Vår frihet och rättfärdighet, 4 söndagen under året 2011

 

Mina vänner, innerst i varje människa finns det en längtan efter frihet, ett sökande efter rättvisa. Under de senaste veckorna har folket i Sudan till sist haft omröstning för att bestämma sin framtid. Några veckor var det uppror i Tunisien som fick diktaturregeringen på fall. Sedan fem dagar har folket i Egypten protesterat mot Hosni Mubarak och hans regering.  Igår avgick regeringen men Mubarak vill inte avgå. Dessa händelser demonstrerar att de fattiga och ödmjuka någon gång ska befrias från förtryck och orättvisa. Ingenting kan utplåna denna längtan till frihet och rättvisa som människan har i sin natur. Det är i detta ljus som vi kan förstå dagens liturgi. I Sudan, Tunisien och Egypten har vi sett på hur olika sätt människors längtan efter frihet kan få uttryck. Vi har nog vissa idéer om hur vi kan göra vårt samhälle mer rättvisare, friare, förverkliga oss själva och hur vi kan hjälpa andra. Ibland tänker vi att Bibeln borde ge klar och konkret vägledning om hur vi kan gå till väga med en sådan kamp. För att Gud ska bli vårt liv måste vi genomgå en inre revolution.

Den första läsningen har två delar. Den är en text skriven av en profet som levde före exilen under kung Josiahs tid. Jerusalem återhämtar sig efter kung Manasses förtryckande regim. I denna text tittar profeten in i framtiden och skådar den stora dag när Gud ska löna alla enligt deras handlingar. Den första delen uppmanar de fattiga och ödmjuka i landet att växa i sin tillit och förtröstan på Herren. Den andra delen lovar dem frälsning. "Sök Herren, alla ni ödmjuka i landet, sök rättfärdighet och ödmjukhet. Och förtrösta på Herren säger profeten. De som lever sitt liv på detta sätt kommer inte att göra orätt och heller inte tala lögner. I deras mun ska det inte finnas en falsk tunga. Herren skaffar rätt åt de förtryckta, han ger bröd åt de hungrande. Han löser de fångna, han öppnar de blindas ögon och bevarar främlingar. De fattiga och ödmjuka ska leva i ro och ingen ska mer kunna förskräcka dem. De som är trofasta i sitt hopp i Gud ska leva i landet som de saliga. Dessa människor har fortsatt i sin trofasthet i ett land i vilket Assyriens astralgudar hade blomstrat. De fattiga och ödmjuka är inte enbart en sociologisk kategori utan människor som trots sin fattigdom och förtryck satt sitt hopp till Gud. Att vara beroende ligger i människans natur.

Den helige Paulus lyfter i sitt brev till korintierna fram vari folkets relation till Gud består. I detta brev använder han ordet "vishet" på olika sätt. Korintierna är i Kristus genom Guds verk. I detta sammanhang är de besläktade med Gud och Jesus som fullkomnar Guds plan. Gud som vill att alla människor ska frälsas, börjar med att utvälja någon eller några. Han utväljer någon ur det stora anonyma och utrustar den personen med sin kärlek och sina nådegåvor. De som inte räknades som "visa", märktiga eller förnäma i världslig mening är nu kallade in i relation till Gud. Genom Gud finns de nu i Kristus, som har blivit deras vishet från Gud, rättfärdighet, helighet och frihet. Därför ska den stolte ha sin stolthet i Herren. Vi som är kristna är inte kallade för att vi är rättfärdiga. Att vara i Kristus är nådens verk som Fadern ger. Att man är kristen i detta sammanhang är en tillfällighet. Man skulle kunna ha blivit född av hinduiska, buddistiska, judiska eller muslimska föräldrar.

Jesus säger i dagens läsning att de fattiga i anden är saliga. När vi som kristna samlas för att fira minnet av Herrens död och uppståndelse, kommer vi som fattiga med två tomma händer som inte har något av oss själva att ge till Gud utan det vi har fått av Herren. I detta sammanhang är det viktigt att vi inte tar för givet Guds gåvor utan kommer med tacksamhet i våra hjärtan. Gud är vishet som upplyser våra val i livet och leder våra handlingar. Vi som kristna är adopterade barn av Gud. Av erfarenhet vet vi att som adopterade barn kan vi växa upp och acceptera våra adopterande föräldrars kärlek eller förkasta den. Gud ger genom att adoptera oss möjlighet att ta emot hans kärlek som han skänker i överflöd. Vi är helt fria att ta emot eller inte ta emot denna kärlek. Gud tvingar ingen. Man kanske hos sig själv upptäcker ett motstånd inom sig själv för att ta emot kärlek.

