Elias Mantel, 13 söndagen under året 2010

Mina vänner, jag skriver denna predikan på midsommarafton. På andra våningen ligger mitt kontor och därinne sitter jag och kastar blicken ut genom fönstret. Allt verkar lugnt. Svenska kyrkans präster och annan personal är inte på plats idag. Ingen annan är på kontoret än jag. Dagens samhälle och värderingar ställer krav på oss att reflektera över vad vi ägnar vårt liv åt. Gör jag en karriär eller yrke som katolsk präst? Det finns mycket att glädjas åt samtidigt som det finns mycket att kämpa mot. Av erfarenhet vet jag att varje människa har något den måste kämpa i sitt liv för att övervinna. Det kan gälla lust till pengar, bil, hus, kvinnor, män, kläder, cigaretter, alkohol eller något annat. Dagens liturgiska texter kretsar runt kallelse. Gud kallar alla människor att tjäna honom.

Den första läsningen (1Kung 19:16b, 19-21) skildrar Elisas kallelse, hur Elia på Guds uppdrag kallade Elisa att bli hans tjänare och efterträdare som profet. Utan att säga ett ord kastade Elia sin mantel över Elisa. Manteln förefaller symbolisera det som gör profeterna igenkända.  Den handlingen var nog för att Elisa skulle förstå att han hade blivit utvalt att följa och tjäna Elia. Att tjäna, som det används i denna text, innebär att bli promoverad, att få nåd. Berättaren vill visa att Elisa verkligen var Elias efterträdare. Det är värt att observera att Elisa var upptagen med sitt dagliga arbete när han blev kallad.  Vi ser detta i Bibeln att Gud kallar människor mitt i deras vanliga arbete (2Mos 3:1, 1Sam 16:11; Amos 7:14; Dom 6:11; 1Sam 11:5; Luk 5:1-11; 5:27-32). Den första läsningen väljs för sin koppling till dagens evangelium. Och den måste läsas i ljuset av detta. Att välja att säga ja till Gud sker endast om det fanns frihet.

Det är just denna frihet till tjänande som Paulus beskriver i andra läsningen idag. Människan är skapad och kallad till frihet. Denna frihet är som ett tveeggat svärd som leder till glädje eller till elände beroende på hur den används. Frihet innebär alltid en rörelse från något till något. Friheten kan ge köttet tillfälle till självutnyttjning. Den kan också användas så att anden kan råda över oss. Denna frihet gläder sig att ge sig till andra, att tjäna dem i kärlek. Den tänker på andras bästa före sitt eget bästa. När man bara tänker på sig själv blir följden att vi biter och sliter och gör slut på varandra.  Att ge efter för köttets tillfredställelse betyder att vara egoistisk. Köttet är fiende till anden.  De två ligger i strid så att vi inte kan göra det vi vill. Varje människa kan identifiera sig med denna erfarenhet. Vi kämpar för att besegra något i vårt liv. Ibland känns det som vi aldrig övervinner oavsett hur hårt vi än anstränger oss. För att vi ska kunna bli fria är det viktigt att vi håller ut och står fasta i vår kallelse. Vi är kallade att vända våra steg mot Jerusalem.  

Människan har en benägenhet att söka fel sak och söka på fel plats. Människans misstag är att hon tror att lyckan ligger utanför henne, medan den i själva verket finns i hennes eget inre, "Guds rike är inom er", säger Jesus (Luk 17:21). Det förlorade paradiset finns inom oss. Vi har glömt det. Det räcker att vi är medvetna om den skatt vi bär inom oss. Att klaga löser inga problem. Om vi realistiskt ser på allt som är negativt och mörkt, är det viktigt att även realistiskt se på allt ljust och positivt som finns. Den som ser världen och allt som sker i den ur Guds perspektiv kan mitt i det negativa upptäcka det positivas fördolda närvaro. En annan syn på saker och ting kan bli möjligt. Vi kan övervinna det negativa genom att utveckla det positiva. Lösningen på våra problem ligger inte i att oupphörligt klaga över dem. Lidande, sorg och smärta kan vissa stunder bli det mest påtagliga. Men glädjen kan ändå vara själva grundinställningen i vårt liv. Efter varje smärtsam period eller erfarenhet återfinner en kristen sin djupa glädje. Allt ger möjlighet till utveckling. Vi kan alltid vara tacksamma, därför att vi vet att Gud använder varje situation, hur tung och svår den än kan tyckas. Genom allt som sker i vårt liv vill Gud leda oss närmare sig. Vi behöver endast med hela vårt hjärta förtrösta på att allt ligger i Guds hand. Även om vi ber att Gud ska ändra på situationen, är vår bön buren av förvissningen om att Gud leder allt till det bästa.

