Stig upp och gå, 28 söndagen under året 2010

Mina vänner, i dagarna var jag på reträtt i Grekland med mina MSP - medbröder. I Grekland var Paulus missionsstrategi och pedagogik mycket intressant. Paulus tal inför areopagen i Aten är en tidlös lära i missionspedagogik. Som Paulus Missionärer är det viktigt att vi följer i Paulus fotspår. Det var svårt för medbröderna som organiserade reträtten att få kontakt med någon katolsk kyrka med latinsk rit som vi skulle kunna använda för reträtten. De bestämde sig då att överlämna saken åt Gud genom att boka ett hotell. När vi anlände till platsen, var det första vi ville veta om det fanns någon katolsk kyrka i närheten. Receptionisten som vi frågade pekade på en byggnad. Den låg cirka 10 -15 meter från hotellet. Denna byggnad var en katolsk kyrka. Den var också en katolsk kyrka av latinsk rit. Församlingen är också S:t Paulus församling. Var detta en ren tillfärlighet eller var det ett tecken på Guds finger i våra liv och den helige Paulus närvaro i det som vi gör som Paulus Missionärer? För oss var det ingenting annat än Guds bekräftelse för oss MSP att det är i honom vi lever, rör oss och är till. Genom att vara trogna vår kallelse som Paulus missionärer kan vi möta honom som är vår Herre. Det gäller att lyda hans befallning att stå upp och gå!

 

 

Den första läsningen berättar om Naaman, en hövitsman från Aram, en stad som var ett hot mot Israel (2 Kungaboken 5:14-17). Till att början är Naaman en hedning och till och med från ett folk som tydligen hatade Israel. Han hörde om profeten Elisa och ville gå och pröva om han skulle kunna bli frisk. Han hade en bestämd idé om hur profeten skulle göra honom ren. Detta var anledningen till hans besvikelse när Elisa inte rörde händerna över honom och därmed helade honom. Han blev utskickad till floden Jordan för att bada sig sju gånger. Han såg detta som en förolämpning. Men till sist gick han och gjorde som han blev tillsagd. Han tog en risk. Naaman blev friskt igen! Naaman återvände till Elisa för att med presenter visa sin tacksamhet. Att Elisa tackar nej till presenterna visar att man inte kan betala Israels Gud, utan ska ta emot hans gåvor i tacksamhet.

Den helige Paulus far illa för evangeliet skull och har till och med satts i fängelse som en förbrytare. Men Guds ord kan aldrig fängslas. De som följer Herren måste uthärda allt för de utvaldas skull, för att de ska också vinna frälsning. Herrens ord är att lita på. Är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv. Sedan den 13 söndagen har vi följt Jesus på hans vandring mot Jerusalem. Viktigt är att notera att denna resa är mer en teologisk än en fysisk vandring. Vi är fortfarande med Jesus runt omkring Galiléen och Samarien i dagens evangelium. Samarien var vad vi idag skulle kalla ett pluralistiskt samhälle. Judarna i staden hade blivit påverkade av icke-judars seder och bruk. För andra judar hade Samarien ett dåligt rykte som en stad som inte var ortodox i sin praktik av judendomen.

Dagens evangelietext skildrar berättelsen om de tio spetälska som Jesus gjorde rena. Evangeliet handlar om historiska händelser. Det handlar om bestämda personer med bestämda namn. Viktigt är att realisera att de inte bara är bestämda individer, utan representerar varje människa som kommer in i världen. Egentligen är varje människa de tio spetälska, eftersom varje människa står i tacksamhetsskuld till Herren. Evangeliet talar om Jesus frälsningsverk, inte bara det verk som utfördes för mer än två tusen år sedan, men också det han gör idag i var och en av oss. Evangeliet blir då högst aktuellt om man närmar sig det utifrån detta perspektiv. Denna berättelse har många verb. "Jesus var på väg, tio spetälska kom, stod på avstånd, ropade, gå och visa upp er, de var på väg dit, en vände, när han såg, kastade sig, tackade, stig upp och gå, Din tro har hjälpt dig" mm.  Detta tyder på att när man accepterar Jesu ord, är det en ständig process att kontinuerligt vara på vandring. Denna beskrivning liknar liturgiska rörelser. Det är som om man firade en liturgi. Genom detta bekänner en av de tio att Jesus är Herren.

