Att välja livet, 23 söndagen under året 2010

Published on Friday, 03 September 2010 18:09
Written by Chikezie Onuoha MSP

Mina vänner, stora förändringar har skett i vårt samhälle under 1900-talet fram till idag. Bland annat har vår syn om manligt och kvinnligt förändrats. Jämlikhet och jämställdhet mellan man och kvinna har ökat. Människors lika värde blir mer och mer accepterat i hela världen. Kort sagt mänskliga rättigheter får fotfäste i många länder. Stora förändring har också skett i reproduktiva teknologier. Allt detta utmanar vad den kristna kyrkan har lärt och fortfarande lär om livet och de val som måste göras för att få del av Guds härlighet.

Dagens liturgi lär oss att det finns en avgrund mellan människans sätt att tänka och handla och Guds sätt. Guds tankar överträffar vår förmåga att begripa. Ingen av oss har kunskap om Guds vilja. Inte heller kan vi tänka ut vad han vill. Människans tankar är otillräckliga. Gud kallar oss vid namn. Han känner din glädje och dina besvikelser, din svaghet och din styrka, dina önskningar och dina känslor.  Med alla dina vägar är han förtrogen... Han omsluter dig på alla sidor och håller dig i sin hand (Ps 139:3,5). En sådan kunskap är alltför underbar, den är för hög för dig, du kan inte begripa den (v6). Tusen år är i Guds ögon som den dag som förgick igår, ja, de är som en nattväkt (dagens psalm). Vi lär också idag att trofasthet till den kristna tron innebär vissa saker som förefaller oförnuftiga: bland annat tillit till någon som svikit vår förtroende, till de som sårat och saboterat för oss, kärlek till fiender.  Trofasthet till dessa krav härstammar inte ur moraliska principer utan från en relation till en konkret person, kommunion med honom. Detta har sin grund i vår relation till Jesus Kristus.

Trots att Guds tankar går över allt människan kan tänka eller ana, får man inte hamna i extrem pessimism om kunskapens möjlighet. Tack vare Gud, vet vi som är kristna genom vår tro och erfarenhet att Gud har gett oss sin vishet från ovan. Med detta kan man tränga in i kunskapens hemligheter och nå en högre transcendent kunskap. I detta sammanhang skriver den helige Paulus: "Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet... Vi förkunnar, som det står i Skriften, vad inget öga sett och inget öra hört, vad ingen människa har anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom" (1Kor 2:7-9). Just i detta upptäcker man att Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna (1Kor 1:25). Det är Gud som i första hand döljer himmelrikets hemligheter för de lärda och kloka och uppenbarar det för dem som är som barn (Luk 10:21).

Evangeliets krav överraskar och inte minst chockerar oss. De är i kontrast till hur vi förväntas leva av världen. De är i kontrast till vårt sätt att tänka och handla. Vi skulle kunna säga att det föredrar en livs- stil som är motsats till vårt vanliga beteende i världen. Evangeliet kräver tillämpning i tid och otid, både när det är bekvämt och obekvämt. Det finns alltså ingen utväg för den som vill få del av himmelriket än evangeliet. Paulus brev till Filemon är det kortaste av alla Paulus epistlar. Det är skrivet för ett specifikt fall: Onesimus. Det var ett personligt brev som ändå hade betydelse för hela församlingen. Därför översände Paulus brevet inte bara till Filemon utan till några andra. I detta fall ser vi ironin som det kristna budskapet kan innebära. Trots att Paulus har förkunnat att alla är ett i Kristus, ingen slav eller fri, visste han att i det konkreta sociala sammanhanget kan det vara annorlunda. Paulus satt som fånge för evangeliets skull då han gömde Onesimus som var Filemons slav. Under tiden blev Onesimus kristen. Paulus visste att det var ett brott mot lagen att gömma en slav. Det skulle innebära fängelse för Onesimus om det upptäcktes. Paulus tänkte att det vara bättre för honom att återvända till Filemon som själv var kristen. Det är intressant att observera Paulus ordval och vänlighet mot Filemon. Av kärlek vädjar han till Filemon. Ett sådant brev kan inte misslyckas att träffa målet. Vi är som människor fria att välja. I Paulus brev får vi upptäcka att ingen tvingas acceptera budskapet. Guds rike är kärlekens rike. Den kristna kärleken är ingen ideologi. Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den" (4:16). Den kärleken är ett personligt förhållande. Hela skriften och den kristna teologin är inget annat än förklaringar av denna kärlek.

