Är du verkligen omvänd? Andra söndagen i Advent 2010

 

Mina vänner, dagens liturgiska texter uppvisar kontraster. Den första läsningen (Jes 40:1-5, 9-11) talar om glädje, om en tid då frid ska råda och alla jordens varelser ska leva i samförstånd och harmoni. Samma glada stämning finner vi hos Paulus i andra läsningen (Rom 15:4-9). I evangeliet däremot hör vi ett helt annat språk. Vi blir tilltalade som huggormsyngel. Johannes döparen kommer med hotelser och krav: "Vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen?" En väsentlig fråga i detta sammanhang blir hur vi kan forma våra liv efter det mysterium som julen förkunnar.

När vi hör det som Johannes säger i dagens evangelium kan det väcka upprördhet hos många. Vi förväntar oss att evangeliet alltid ska tala om glädje och jubel. I stället dämpar det glädjen som finns i första läsningen. Många är idag av den åsikten att vi inte ska bry oss alltför mycket om sådan förkunnelse som kommer med krav i stället för glädje. Men det som Johannes säger är aktuellt även för oss. Det räcker inte att vi hör att barnet som kommer ska frälsa oss och ge oss glädje. Vi måste också fråga oss hur vi ska förbereda oss för att kunna ta emot denna glädje. Vi vet ju av erfarenhet att Gud kan vara borta från julfirandet. Glädjen att Gud kommer kan endast bli verklighet för oss om vi låter Gud komma. Johannes döparen hjälper oss i detta sammanhang. Bara genom att bana väg för honom, göra portarna vida kan vi erfara honom på riktigt annars blir glädjen tom. Johannes talar just om hur vi ska låta honom komma för att uppleva denna glädje.

Det tycks ofta som om fariséer och saddukeer var dåliga människor. Men faktum är att de var vördnadsvärda personer och sitt folks politiska och religiösa ledare. På den tiden ville många faktiskt bli som dem. I många hänseenden kan de jämföras med de troende och religiösa ledarna idag. Johannes döparen och Jesus uppmanar dem inte för det som de stod för utan för att de inte levde som de trodde och lärde. Frågan för oss gäller om vårt sätt att handla, tala och leva verkligen hör till vår omvändelse att följa Jesus. Det är lätt att säga att vi gör vårt bästa.

Katoliker kan ofta ta sin tro för given. För att vår tro ska anses verklig behöver den bära frukt. Det är i de frukter som vi åstadkommer som vår tros äkthet kan mätas. Det finns ingen abstrakt omvändelse. Omvändelse innebär att något görs. Vad man än gör måste man låta rättvisa och kärlek råda. Om vi tar på allvar det som Johannes säger, upptäcker vi att det inte är så enkelt som vi tror. Det är nästa omöjligt för oss att rätta oss efter det. Vi klarar inte av vår tros elementära krav. Vi kan inte på egen hand. Vi behöver någon som är starkare än Johannes. Johannes döper med vatten. Men Jesus döper med helig ande. Han uppmanar oss att göra saker som vi inte kan. Den som inte försöker upptäcker aldrig sin svaghet.

För att inkarnation av Guds ord ska få en möjlighet i våra liv, är det nödvändigt att vi ofta läser Bibeln. Bibelläsning är inte en from övning utan ett livsbehov, något lika nödvändigt som födan för kroppen. Guds ord måste få smälta in i oss för att det ska ge näring. Just på detta sätt kan det som skriften säger bli verklighet i oss: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig" (119:105). I Guds ord blir man upplyst, ledd, och får ständigt nytt hopp och ny kraft. Jesaja talar om en tid då Herrens ande ska vägleda sitt folk. Det blir en vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, Herrens kunskaps och fruktans Ande. För att detta ska hända krävs det att människor har sitt välbehag i Herrens fruktan. Gud mäter på annorlunda sätt än människor. För den som vill finna frid och ro gäller det att inte döma efter det som ögonen ser eller efter det som öronen hör. I detta hänseende får de inte göra vad ont är. Som kristna kan vi bevara vårt hopp genom den tröst som skriften ger oss. Skriften är till för att undervisa oss. Herren ska då stå som ett baner för sitt folk. Och julens glädje kommer om vi låter julens budskap genomtränga våra liv och upphöra med att betrakta julen som åskådare.

Gud spelar själv på världens scen. Gud närvaro döljer sig oftast bakom tillfälliga händelser. Genom tron kan vi känna igen Guds omsorg och kärlek i allt. På så sätt kan vi se att allt leder oss närmare Gud. Det är i första hand vår inställning till det som händer som ger det betydelse. Ofta får man höra folk som säger att någon har gjort dem arga. Egentligen kan ingen göra oss arg. Vi väljer att bli arga till följd av någon som har behandlat oss på ett visst sätt. Det som framkallar ilska från den ene kan hos den andre leda till tacksamhet. Detta visar att vi är fria att välja hur vi responderar på olika situationer.

Att Gud kommer till människor är en källa till stor glädje. Det väsentliga är att man låter Gud komma genom att bana väg för honom i våra liv. Vår djupaste frid och ro kan vi endast finna i ständigt sökande efter Gud. Advent är en botens och glädjens tid. Boten är en förutsättning för glädjen. Vad kan vi som katoliker idag komma med som frukter av vår omvändelse till Jesus? Vår uppgift är framför allt att inte låta något här på jorden hindra oss att skynda Jesus till mötes, utan förena oss med honom som är vår omvändelse.

 

Webbdesign: Peter Tynkkynen