De tio stod på avstånd och bad Jesus om hjälp. Spetälska var för judarna inte en sjukdom bland andra. Den betraktades som en smittsam orenhet. Kort sagt var spetälska en plåga som kom som straff från Gud till syndarna. Gud straffade Mirjam, Moses syster med spetälska när hon talade illa om Mose och gjorde uppror mot honom. Det finns vissa saker som är värda att observera i denna berättelse. För det första var de tio personerna medvetna om sin spetälska. Detta förefaller självklart för oss. Men i verkligenheten är det inte så lätt att erkänna sin spetälska. Spetälska tyder på synd. Syndens spetälska har vi ju alla. Det första vi behöver göra är att erkänna att vi har syndat och behöver Guds nåd. Mycket av våra gärningar är inspirerade av högmod och självhävdelse. Våra goda gärningar är inte helt fria från betänkliga bimotiv. Vi har en benägenhet att leva i härliga illusioner. Det är mycket lättare att se synden (flisan) i de andra än att se bjälken i oss själva. Vad vi inte vill erkänna i oss själva projicerar vi på medmänniskan. Det första steget är alltså att inse att man själv är svag och felbar, då blir förhållandet till medmänniskan omedelbart annorlunda.

De tio spetälska tror att Jesus kan göra dem friska. Dessa tios handling visar att bön leder till frälsning och öppnar himmelriket, "din tro har hjälpt dig" (Luk 17:19). Synden är en tveeggad verklighet: den kan leda till bitterhet, modlöshet och förtvivlan; men den kan också leda till Jesus, de sjukas hälsa. Varje människa bestämmer vad han eller hon gör. Man kan antingen välja ta emot Jesu nåd och helande eller kasta ut den. Det finns inget som kan skilja oss från Kristi kärlek, inte ens synden. Det enda är i det ögonblick vi begår synden. I kontrast till Naaman visar de inte någon besvikelse när Jesus inte lägger händerna på dem och gör dem omedelbart rena. De förlitar sig helt enkelt på Jesu ord. I detta sammanhang får vi se att det är genom att göra det som Jesus säger som man får sin önskan uppfylld. Jesus ger efter trons mått. Som en refräng återkommer det i evangeliet: "Din tro har hjälpt dig". Av de tio spetälska som blev friska var det endast en som vände tillbaka när han såg att han hade blivit renad, för att tacka Jesus. Detta kan kanske förefalla oss gåtfullt. Men detta är hur verkligen det kan bli bland de flesta människor. Tacksamhet mot Gud är inte något som sker bara en gång för alla i våra liv. I allting ska vi tacka honom som är livets upphov och uppehållare.

Det som fascinerar är att han som vände tillbaka var samarier. Gud gör verkligen inte skillnad på människor, utan tar emot var och en som fruktar honom och gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han eller hon än tillhör (Apg. 10:34-35). Meningen med livet på jorden är att låta Gud mitt i allt som livet medför, fullborda sin vilja. Ögonblick för ögonblick är vi kallade att leva inför Guds kärleksfulla blick. När Jesus säger till den som återvände för att tacka honom, "Stig upp och gå", menar han att denne måste börja följa i Jesu spår. Det innebär att gå och förkunna budskapet, de stora ting Herren gör för alla människor som närmar sig honom. Framför allt är vi kallade att förbli trogna vår kallelse. I Aten dessa dagar kunde vi Paulus Missionärer på nytt erfara att Gud är med oss till tidens ände. Vi är än mer övertygade om att Han är Herren! Våra liv blir en tacksamhet till honom som har anförtrott oss sitt evangelium.

 

Webbdesign: Peter Tynkkynen