Den Ortodoxa påsken - Påskundret i Jerusalem.

&

 

alt

Den Ortodoxa kyrkans Påsk firas år 2009 den 18 april.

Det sker således en vecka senare än i Västkyrkan. Andra år kan det vara många veckors skillnader. Detta fullständigt orimliga tillstånd av kristen enhet står i djupaste strid mot Påskens väldiga innebörd som förskoning och början på den nya Skapelsen.

Skilda påskhögtider har funnits sedan år 1582 pga av att olika kalendrar gäller i öst och väst.

Det söndrar en gemensam samling inom kristenheten och samtidig kunna fira mässa/nattvard i alla kyrkor världen över. Jesus Kristus får därför ta emot splittrings kalk två gånger.

När den Ortodoxa påsken kommer, sker ett ljusmirakel i Jersulem i Den Heliga Gravens Kyrka. Det är ett Ljusunder som skett här i mer än 1200 år.

Trots denna långvariga realitet, som är så kontrollerad och bekräftad som äkta och trots att ortodoxa kyrkor ingår i Kyrkornas Världsråd, är påskens tidpunkt ännu olöst.

I väst följer vi den gregorianska kalendern sedan 1582 medan Östkyrkan följer den forna julianska. Vårdagjämningen faller helt olika. Väst har ett fast datum den 20 mars. Öst har bl.a. en astromisk vårdagjämning. Se påskdatumets historia. I Sverige infördes den gregorianska kalendern år 1753.

Påskundret

Ljusundret bygger på ett alltjämt oförklarliga fenomen att ”den heliga elden” spontanantänder släckta vaxljus och oljelampor i kyrkan. Detta Ljusunder har skett i 1200 år varje påsk. Den brinner med en låga som inte förtär. Den skadar inte händer eller prästers skägg. Allt påminner oss om den brinnande busken som en eld som inte förtärde.

Mirakler kommer av mirari och betyder att förundras. De kännetecknas av de bryter mot de lagar som vi anser styr naturen. När vi läser i Bibeln så sker det många övernaturliga händelser genom Guds ingripande.

Det här undret i Jerusalem är så gott som okänt utanför den ortodoxa traditionen. De ortodoxa kristna firar däremot händelsen som ett av de största undren, i vilket de ser Herrens ständiga, återkommande påminnelse om sin uppståndelse från döden. Undret anses t o m ge en identitet åt hela den ortodoxa kristna världen. Den Grekisk-ortodoxa kyrkan har en särskild hemsida om detta Ljusunder.

Heliga Gravens kyrka eller Uppenbarelsekyrkan

altHeliga Gravens kyrka och som den ocskå heter Uppenbarelsekyrkan byggdes av Konstantin den store i mitten av 300-talet. Den har förstörts flera gånger genom århundradena, och det var korsriddarna som gav kyrkan det utseende den har i dag.

Det är en stor kyrka, som inom sina väggar rymmer både den kulle som kallades Golgata, där Kristus blev korsfäst, och graven, ungefär 30 meter från Golgata, där man lade honom efter hans död, och varifrån den kristna tron säger att han uppstod igen från de döda.

Runt själva graven finns det i dag ett litet kapell med två rum – ett förrum och själva gravkapellet, där det inte finns plats för mer än fyra personer samtidigt. Som i en rysk docka har vi alltså först den stora basilikan som omger det lilla i gravkapellet, som i sin tur omsluter själva den platta gravsten som utmärker Jesu dödsläger. Det är det lilla kapellet som på påskafton står i händelsernas centrum.

Ljusundret har inträffat varje år i minst 1200 år, vid samma tid, på samma sätt, och på samma plats. Det fortsätter att locka människoskaror till Jerusalem, allt fler och fler från öststaterna. Det enda som begränsar skarorna är den pågående konflikten i området.

Det först kända ljusundret skedde år 126

Ceremonin omkring ljusundret är en av de äldsta oförändrade kristna ceremonier vi känner till. Undret och de ceremonier som omger det finns beskrivna i källskrifter från 8oo-talet, möjligen från 400-talet, ja, enligt vissa ortodoxa teologer ända från 200-talet. Omkring år 329 skriver kyrkohistorikern Eusebius i sin Vita Constantini om en intressant händelse som ägde rum i Jerusalem år 126.

När kyrkotjänarna skulle fylla på de oljelampor i kyrkan som symboliserar Kristi uppståndelse upptäckte de att det inte fanns någon olja i lamporna. Biskop Narkissos befallde då att lamporna skulle fyllas med vatten, varpå han sade åt kyrkotjänarna att tända dem.