I dagens evangelium säger Jesus: "Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge" (Luk 14:25). Detta är helt enkelt en formulering av det första budet: Älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta och alla dina krafter... Jesus kräver en kärlek så total och absolut att varje annan kärlek, som skulle ta plats, måste avvisas. Detta innebär konkret att vi måste älska Jesus mer än allt, att vi ska kunna säga att vi avstår från allt för att vinna Kristus. Det var ju det som Paulus erfarit när han säger allt annat räknar jag som förlust än att känna Kristus... Det som Jesus förväntar av oss har han först gjort själv. Han som var Gud avstod, för vår skull, från sitt gudomliga liv för att ge oss liv.

Jesus ställer oss alltid inför ett val. Ingen kan vara lärjunge som inte medvetet väljer Jesus och tar sitt kors och följer honom. Korset är höjdpunkten i Jesu liv. Det måste också vara samma för de som vill följa honom. Genom Jesus Kristus är världen korsfäst och död för de troende och de för världen (Gal 6:14). Vi är fria när vi väljer Gud och hans vilja. Det räcker inte av vara kristen till namnet. Inte heller går det att välja vissa trossanningar medan man väljer eller sorterar bort andra. Evangeliet kräver radikal efterföljelse. Många säger idag att de vill följa honom men deras hjärta är långt från honom. Somliga väljer allt annat före Kristus. Liknelsen om såningsmannen påminner oss om hur budskapt tas emot av olika människor. "Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv" (Joh 12:25). För att vi ska leva för Kristus måste vi först dö till oss själva. I dopet har vi ju dött och lever nu ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud (Kol 3:3). "Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förbli det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd" (Joh 12:24). Att Gud har utgivit oss det dyrbaraste han hade, sin son, är ett faktum. Tack vare detta kan vi aldrig mer tvivla på hans kärlek.

Det är svårt. Ofta blir det inte som vi tänkt oss. Det mänskliga livet är komplext. Våra bästa intentioner kan leda till dåliga konsekvenser. Livet är inte helt svart eller helt vitt. Ibland kan det hända att vår situation ligger helt utanför vår egen möjlighet att påverka. Hur förhåller jag mig till en omvärld som kanske inte vill att vi visar någon tro? Vad gör jag som är gift med en man som inte vill höra att jag vill gå till söndagsmässan? Hur förhåller vi oss till Jesu krav i ett samhälle som har upplevt stora förändringar? Hur ser Gud på den som vill följa honom mot sin familj? Behöver vi välja mellan våra familjer och Kristus. Det verkar så. Men är detta inte meningen. Här ser vi att Gud inte tänker som människan. Ett sätt att nalkas frågorna om Jesus företräde i våra liv har att göra med Jesu natur som människa och Gud. Om vi förstår att Kristus är sann människa och sann Gud, då kan vi upptäcka att den som lever för honom alltid också lever för mänskligheten. Sedan inkarnationen kan man inte mer skilja människorna från Gud. Den som älskar Jesus, älskar Gud och alla människor. I detta ljus kan den som har sann kärlek till Kristus inte hata någon. Med tanke på att Jesus älskade sin familj och var lydig mot den kan vi inte tolka vad han säger i evangeliet som en uppmuntran att förakta våra familjer. Ingen ska inta eller ersätta honom i vårt liv. Varje kristen bär till en viss grad ansvar för andra. Om vi hyser "kärlek" till någon som drar oss bort från Jesus är det inte sann kärlek. För varje sann kärlek till medmänniskor ska leda oss till kärleken själv: Om vi vill älska våra familjer, mor, far, hustru, barn, syskon på riktigt då måste vi älska livet: Kristus. Kärleken är en konkret person: Kristus. Endast kärleken till Jesus kan ha absolut värde för oss. Lärjungen måste följa honom hela vägen. Detta är innebörden i liknelser om mannen som ville bygga ett torn och kungen som ville kriga. Det finns ett pris att betala om man vill följa Jesus som inte lovar ett liv utan lidande och påfrestningar.

Varje kristen måste ta sitt kors och följa Jesus. I Jesus har korsets betydelse förvandlats från att vara ett tortyrinstrument till ett segertecken. På korset har Jesus definitivt besegrat mörkrets makter. Korset föregriper och visar Guds härlighet. Var och en av oss måste upphöja korset i vårt liv. Den som vill likna Jesus måste vara beredd att förlora sitt liv. Redan tidigt i kristendomens historia började de kristna att göra korstecknet på pannan. Så småningom blev det ett stort korstecken från pannan till bröst och från vänstra till högra skuldran. Detta är som att säga att man gömmer sig bakom Kristus. Kortecknet är på det viset en konkret sammanfattning av vår tro. Det är inte längre vi som lever, utan Kristus lever i oss(Gal 2:19-20). Bara den som vet att han eller hon inte lever av sig själv är fri att älska och älskas. Att välja Kristus är detsamma som att välja livet och allt gott.