Dagens evangelium skildrar en liknande situation som i den första läsningen. Jesus kallar människor till sin tjänst. Gud kallar alla människor till sig. Men han kallar också några att på ett speciellt sätt följa honom. Han har en plan för alla människor. Om han kallar oss till att lämna allt och följa honom, kan vi inte bli lyckliga annat än genom att göra just det. Gud låter oss vara hans medhjälpare (1Kor 3:9). Samtidigt vet vi att Jesus inte alltid tillät den som ville följa honom på hans vandring att göra det (Mark 5:18-19). Marta, Lasaros och Maria älskade Jesus på ett alldeles särskilt sätt, trots detta lämnade de aldrig sitt hus för att följa honom. Kallelse handlar om ett möte med Jesus i vårt innersta. Det är att säga ja till Jesus. Så länge vi lever är det ännu inte för sent. Jesus kallar oss varje ögonblick och väntar på vårt ja. Var och en av oss har sitt sätt att säga ja till honom. Det finns människor som omedelbart säger ja till honom när de får kallelse. Somliga svarar ja med reservationer, med en viss tveksamhet. Elisas vilja att få tid att säga farväl till sina föräldrar ska inte ses som om han svarade med reservationer. Däremot kan vi förstå det som en handling av en god människa som älskar sin nästa.

Varje gång Gud kallar en människa inbjuder han henne att lämna det gamla bakom sig och gå in i något nytt och okänt i tillit till honom. Guds kallelse är inte begränsad till några få stora moment i våra liv. Varje ögonblick kan vi höra hans röst om vi lyssnar. Att följa Jesus kan kräva mer än vi väntat oss. Jesus ger inte sina lärjungar någon garanti. Vi måste våga ta risker. Vi följer någon som inte har någonstans att vila sitt huvud (Luk 9:58). Från och med det ögonblick då vi sagt ja till Gud börjar ett nytt liv. Vi är kallade att fullständigt dö bort för oss själva så att Kristus kan leva i oss. Jesus talar om en konkret väg: mot Jerusalem. Vi är som kristna alltid på väg mot Jerusalem med Jesus. Denna väg karakteriseras av olika händelser, möten, uppehåll och bönestunder. Varje troende måste ge sig iväg mot Jerusalem. Alla måste gå denna väg med bestämdhet. Stunden är just idag. Såsom Jesus har gått genom Jerusalem- vägen för att komma in i sin härlighet, så måste varje människa gå för att komma in i livet. Med psalmisten kan vi konstatera att detta är möjligt om man har alltid Gud för ögon. Om Gud står på ens sida, då kan man inte vackla. Gud visar då livets vägar och uppfyller dem med glädje. Gud har smort oss liksom Elia smörjde Elisa. Med detta i åminnelse borde varje kristen person stolt vara tacksam för att vi är Guds eget folk.

I mitt liv vet jag att efterföljelse är en livslång process. Varje dag måste jag välja att följa Herren. Jag vet att jag inte alltid har sagt ja till honom i varje ögonblick av mitt liv. Men jag vet samtidigt att Herren ger mig möjlighet att gång på gång resa mig och fortsätta följa med blicken fäst mot Jerusalem. Liksom Jesus ramlar jag ibland och reser mig. I försoningens sakrament får jag den styrka och nåd som behövs för att jag ska kunna stå fast i min kallelse. Förmodligen är min erfarenhet de flestas erfarenhet. Genom att hålla ut på denna väg kan vi vinna vårt liv. Det är svindlande stort att få ta del i Kristi verk. Kärlek är att ge sitt liv, att bli allas tjänare. Den avgörande frågan gäller till sist om vi säger nej eller ja till honom.

Webbdesign: Peter Tynkkynen