Till allas häpnad började lamporna brinna som om de vore fyllda med den renaste olja. Källan berättar om en händelse innan Heliga gravens kyrka byggdes på 300-talet, och de ortodoxa kristna ser ett direkt samband mellan det undret och ljusundret i Heliga gravens kyrka.

De medger att de båda undren har olika karaktär, eftersom det första var en engångshändelse, medan däremot ljusundret inträffar varje år. Men de har ändå det gemensamt att Gud skapar eld där det logiskt sett inte borde finnas någon.

Antalet sådana vittnesbörd ökar med det ökande antalet pilgrimer till det Heliga landet och ännu i våra dagar kommer de i en ständig ström.

Påsken år 1192

Den engelske historieskrivaren Gautier Vinisauf är värd att särskilt uppmärksammas. Han berättar en intressant detalj i samband med högtiden 1192.

År 1187 hade saracenerna intagit Jerusalem, anförda av sultan Salah ad-Din. 1192 önskade sultanen deltaga i festligheterna, trots att han inte var kristen. Gautier Vinisauf berättar vad som inträffade den gången: ”Efter hans ankomst nedsteg det himmelska ljuset plötsligt, och de församlade var djupt rörda.

De kristna visade sin glädje genom att prisa Guds storhet, medan saracenerna menade att elden, som de hade sett komma ner, kommit till genom fusk. Salah ad-Din ville avslöja bedrägeriet och lät lampan slockna, den som elden från himlen hade tänt. Men lampan flammade omedelbart upp igen. Han släckte den än en gång, och till sist en tredje gång, men den tändes av sig själv igen. Därefter ropade den förbluffade sultanen i profetisk hänryckning: ’Ack, snart må jag dö eller förlora Jerusalem!’ Denna profetia gick i uppfyllelse, för Salah ad-Din dog i fastetid året därpå.”

En ekumenisk cermoni

Finns många olika förgreningar av ortodox kristendom, och i ceremonin i Heliga gravens kyrka deltar syriska, armeniska, ryska och s kyrka, men vid ett annat datum än de ortodoxa, och därför är de inte med vid ceremonin.

Datum för den ortodoxa påsken fastställs nämligen enligt den julianska kalendern och inte enligt den vanligare, västkyrkliga gregorianska kalendern. Det betyder att den ortodoxa påsken normalt inte sammanfaller med den protestantiska och katolska.

De katolska och ortodoxa kyrkorna delades i en schism år 1054, framför allt av politiska skäl. Ett närmande har skett i våra dagar genom Johannes Paulus II och därefter Påven Benedikt XVI. Den nye Rysk-ortodoxe Patriarken Kirill anses få ett stor betydelse för utvecklingen.

Trots schismen fortsatte man dock att gemensamt fira just ljusundret i Heliga gravens kyrka. Enligt den ryske abbotten Daniils beskrivning från 1100-talet visar gudstjänsten spår av såväl ortodoxa som katolska element.

Ljusmirakelceremonin hade alltså en sådan dragningskraft att den fick de båda kyrkorna att mötas i gemensamt firande, trots att man i alla andra avseenden inte hade någon kontakt.

Först år 1246, när katolikerna lämnade Jerusalem tillsammans med de besegrade korsriddarna, blev ceremonin enbart ortodox. De ortodoxa stannade kvar i Palestina också efter det att turkarna hade ockuperat Jerusalem, medan de flesta katolikerna däremot lämnade landet.

En av de mest kända ceremonierna i den ortodoxa världen

Men vad är det då som händer där i Heliga gravens kyrka i Jerusalem på påskafton, i våra dagar? Varför är ceremonin så viktig för de ortodoxa kristna, att kyrkan år efter år är fylld till bristningsgränsen? Och varför har ingen hört talas om undret i vare sig de protestantiska eller de katolska länderna, när det på många sätt tycks överträffa de mest kända miraklerna i västerlandet?

Undret sker på påskafton. Den dagen är kyrkan fylld av människor. Vill man ha en chans att komma in i kyrkan, måste man räkna med att stå i kö i fem-sex timmar. Och det är nästan lika mycket folk utanför kyrkan, för den är redan n mer än fullsatt. Pilgrimer har kommit från hela världen – de flesta från Grekland, men på senare år allt fler och fler från Ryssland och Östeuropa. Pilgrimer försedda med fällstolar har trotsat tröttheten och suttit och vakat hela natten i närheten av kapellet, för att bereda sig i bön och för att vara så nära själva gravkapellet som möjligt, när miraklet sker.

Själva miraklet inträffar inte förrän omkring kl 14.

