Lita på Det, 19 söndagen under året C, 2010

Mina vänner, dagens liturgiska tema är en fortsättning på förra söndagens. I söndags såg vi att livet inte beror på det överflöd av ägodelar som en person äger. Till följd av detta bör man engagera sig i samlandet av skatten som inte förstörs precis som kloka tjänare som är beredd när deras mästare kommer tillbaka. Liksom förra söndagens liturgi, kan vi endast förstå denna söndags liturgiska texter om vi ser det från den sista dagens perspektiv. Kort sammanfattat kan vi säga att det handlar om: "I allt du gör, tänk på den sista dagen".

I den första läsningen hör vi en kort återberättelse av judarnas och egyptiernas upplevelse under vandringstiden från Egypten, som berättas i 2Mos 12. Här har vi det första påskfirandet som föregick folkets vandring ur Egypten. Vi kan upptäcka att denna text i dagens liturgi inte sätts i dess litterära sammanhang. Påskens befrielse ses inte som en enkelt historiskt faktum. Det är en frälsningshändelse som inträffade en enda gång, men vi har fortfarande idag del i ett löfte som ska uppfyllas.

Vi får ett svar i dagens liturgi om hur vi bör leva om vi inte vill sluta som mannen i söndagens evangelium. Han glömde den sista dagen genom att leva sitt liv med att samla skatter som inte kunde räddas. Med hjälp av denna liknelse klargjorde Jesus hur ägodelar kan förstöra vårt liv. Mannen visste ingenting om räddningens dag. Däremot visste judarnas om räddningens natt i förväg. I trygg förvissning litade de på den. Jämfört med dem, vet vi inte när frälsningen kommer. Jesus uppmanar oss att inte arbeta för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som han ska ge oss. Naturligtvis menar han inte att vi inte ska arbeta med vara händer. Om vi vill arbeta för det som är väsentligt då måste vi arbeta i tro. Om vi inte ska missa den, då måste vi alltid vara beredda. Med andra ord menar han att ingenting får avleda oss från det väsentliga. Hur kan detta ske? Det är genom framför allt vår tro på Guds nåd, genom att vår själ väntar på honom.

Hebreerbrevet ger oss en definition av tro: Grunden för det som vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se." Abraham presenteras som vår fader i tron. Han var den som först trodde på Guds löfte till honom. Abraham sattes på prov att lämna sitt land, sin trygghet och vandra till ett okänt land; han befalldes att offra sin ende son, Isak, som Gud själv hade lovat skulle vara den genom vilken Abraham skulle få sina efterkommande. Abraham löd Gud. För att kunna göra detta måste han ha sett Gud som den som ingenting är omöjligt för, han som till och med kunde uppväcka döda. Därför tvekade han inte om att Gud skulle uppfylla sitt löfte till honom. Vi har en rad andra personer som trodde på Gud efter Abraham. I tro dog de alla utan att ha fått vad de hade blivit lovade.

Gud som vill att alla ska räddas låter detta bero på några utvaldas kärlek. Den som är utvald att följa i Herrens spår är aldrig utvald för sin egen skull utan för andras. Vi har en viss makt över det förgångna, nuet och framtiden. Evangeliet visar att det aldrig är för sent. Den syndiga kvinnan i evangeliet är ett enastående exempel som visar att vi också har makt över det förflutna. För att undgå de rikas öde som glömde Gud måste man vara som en klok tjänare som är alltid vaken. Jesus är den värdefulla skatten. Egentligen är han den enda skatten, den enda pärlan. Att inte söka efter honom, är alltså att försumma det väsentliga i livet, att göra livet till något meningslöst. Himmelriket har redan nu blivit en verklighet i Jesus. I honom är himmelriket ett faktum. Att finna Jesus är samma sak som att finna himmelriket. Tjänaren har dubbelt uppdrag. Först måste man vara beredd för sin Herres ankomst. För det andra har man fått uppdrag att tjäna sina medmänniskor och hjälpa dem att alltid ha en hoppfull väntan. Tjänaren har ett förvaltande uppdrag. Av den som har fått mycket ska det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket ska få svara för desto mer.

Den som upptäcker Jesus i sin glädje säljer allt för att få del i honom. Det räcker alltså inte att upptäcka honom. Man måste också vara beredd att räkna allt som förlust jämfört med honom. Paulus upptäckte detta därför säger han. "Ja, Jag räknat allt som en förlust jämfört med Herre Kristus Jesus" (Fil 3:8). Denna glädje är inte som de ytliga tillfredställelser livet fylls av. Abraham ser ingenting, förstår ingenting, men han litar på Gud. Att tro är att avstå från alla garantier och på liv och död anförtro sig åt Gud. För den som tror är Gud den enda garantin. Tro är förstås inte blind förtröstan på Gud som det ofta beskrivs av somliga. Vi tror på en Gud som alltid uppfyller sitt löfte. Vi tro på en Gud som är ett med sitt Ord. I hans Ord är hans makt. I hans Ord är hans räddning. Vi tror på honom för att han aldrig sviker dem som tror på honom.

Dagens evangelium hänger ihop med förra söndagens evangelium i liknelsen om mannen som fick rik skörd och som lär att en människas lycka inte beror på överflöd av ägodelar. För att se vad någon har sitt hjärta, räcker det att titta på det som personen anstränger sig för mest i sitt liv. "Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara". Vi kan bli frestade att ge upp sökandet efter det sanna skatten. Så talar Jesus i dagens evangelium: "Herrens dag kommer som en tjuv. Hela Nya Testamentet är ense om detta. "Dagen eller timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern" (Mark 13:32). Gud kommer inte i en vacker procession. Han kommer som en tjuv om natten, när det flesta har gett upp tron på honom. Genom att hålla ut ska vi vinna vårt liv.

Varför ger människor upp sin tro? Det finns många olika svar på detta. Av erfarenhet vet vi att människor blir otåliga eller råkar i panik därför att Gud anses vara långsam i sitt svar. Människor har sina egna idéer om hur Gud ska handla i deras liv. När det inte sker som de hade tänkt, tar de saken i egna händer. Vår brist på tålamod gör att vi ofta föregriper Guds verk. Detta var ju vad Abraham gjorde när han fick en son genom Hagar. När vi gör detta blir det som Ismael istället för Isak. Vi behöver inte tappa hoppet när Guds löfte inte sker som vi tänkt oss. Guds rike är en gåva. Det byggs upp av Gud själv inte av människor. Tappa inte modet, håll ut till den sista tiden. Ingenting får vara viktigare än Jesus, den sanna skatten. Det eviga livet är att tjäna dig, den enda Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus (Joh 17:3). Var alltid beredda, om han har sagt att han ska komma, då vet vi att han kommer att uppfylla sitt löfte. Det blir heller ingen klockringning inför hans ankomst. Lita på det, Jesus kommer åter.

 

Webbdesign: Peter Tynkkynen