För Honom är alla levande, 32 söndagen under året 2010

Mina vänner, de två söndagarna - 32 och 33 handlar om döden, livet efter döden och de viktigaste sakerna på jorden vilka spelar en betydelsefull roll för livet efter döden. Den kristna tron, livet och Kyrkans vandring pekar mot uppståndelse från de döda och tro på Jesu återkomst. Vår trosbekännelse är klar och tydlig: Vi tror på en Herre, Jesus Kristus, och han ska komma i härlighet för att döma levande och döda, och vi förväntar de dödas uppståndelse och den kommande världens liv. I trons mysterium säger vi: Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.

Med detta i åtanke kan vi fråga oss om detta är vår tro i praktiken, i vårt dagliga liv och vårt förhållningssätt till Kyrkan. Vissa folk kom till insikt om uppståndelse mycket tidigt till exempel egyptierna medan andra kom till insikt senare. Uppståndelse från de döda var inte i centrum av Guds folks tro. Det var först under de senaste åren före Kristus som denna insikt gjorde sig känd på ett särskilt sätt bland Guds folk. I Gamla Testamentet finner vi många psalmer som ger uttryck för den oro och ängslan som troende judar upplevde i samband med tanke på döden. För dem var döden en ren förlust, ett icke existerande tillstånd eller en intet görelse. "Ty i döden tänker man inte på dig. Vem tackar dig i dödriket?(Ps 6:6); "Därför gläder sig mitt hjärta, och min ära fröjdar sig. Även min kropp får bo i trygghet. Ty du skall inte lämna min själ åt dödsriket, du skall inte låta din fromme få se graven" (Ps 16:9-10); "Om inte Herren vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta" (Ps 94:17). I psalm 115: 17-18 får vi också höra: De döda prisar inte Herren, ingen som farit ned i det tysta. Men vi skall lova Herren från nu och till evig tid. Halleluja!". De som är döda betraktas som att de har förlorat kontakten med Gud som inte kan nå dem. I detta sammanhang kan vi förstå varför vi får höra att de ber om att Gud förlänger deras liv. Ett tydligt exempel på detta är Hesekiels berättelse i Hes. 37:10-11, 18-19.

Profeten Hesekiels syn ger uttryck åt folkets tro på livet efter döden när han talar om fortorkade ben som ska återfå liv (Hes 37:1-14). Fastän det hos varje folk fanns olika sätt att uttrycka sina tankar om att det skulle finnas liv efter döden. Somliga visar detta genom stora gravar och andra lämnar mat, dryck och kläder och andra saker i graven. Gränsen mellan de levande och de döda är rispapperstunn. Döden har från början varit ett straff för synden. Detta innebar inte att de första människorna skulle ha levt kvar i evighet om de inte hade syndat. Men det vi idag kallar för döden skulle ha varit en fridfull eller glad övergång från jordelivet till det himmelska livet. Detta var ju profeten Elishas erfarenhet. Han togs upp till himlen när det var dags för hans övergång. Detta skulle inte ha betecknats som döden. Barn växer och blir vuxna. Samma sak skulle vi ha sagt om att gå från jorden till himlen. Från början var Gud inte långt borta från människorna och jorden inte långt från himlen. Adam kunde höra ljudet av Guds fötter i lustgården.

Berättelsen om de sju bröderna som vi möter i dagens första läsning (2Mack 7:1-2, 9-14) är mycket rörande och faktiskt tragisk. Den är baserad på en historisk händelse och är alla tiders modell för martyrer. Bröderna var beredda att dö hellre än att bryta mot fädernas lagar. Ingenstans i Gamla Testamentet uttrycks tro på uppståndelse så klart och tydligt som i de sju brödernas bekännelser. Dessa bröder trodde helt och hållet på uppståndelse. "Du skiljer oss från detta livet, men världens konung skall låta oss uppstå igen till evigt liv" Det är inte det groteska elände som de utsätts för som är inspirerande i berättelsen utan den tro som brödernas uttrycker och bekänner vid dödsögonblicket. De visar att lidande, smärta och död kan bli ytterst meningsfulla. Ändå ska vi inte förhärliga lidandet i sig självt eller söka det vare sig för oss själva eller för andra. Tyvärr är mycket lidande i världen orsakat av människor. Det ingår i Guds vilja att vi gör allt som står i vår makt för att minska lidandet i världen. Ju mer vi ägnar oss åt detta, ju mer är vi förenade med Gud. Mitt i vår kamp mot lidandet bör vi vara beredda att slutligen acceptera och genomlida svårigheter om det skulle visa sig att vi inte förmår eliminera dem.

