Uppdrag i en utmanande värld, 14 söndagen under året 2010

Mina vänner, glädje i den helige Ande skulle kunna sägas vara det tema som kretsar runt dagens liturgiska texter. Denna söndags texter börjar med en kungörelse till Jerusalem om ett glatt budskap. Den pekar inte mot en framtid. Den är inte riktad mot ett folk i lidande för de sörjer inte längre. Fångenskapen hade kommit till sitt slut och återvändande från exilen hade börjat. Ändå ska man inte glömma de som inte hade börjat återvända eller medvetande om ansvaret som ligger hos de som återvänder till hemlandet. Anledningen till att de ska glädja sig låg i att de hade en klar riktning som de skulle följa. Herrens gärningar mot sitt folk är underbara och han förkastar inte deras böner eller vänder sig ifrån dem.

I andra läsningen läser vi den helige Paulus sammanfattning av sitt brev till de kristna i Galatien. Det var ett brev till de kristna gemenskaper som var i fara att lämna evangeliet för att söka frälsning i lagen. Jesu kors, säger Paulus till dem, är den enda garanten för frälsning. Vi liknar dessa människor i många avseenden. Evangeliet vägleder inte många kristna idag. Somliga sätter sitt hopp och förtröstar på tingen: pengar, demokrati, nationen, massmedia, makt, grupptillhörighet och allt som kan köpas. Paulus påminner oss om att det är en fråga om en ny skapelse.

Dagens evangelium berättar om hur Jesus utsåg ytterligare sjuttiotvå personer och sände dem ut två och två till varje stad han själv skulle besöka. Antalet sjuttiotvå är symboliskt. I första Moseboken betyder detta alla människor i världen (1Mos 10). Jesus skulle ha kunnat evangelisera världen, utan någon annans medverkan. Men det vill han inte. Han låter oss vara "Guds medhjälpare" (1Kor 3:9). Gud tar människor på allvar. Skörden är stor och därför behövs det fler händer. Eftersom vingården alltid är större än arbetarna, behövs det bön till Gud att han sänder arbetare till sin hjord. Bön om kallelser har alltid varit viktig. Vi behöver höra detta i vår tid när kyrkan och präster utsätts för stora prövningar och påfrestningar i världen. Hur många kristna ber idag för kallelser? Hur många katoliker ber för sina präster? Hur många uppmuntrar sina barn att vilja bli präst eller ordensperson? Gud kallar människor och det tycks aldrig vara tillräckligt med arbetare. Vingården är stor och utökas varje gång en människa föds på jorden. Jesus har kallat apostlar och lärjungar och under kyrkans hela historia fortsätter han att kalla. Han kallar människor vid olika tillfällen.

Det är stort att få ta del i Kristi verk. För att vi ska förstå vad det innebär att bli sänd av Kristus i världen, måste vi se på Kristus och på vad det innebär för honom att bli sänd av Fadern till världen. Kristus väljer att genom dem han kallar glädje ska nå mänskligheten. De får i uppgift att förkunna det glada budskapet för alla. Lärjungarna får i uppdrag att uppenbara Guds namn för människorna. Jesus är Guds bevis på att han älskar världen genom att ge honom till världen. Att Gud har gjort detta är inte en historisk händelse i den meningen att den tillhör det förgångna. Gud utger sig i evigt presens. Han har gjort det igår, han gör det idag och han kommer att göra det i evighet. Lärjungarna är kärlekens och glädjens budbärare. I en meningslös tillvaro får de väcka hopp, mitt i det svåraste mörkret får de tända ett ljus. Herren ger makt åt lärjungarna över ormar, skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka. Han beskyddar dem så att ingenting kan skada dem. Lärjungar har från början befunnit sig bland vargar. De ska inte sätta sitt hopp till något annat än till Kristi löfte att han ska vara med dem. Redan då varnade Kristus att somliga inte skulle ta emot dem och vissa skulle förfölja dem. Det enda garanten för lärjungarna är Kristus.  

