Glömmer aldrig de sina, 8 söndagen under året 2011

Mina vänner, de senaste händelserna runt om i världen, särskilt i arabländerna och Nya Zeeland väcker frågor hos många människor.  I kollektbönen får vi höra att Gud styr världens gång. Hur stämmer detta med allt som sker runt om i världen? Har Gud glömt världen? Leder han fortfarande världens historia? Mer och mer konfronteras de troende med hur Guds ord ska tolkas och förstås i vår tid. Svåra jordbävningar sker, protester går från land till land och kräver många liv. Till följd av dessa händelser blir det svårare för de troende att tala om Gud. Griper Gud in i världens historia eller är det människor som leder historiens gång? Som präst är jag inte "immun" från dessa existentiella frågor.

När vi betraktar världens historia är det inte svårt att märka att ingenting i livet är nytt, vare sig det är protester mot diktaturer eller jordbävningar. Sedan världens begynnelse har det alltid funnits sådana. Kanske det enda som är annorlunda är att vi får information om de flesta händelser fortare och i vårt vardagsrum. Det tycks som om problemet mellan israeler och palestinier är något nytt. Men Gamla Testamentet visar att Israel bad att få en kung för att bemöta filisteernas (dagens palestinier) attacker. Liksom idag handlade det om marken.

Somliga känner sig idag övergivna och glömda av Gud. Det är detta som dagens liturgi svarar på. Dagens liturgi manar oss till att bli ett tillitsfullt folk. Vi blir påminda om att Gud aldrig är likgiltig för våra problem och bekymmer. Vi uppmanas att leva ett liv som är grundat i förtröstan på Gud.  Det onda är en realitet i världen. Det finns en komisk kamp mellan ljus och mörker.

Den första läsningen (49:14-15) handlar om frustration och besvikelse hos de som var i exil under 6oo-talet före Kristus.  De anklagar Gud för att ha övergivit dem och glömt dem under Jerusalems fall och i exilen. Profeten svarar med att försäkra dem att Gud är som en moder som aldrig glömmer sitt barn. Världen har inte förändrats i väsentlig mening sedan skapelsen. Till sin natur är människan densamma. Fastän framsteg i vetenskap och teknologi har människan inte blivit visare med tiden.  Otrolig grymhet och brutalitet kan vi idag se hos många ledare och makthavare. Världens historia är fylld med protester, kriser och brutalitet från dess början.  Ur ett mänskligt perspektiv förefaller det som om Gud ibland inte bryr sig om dem som tror på honom. Att tro ger inte någon garanti för att man inte ska lida eller förlora sitt mänskliga liv.  För judarna var det svårt att förstå hur Gud kunde låta sitt tempel förstöras och sitt folk bli tagna till fångenskap.

Aposteln Paulus beskriver i 1Kor 3:5-9 betydelsen av apostolat för att förkunna. Han poängterar där att det både är en nådens gåva och en typ av tjänst för det gemensamma goda. I dagens text (1Kor 4:1-5), påpekar han att aposteln är en tjänare. Han gör sin mästares vilja. I detta sammanhang är han en förvaltare av Guds hemligheter. Han bär ansvar för hur han utför denna tjänst. Det spelar ingen roll vilken åsikt han eller andra människor har om honom, det är bara Herren som kan döma honom. Guds plan övergår vad vi som människor kan ana eller önska. Vi ser i delar men Gud ser helheten.

Vi tycker att Gud inte bryr sig om oss, med det är vi som inte bryr oss om Gud. Att vi finns till är ett bevis på att Gud bryr sig om oss. Han är inte bara upphov till vår existens utan samtidigt är han den som uppehåller oss vid liv. Framtiden ligger i Guds hand. Matteus tycks mena att de troende ställer fel frågor, sådana som de icke troende har blivit slavar under. Matteus menar att den rätta frågan är: "Hur kan jag söka Guds rike?"

Endast Guds ord kan vägleda oss. I detta ljus blir det som Jesus säger i dagens evangelium (Matt 6:24-34), oerhört viktig: "Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också". Att bekymra sig över sitt liv ligger i varje människas natur. Ändå får vi höra Jesus säga idag: "Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?"  Av erfarenhet vet vi att det inte är lätt att inte bekymra sig. Det kan vara enkelt att stå i predikstolen och upprepa det som Jesus säger.  För någon som allt tycks gå som man har planerat kan det vara lätt, men för de som ett hårt liv kan det innebära ett radikalt krav att de inte ska bekymra sig. Jag vet att så länge man lever kan man inte isolera sig från bekymmer.  Bekymmer tyder på bristande tillit. Trots att vi säger att det är mänskligt för oss att ibland vara bekymrade, är det viktigt att också observera att de troende och de icke troende inte bekymrar sig på samma sätt.  När en kristen är bekymrad har han eller hon fokus på hoppet. Det finns ett vist hopp om en ljusare framtid, en optimism om befrielse. Men för icke troende är det bekymmer som inte har något hopp för morgondagen.  Troende går från bekymmer medan de icke troende går mot bekymmer.  För de troende är hoppet det som bär i svåra tider.

Gud tycks verkligen ha övergivit världen, Satan tycks vinna över Gud. Men Gud kommer när allt är mörkt, när det är kaos i världen, när de flesta har gett upp tron på honom.  Jesus blev hånad, förödmjukad, gisslad, mördad och begravd. Hans liv slutar i besvikelse för många ett fiasko. Då kommer Gud, han griper in i världen och skapar allt nytt. Gud kommer vid prövningar, svåra jordbävningar, regeringens brutalitet i Libyen mot folket, förtyck, orättvisor.  Har vi blivit kristna, då måste vi visa oss pålitliga. Vi som kristna är förvaltare av Guds nådegåvor till världen. Guds ljus behöver lysas genom oss. Att vi inte med all kunskap som vi tycks ha förvärvat inte gjort världen kärleksfull visar att människor inte kan bygga upp världen av sig själva. Det är Gud som leder sin värld. Egoism och egenkärlek som finns i nationer och individer är hinder som inte låter dem kämpa för sanningen. Vår eukaristi manar oss till att gå bortom oss själva och visa omsorg för alla människor på jorden. Konkret innebär det att dela med oss det som vi har, arbeta för rättvisa, älska alla människor. Orättvisor har aldrig sista ordet. På sätt och vis är det som Tunisiens, Egyptens och Libyens presidenter har varit med om och eller går genom nu tar bort all makt och tillfredställelse som de fick under sina år vid makten.  På samma sätt blir befrielsens glädje för de som har lidit av deras förtryck övergår allt lidande som dessa folk hade varit med om.

Om man vet att Gud tar hand om oss och sörjer för alla våra behov, då kan man inte bekymra sig. Gud älskar oss mer än vi älskar oss själva. Det är genom att hålla ut som vi människor kan vinna vårt liv (Luk 21:18-19). Både när det gäller historiens utveckling och den enskilda människans liv är det Gud som leder. Oavsett vad som händer i världen, är det Gud och endast han som kan ge oss ro. Han är den som kan frälsa och hopp för alla som vandrar i mörker. För att Gud ska vara vårt hopp krävs det att vi ger honom vårt hjärta. Vår trygghet finns i att söka hans rike. Då kan han göra oss trygga i all oro. Att välja Kristus är att välja allt.

 

Webbdesign: Peter Tynkkynen