Debatt om uppståndelse från de döda pågick vid Jesu tid och pågår än idag. Frågan om döden har förblivit en svår fråga för ingen kan glömma tystnanden hos de döda. Det fanns på Jesu tid olika grupper med olika uppfattningar om uppståndelse från det döda. Bland de mest kända var saddukeer och fariséer. De ene förnekade uppståndelse från det döda medan de andra trodde på den. I vår tid påstår somliga att det inte finns uppståndelse från de döda. Dessutom menar de att tro på uppståndelse är en dårskap som hindrar oss att leva vårt liv fullt ut här på jorden. I dagens evangelium (Luk 20:27-38) kommer saddukerna till Jesus och ställer en löjlig fråga till honom för att visa hur absurt det är att tro på uppståndelse. Jesus visar saddukerna att himlen är ett annat tillstånd än det som de är vana vid i världen. Här handlar det igen om sju bröder som gifte sig med samma kvinna men dog en efter en före kvinnan och till sist dog kvinnan. "Vems hustru blir hon vid uppståndelsen?" Att Jesus svarar på denna fråga i Jerusalem där han snart ska genomgå lidande, död och uppståndelse ger berättelsen mycket symbolvärde.

Aposteln Petrus manar de troende att vara beredda att ge skäl för den tro som de har (1Pet 3:15). Hoppet om uppståndelse har sin grund i mötet med Gud som är Gud för de levande, inte för de döda (Luk 20:38). Det grundas i tron på Kristus. Det är viktigt att vi inte stannar i att tänka hur vi hade tillsammans med de som insomnat i Herren. Viktigt är istället att vi ser och betraktar allt med deras ögon. Då kan vi få ett annat förhållande till döden. Vi har förmåga att gå bortom våra naturliga sinnen och rationella förstånd. Det är genom tron som är nedlagd i oss som ett frö vi åstadkommer detta. Denna tro måste vårdas och kultiveras särskilt i vår ateistiska, agnostiska, relativiska tid som förlorat det klara perspektivet på att det finns liv efter döden.

Vårt hopp om uppståndelse aktualiseras bl. a på alla helgons och alla själars dagar. Då lyfter vi på ett särskilt sätt fram vårt hopp inför döden. "När man skiljs från livet bland människorna, är det gott att kunna sätta sitt hopp till Guds löften om att han skall låta oss uppstå igen" Ibland känns vårt hopp som en dröm eller ett sätt att fly verkligheten, dvs. det är smärtsamt att tänka att vi finns idag men inte kommer att finnas imorgon. Liksom Thérèse av Lisieux kan vi säga vid dödsögonblicket: "Jag dör inte, jag börjar leva". Ålderdom och död är ju ett lidande som ingen av oss kan undkomma. Bara himlen kan ge den slutliga befrielsen från döden. Människan är skapad för livet "Sein Zum Leben". Jesus har kommit för att återställa den ursprungliga ordningen mellan Gud och människa och mellan jorden och himlen. Gud hade inte menat att klyftan mellan jorden och himlen skulle vara så stor som den faktiskt blev. Men genom att Kristus stiger ned till jorden gör han himlen närvarande på jorden. Och genom att han stiger upp till himlen förenar han än en gång himmel och jord. "Den som tror har evigt liv" (Joh 6:47). I sin nåd har Herren gett oss evig tröst och säkert hopp (2Thess 2:16-3:5). Den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö" (Joh 11:26). Döden kallar Jesus för "att gå till Fadern" (Joh 14:28). Det är en övergång. Ty i honom är alla levande!

 

Webbdesign: Peter Tynkkynen