Ni kommer att göra större tecken än jag säger Jesus till sina lärjungar (Joh 14:12) I Eukaristin och i de andra sakramenten uppfyller Jesus sitt löfte. Eukaristin är ett större under än ett kroppsligt botande. Att ha makt att förlåta synder är absolut större än att göra blinda seende igen. Glädjande nog kommer lärjungarna och berättar om sina framgångar. Demoner lydde dem när de talade i Jesu namn. Jesus delar deras glädje men inte för att demoner lydde dem utan för att lärjungarnas namn är upptecknade i livets bok. Himmelriket är dolt för de som tror sig veta, de "lärda och kloka". Deras hjärta är uppfyllt med teorier och hypoteser som inte låter dem öppna sig och upptäcka Guds hemlighet. De förlitar sig helt och hållet på sin egen förmåga och tror att de klarar sig utan andras hjälp.

Ni är jordens salt och ni är världens ljus säger Jesus (Matt 5:13-14). Lärjungarna är endast få till antalet, och de kommer alltid att förbli en "liten hjord" (Luk 12:32). Om de är lärjungar bara till namnet, inte i hjärtat, då har de förlorat sin makt. Av sig själv är världen mörk. Men Kristi lärjungar sprider ljus över den. Det beror på dem om världen är mörk eller ljus. Paulus skriver till de kristna i Filippi att de bör lysa som stjärnor på himlen mitt i ett ont och fördärvat släkte(2:15). Jesu lärjungar är ljusets människor (Luk 16:8). Lärjungarnas ljus måste lysa för människorna, för att Gud ska förhärligas. Hos fariséerna var målet självtillfredsställelse. En lärjunge upplyser inte världen genom vackra ord, utan helt enkelt genom "goda gärningar", det vill säga, genom att vara den han eller hon är, en Jesu lärjunge i sitt sätt att vara, tala och handla.

Varje lärjunge har ansvar för medmänniskorna. Vårt liv bör tala för sig självt, det är själva livet som är vår förkunnelse. Jesus är världens ljus. Men han vill lysa genom sina lärjungar som fortsätter hans verk i världen. Den som själv vill lysa sprider tyvärr mörker. Alla som låter Jesus stråla igenom sprider det sanna ljuset som upplyser världen. Vi är ingenting av oss själva. Gud bygger själv sitt rike trots vår medverkan. Det viktigaste är att vi är i Jesus inte i oss själva. Jesus vill att vi alltid lever kvar i honom. Då kan han alltid lysa genom oss. Lärjungarna är kallade till att älska alla människor. Kärlek är att ge sitt liv för andra, att vara andras tjänare, att avstå från maktbegär. Det räcker inte att välja ut några vänner eller sympatiska människor, så snart man sätter gränser är det inte längre kärleken man tjänar.  Detta är den svåra vägen för lärjungarnas uppdrag i en utmanande värld. Lärjungarna ska inte engagera sig i ofruktbart prat, utan bara säga sådant som tjänar till välsignelse för dem som hör på. I en värld fylld av mörker behöver kristna göra sig av med elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska (Ef 4: 31).

Lärjungarna måste arbeta för den föda som består och skänker evigt liv och som Jesus ger (Joh 6:27). Ingenting får avleda oss från det som är huvuduppgiften. Vi behöver alltid och i allting ha det eviga livet för ögonen. Detta är något vi behöver begrunda och aldrig glömma. Det enda i vårt verk som består är den kärlek och den lydnad vi har utfört det med. Vägen till Jerusalem är lång. De kristnas liv, hur än långt, hur än svårt är en ständig resa till Jerusalem. Med Jesus känner vi misslyckande på vägen. Men vi går alltid vidare, aldrig bakåt, medvetna om att Jesus är med oss som vår garant. De kristna får inte söka annan trygghet än evangeliets sanning. Vårt hopp är i Jesu kors, som Paulus säger i andra läsningen. Lärjungarna kommer inte alltid att ha framgång (Luk 9:13-15). Vare sig de har framgång eller inte, behöver de glädja sig i den helige Anden. Tiden går: Guds rike är nära. Ingenting bör stoppa oss i att förkunna det vare sig människor tar emot det eller inte. Guds rike är nära för alla även för de som inte vill acceptera det. Rädslan för vargarna ska inte förhindra förkunnelsen av budskapet. Vad som till sist är absolut viktigt är att ta emot frid och sprida den till alla. Frid är tecken på att Guds rike är nära. Vi är kallade som kristna att vara goda mot varandra, visa medkänsla och förlåta varandra, liksom Gud har förlåtit oss i Kristus (Ef 4:32).

Webbdesign: Peter Tynkkynen