De åtta saligprisningarna i dagens evangelium börjar med en beskrivning av hur Jesus tar sin plats på ett sätt som liknar en rabbi. Saligprisningarna kan sägas vara en sammanfattning av hela det kristna livet. Jesus vill i dessa åtta saligprisningar visa de som vill följa honom en väg rakt motsatt den som världens människor vill gå.  Det är inte de rika som är saliga utan de fattiga och ödmjuka. Dessa är de som är priviligerade. Man ska beklaga de som skrattar nu. När man hör det som Jesus säger idag kan det lätt tyckas som om att det kristna budskapet är en dårskap för världsliga människor. De fattiga är lyckligare för att de inte har något som hindrar dem att ta emot Guds gåvor. Därför behöver man inte vara förvånad över att när Gud skulle komma in i världen valde han att komma som ett fattigt barn. Det går lättare att ta emot Gud när man inte är bara fattig i anden men utan också fattig till det yttre. Ett sådant tillstånd är den bästa förutsättning för att kunna ta emot Guds kärlek.

I det som sker i Egypten ser vi att det finns mer vänskap och solidaritet bland fattiga än bland rika. Öppenheten för Guds kärlek växer i den mån fattigdom genomtränger hela människan. Ingen kan vara sin egen helighet, frihet, vishet och rättfärdighet. Tvärtom, det är just de som är medvetna av sin nöd som har de bästa förutsättningarna för att ta emot den stora gåva, som är Gud själv. Att ropa till Gud kan man endast göra ur sin nöd. På så sätt kan man växa i nåd och helgelse. Den som inte accepterar sitt beroende av Gud och medmänniskor blir en stängd varelse som aldrig växer. Att inte välja att vara beroende av Gud är en vägran att ta emot livet. Den som inte vill låta sig vara fattig i anden, kan aldrig få det hon eller han mest behöver, nämligen kärlek.  Bara den som vet att de inte lever för sig själva är fria att älska och älskas. Gud har menat att hans gåvor skulle öppna oss för honom, dra oss ur oss själva så att vi ska kunna leva och finnas i honom. Istället för det som Gud menat som ett deltagande i Guds stora glädje gör vi till vår privata lilla glädje. Genom detta stänger vi oss för det nya som Gud vill ge oss. Om vill lever i öppenhet till Guds gåvor, finns det alltid orsak till glädje, för Gud har varje stund något speciellt att ge oss. Och frihet, rättfärdighet och helighet kan väl inte vara annat än att glädja Gud. Så länge vi inte öppnar oss för att fyllas av honom är alla försök att älska lönlösa. Om vi vill leva ett heligt liv, rättvisa och visa, finns det bara en väg att söka, ödmjukhet och rättfärdighet.

Som förvaltare av Guds gåvor, vi måste öppna våra hjärtan och ge till dem som lider. När vi har accepterat alla människor som medlemmar i den mänskliga familjen, då kan vi ta emot Guds gåva som är Gud själv. Kampen för rättvisa och frihet sker inte utan att somliga offrar sig för ett bättre samhälle. Ingen makt lämnar makten eller skapar ett rättvist samhälle utan att andra har kämpat för detta. Världen har tillräckliga resurser för alla människor i nöd. Om vi skapar delaktighet i beslutprocesser och ger utrymme till alla att påverka samhällets utveckling kan vi få ett fridfullt samhälle. I dag i de flesta länder i Syd är det några få som har makt och resurser medan andra dör av hunger och nöd. Gud har alltid en förkärlek för de fattiga och ödmjuka. Det är människor som är medvetna om sin nöd och inte ser sig själva som världens centrum och herrar över livet. Att leva med en attityd att acceptera allt som Guds gåva och växa i omsorg och ta hänsyn till de behövande. Hur kan någon våra fattig i anden och inte tänka på sin nästa i nöd? Hur kan vi i västvärlden leva i överflöd och sluta våra ögon och hjärtan för tusentals människor som dör i fattiga länder på grund av hunger?

 

Webbdesign: Peter Tynkkynen