Allt är Nåd, 30 söndagen under året 2010

Published on Friday, 22 October 2010 18:07
Written by Chikezie Onuoha MSP

Mina vänner, jag vet inte om det har skett anmärkningsvärda förändringar i människans natur under historiens gång. Tänk bara på den mer än tusenåriga kampen mellan olika religioner, mellan kristna och muslimer, och mellan muslimer och judar eller mellan judar och kristna. En viss Kain slår fortfarande ihjäl en viss Abel varje dag. Jag funderar över livets stora frågor mycket mer idag än jag gjorde tidigare. I onsdags vaknade jag och kände mig klarvaken, fastän jag bara hade sovit ett par timmar. Klockan var halv fyra när jag tog min meditationsstola och försökte meditera. Där satt jag och stirrade på ett gammalt krucifix som hänger på väggen. När det inte gick att fokusera på meditationen, tog jag min tidegärdsbönbok och började morgonbönen, fastän klockan var halv fem. Vi står idag inför en av historiens största kulturomvandlingar. Ingenting idag är som det var förut. Allt är invecklat. Staten har tagit över den position som Kyrkan hade i samhället. Inget har förändrats utan bytt skepnad. Rent kulturhistoriskt är det intressant att lägga på minnet att människor fortsätter behandla varandra nästan på samma sätt som de gjorde förr i tiden. I vårt relativistiska samhälle förblindar vi oss själva. Vi skapar subjektiva lagar som passar oss själva för tillfället.

 

Ur Syraks bok möter vi några normer. Inom mässans ram måste vi läsa dessa normer för sig själva utan sin kontext. Gud är rättvis. Att döma opartiskt hör till Guds väsen. Alla som har till uppdrag att döma måste försöka likna honom. Dock får vi inte glömma att räkna med mänsklig svaghet och pressen från de rika och mäktiga men också de domare som varken respekterar Gud eller människa. Gud är de fattigas och marginaliserades försvarare. Från den 29 till den 31 söndagen läser vi från Lukas evangeliet kapitel 18 och 19, berättelser som förekommer endast hos Lukas. Det är liknelserna om den orättfärdiga domaren och änkan, farisén och tullindrivaren och berättelsen om Zakeus. Att Lukas tar med dem i sitt evangelium visar hur viktigt han bedömer dem. Dessa tre formar en enhet i det liturgiska året C. Tillsammans lär de oss att Gud gör rättvisa, han gör rättfärdigar och frälser syndare. De som inte litar på egna krafter utan på Guds nåd.

Namnet farisé har fått en dålig betydelse som självförhärligande, självgodhet, hyckleri, högmod och mycket mer. När vi läser om dem i Bibeln tänker vi därför omedelbart på hycklare och högmodiga. Det fanns säkert dåliga fariséer, de motarbetade Jesus. Men det är inte varje farisé som förtjänar dåligt rykte som vi gör om vi drar alla över en kam. Det fanns enligt Talmud sju olika fariséer: starka axlar, ramlare, huvudknackare, förödmjukade, kalkylerare, rädda och hängivna. De första sex förtjänar ett dåligt namn, men inte den siste. Vi läser om en medlem av den sista gruppen i farisén i Lukas 13:13. Gamaliel var bland dem, Apg. 5:34:39; Apg. 23:6-9. Paulus var också farisé och den enda bland dem som förföljde de kristna. Det var sadukéerna som för det mesta förföljde de kristna

I dag talar Jesus om två män som går upp till templet för att be (Luk 18:9-14). Den ene är farisé och den andre tullindrivare. Det som vi hör om farisén i dagens evangelium är sant. "Jag är inte som andra människor, jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper". Dagens liknelse presenterar inte honom som en hycklare. Därmed är det förståeligt att han tackade Gud att han inte var som andra människor. Däremot ska man inte betona detta så långt som att acceptera hans förakt för andra människor. Här ligger varför han gick inte hem rättfärdig. Det var inte längre en fråga om vad han sa utan också om vilken sort människa han var: "Han litade på att han var rättfärdig och såg ner på alla andra. Förresten vem av oss har inte någon gång tackat Gud för att vi inte är lögnare, kriminella, missbrukare, narkomaner, pedofiler, tjuvar, prostituerade och så vidare? Ur detta perspektiv är fariséns bön inte nödvändigtvis förkastlig. Psalm 131 kan bli en sådan bön om man glömmer det sista versen.

