Lär oss att be!

 

Kristus ber

 

En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. Först kan vi konstatera att Jesus ber. På många ställen beskrivs hur han ber ofta uppe på ett berg. Han gick upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. (Matt 14 23) Han gick upp på berget för att be, och natten igenom bad han till Gud. (Luk. 6:12)

Men samtidig är Han beredd att avbryta bönen för tjänst, ja ibland hinner Jesus inte ens börja be: Han sade till dem: "Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. (Mark 6:31-34)
Det är också genom bönen som man får klarhet i sin kallelse – kunskap om vem man är. Även Jesus behövdes bekräftas av lärjungarna, såhär beskriver evangelisten Lukas händelsen: En gång när han hade dragit sig undan för att be och lärjungarna var med honom frågade han dem: "Vem säger folket att jag är?" De svarade: "Johannes döparen, men somliga säger Elia och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått." - "Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Petrus svarade: "Guds Messias." Han förbjöd dem strängt att tala om det för någon och sade: "Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen." Luk. 9:18-22
Men kanske den mest kända bönestunden som Jesus har, är i Getsemane. Han vet att han har satt allt i rullning. Han vet att strax kommer tempelpolisen att gripa honom. Han vet att hans lidande och död är nära förestående: Jesus gick med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: "Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber." Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ängslan kom över honom, och han sade till dem: "Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig." (Matt. 26:36-38)
Det var i den ångestfyllda bönen jag själv kom till tro och döden var nära – inte min, utan en mycket nära släktings.


Här satt jag ensam i mörkret. Ingen som kunde förklara, ingen som kunde trösta. Men Gud då… I denna förtvivlan och besvikelse bad jag besvikelsens och den förtvivlades klassiska bön: ”Gud om du finns, hjälp mig om du kan!”
Då kom gråten. Jag dunkade huvudet i sängen. Tårarna sprutade ur mina ögon. Jag väntade och längtade efter att. farmor skulle komma och lägga armen om mina axlar och trösta mig. ”Gud om du finns, hjälp mig om du kan!” Jag måste ha somnat av utmattning. Jag vaknar av att solen sken in genom. gardinspringan. Farmors sömntablett hade ju gjort sin verkan.
Någonting hände den natten, något som jag långt senare skulle förstå, att det var mitt i denna besvikelse och förtvivlan som Gud grep mig. Han tog min bön på allvar och stakade ut vägen för mig, den väg han ville, att jag skulle vandra.


Jag började min bönevandring och i Getsemane avslutar Jesus sin bönevandring här på jorden
"Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig." Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: "Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill." Han gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade till Petrus: "Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag." Sedan gick han bort och bad för andra gången: "Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske." När han kom tillbaka fann han återigen att de sov; de orkade inte hålla ögonen öppna. Han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord. Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: "Ja, ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. (Matt.26:38-45)
Men han ger oss löftet att alltid be för oss i sitt avskedstal och sin översteprästliga förbön, som aposteln och evangelisten Johannes ger oss: Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. (Joh17:9,13-15,20)
Så bönen Fader vår sammanfattar alla dessa aspekter på bönen – vilans bön, förberedelsens bön, ångestens bön och den skyddande förbönen, så låt oss ofta be den bön som Herren själv har lärt oss:
Fader,                                              Fader vår som är i himmelen
låt ditt namn bli helgat.                   Helgat varde ditt namn
Låt ditt rike komma.                        Tilkomme ditt rike
Ske din vilja, såsom i himmelen,
så ock på jorden.
Ge oss var dag vårt bröd                 Vårt dagliga bröd
för dagen som kommer.                   giv oss idag.   
Och förlåt oss våra synder,             Och förlåt oss våra skulder,
ty också vi förlåter                          såsom ock vi förlåta
var och en som står i skuld till oss.  dem oss skyldiga äro
Och utsätt oss inte för prövning.      och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss ifrån ondo.

Webbdesign: Peter Tynkkynen