Tullindrivaren kan vi inte beundra som en person. Han var hjärtlös och sålde sig till romarna. Han var utpressare, egoistisk och skaffade sig fördelar på andras bekostnad. Men han visade sig sådan han var. Han visste och erkände att han var syndare. Han stod avsides och ur djupet ropade till Gud: 'Gud, var nådig mot mig syndare.'För att vår bön ska nå Gud måste vi ropa de profundis. Då kan Gud fylla oss med sitt eget liv. I jämförelse mellan de två männen är det lätt att se hur bönen avslöjar mycket om hur en människa är. Hur man ber ger en otrolig bild av vem man är innerst inne. Bönen avslöjar vår tillit eller självtillräcklighet, vår kärlek, längtan eller egoism. I farisén och tullindrivaren kan vi upptäcka hur vår bön antingen kan nå Gud eller resa upp en mur mellan honom och oss. Farisén ger intryck av att vända sig till Gud. "Gud" säger han, men i själva verket kretsar han endast kring sig själv. Han tycks tala till Gud, men intresserar sig endast för sitt eget. Han är så uppfylld av sig själv att han inte har plats för Gud. Farisén skulle ha förstått det som säg i Lukas 17:10: "När ni har gjort allt som åligger er, skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra." Farisén begärde inget av Gud, ingen välsignelse. Vi är alla mänskliga och därmed behäftade med svagheter och vi kan alla misslyckas och falla.

Synden i ens liv kan alltid bli den största välsignelse. Jesus klargör med liknelsen om farisén och tullindrivaren att frälsningen finns hos Gud. Han jämför hur de beter sig i bön. Tullindrivare visar hur synden kan leda till stor ödmjukhet. Endast när vi erkänner och ångrar våra synder kan de ge upphov till rättfärdighet. Synden fattas aldrig i våra liv. Så snart vi upptäcker Gud, upptäcker vi också att synden finns med i nästan allt vi gör, kanske inte så mycket genom onda gärningar, utan genom att vi inte gör vad vi borde. Klart är att de flesta av våra synder är underlåtelsesynder. Synden finns i överflöd i vårt liv. "Där synden blev större", skriver Paulus, "där överflödande nåden är mer" (Rom 5:20). "Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla" (Rom 11:32): Vi kan lägga alla våra synder och misstag i Guds barmhärtighet och låta honom förvandla dem. Det var just vad tullindrivaren gjorde.

Den helige Augustinus skriver i sin bok "Guds rike" eller "Guds stat" att historien handlar om kampen mellan "Guds stat" och den "jordiska staten". De två kämpar om makten inom varje enskild människa. Människor formas av gener, miljö och erfarenheter. Hur påverkas och ändras våra tankar och beteendemönster? Guds ord utrustar oss med den inre styrka som behövs för att vi ska ta oss ur ett destruktivt beteende. Det är till oss som Jesus riktar liknelsen, vi som har benägenhet till självgodhet.

Vi kan förakta andra människor liksom farisén, det kan gå så långt att den andliga tjänsten blir avgud. Allt som är i vägen för framgång måste bort. Då har man hamnat i ett farligt läge. Vi behöver en andlig miljö där vi inte ständigt behöver försvara oss eller vara rädda för attacker eller förräderi. Därför är det en tragedi när tävlingsanda, högmod, felaktig självständighet leder oss att motarbeta varandra. Våra svagheter behöver inte leda oss till modlöshet, hopplöshet och resignation så att vi ger upp och till sist vänder oss från Gud. Ett tecken på att vi hamnat i detta är när vi förlorar intresset för bön. Vi har alla ansvar att be, välsigna, tala väl, hålla undan elaka och falska tungor och visa omsorg.

Vår glädje och entusiasm kan inte stå fast i prövningar, som är en del av livet, om vi inte har ett andligt djup i vår bön. Vi behöver lyda, inte bara lyda på vanligt sätt, utan med våra tankar och vårt hjärta. Vi vill det goda och kämpar med våra tvivel. Vi har inte Kristi mandat att anpassa vår förkunnelse efter världens beteende. Det är vårt uppdrag att hjälpa människor finna en mening med mörkret, fastän Gud kan vara tyst när människor förföljer oss. Är det inte det som vi får höra från Paulus idag i andra läsningen när han talar om sitt liv. Paulus skriver från sitt fängelse från vilket han går till sin martyrdöd om sin ovillkorliga tillit till att Gud gör rättvisa. Fastän alla överger honom, kommer inte Kristus att lämna honom ensam. Han som har kämpat den gode kampen och fullbordat loppet väntar på att få segerkrans (2Tim 4:6). Oavsett hur rättfärdig eller utan fel vi än må vara, får vi inte glömma att vi är syndare som alltid ständigt måste be ur djupet: "förbarma dig över mig, syndare". Medveten om detta börjar Kyrkan varje mässa med syndbekännelse och bön om Guds barmhärtighet: "Kyrie elesion"