Mellan kl 11 och 13 sjunger de arabiska kristna traditionella kristna sånger, med hög röst och i snabbt tempo. Detta är en gammal tradition från tiden för den turkiska ockupationen av Jerusalem på 1200-talet, när de inte tilläts sjunga sina sånger någon annanstans än i kyrkorna. ”Vi är kristna, det har vi varit i hundratals år, och det ska vi vara för evigt och alltid! Amen!” sjunger de på högljudd arabiska, ackompanjerade av trummor. Trumslagarna sitter på axlarna på andra, som dansar en vild dans.

Men när klockan är 13 tonar sången bort och det blir stilla – men en lurande, avvaktande stillhet, allt annat än tom, en stillhet präglad av förväntan att Guds kraft ska visa sig.

Kl 13 banar en delegation av lokala dignitärer sig väg fram genom folkmassan. Före dem går poliser. Det finns gott om poliser på plats, för man vill undvika oroligheten Även om dessa ämbetsmän inte är kristna, är de ändå en del av ceremonin. I våra dagars Jerusalem är de israeliska ämbetsmän. Under den turkiska ockupationen av Palestina var det de lokala turkiska ämbetsmännen.

I flera hundra år har detta varit del i ceremonin. Det ska vara opartiska ämbetsmän, och de är där för att symbolisera romarna på Jesu tid. I evangelierna läser vi att romarna kom och förseglade Jesu grav, för att lärjungarna inte skulle komma och stjäla hans kropp och säga att han var uppstånden.

På samma sätt förseglar nu de israeliska ämbetsmännen graven med vax. Innan de tillsluter och förseglar graven går de in i kapellet och kontrollerar att där inte finns någon låga gömd, på vilken patriarken skulle kunna tända sitt ljus.

Liksom romarna skulle garantera att ett bedrägeri inte skedde omedelbart efter Kristi död, så ska de lokala israeliska ämbetsmännen se till att det inte fifflas med ljusmiraklet.

Den grekiske patriarkens Diadoros berättelse

När graven blivit undersökt och förseglad, börjar hela församlingen att om och om igen sjunga ”Kyrie Eleison”.

Kl 13.45 kommer patriarken in i kyrkan, buren av fyra män. (Då jag, Niels Christian Hvidt, deltog i ceremonin var Diodoros I patriark. Han var en äldre man och svag i benen. Idag är han bortgången.)

Man går i procession tre varv runt graven.

Därefter kläs patriarken av så att han bara har en vit kjol på sig. Detta symboliserar ödmjukhet inför det stora tecken som han, liksom de många tidigare grekisk-ortodoxa patriarkerna före honom, ska bli huvudvittne till.

Alla oljelampor har varit släckta ända sedan föregående kväll, och nu släcker man också det elektriska ljuset så att det blir nästan helt mörkt inne i kyrkan. Det enda ljuset är solstrålarna som finner vägen genom den nyrestaurerade kupolens glashus. Vaxsigillet tas bort från gravdörren, och dörren öppnas.

Med två stora, släckta ljus i händerna går patriarken in i gravkapellet – först in

”Jag går in i graven och trevar mig fram i mörkret till den inre kammaren, där jag knäfaller i vördnad inför den plats där Kristus låg efter sin död. Bara att få be här är alltid för mig ett mycket heligt ögonblick på en mycket helig plats. Det var härifrån han uppstod i härlighet, och det var härifrån han spred sitt ljus i världen. Aposteln Johannes skriver att Kristus är världens ljus, och vid hans grav kommer man mycket nära hans uppstår hans uppståndelse i härlighet. Kristi uppståndelse är för oss verklighet, inte bara en myt. Katoliker och protestanter kallar den här kyrkan för Heliga gravens kyrka. Vi kallar den för Uppståndelsekyrkan. Uppståndelsen är det mest centrala i vår tro. I uppståndelsen vann Kristus sin slutliga seger över döden, inte bara för sig själv, utan för alla som förblir honom nära."

Ett blått ljus träder fram

alt”Framför graven ber jag några böner som vi fått i arv genom många hundra år. Och sedan väntar jag. Ibland tar det några minuter, men oftast sker undret omedelbart efter det att jag läst bönerna. Från själva stenen där Jesus låg kommer ett odefinierbart ljus. Själva bottenfärgen är blå, men där finns många skiftningar, mest rött. Det går inte att beskriva med ord. Ljuset stiger liksom ut ur stenen, som dimma kan stiga ur en sjö – det ser närmast ut som om stenen täcktes av en fuktig sky, men på samma gång är det ett ljus. Det ljuset rör sig varje år på olika sätt. Iblandtäcker det bara stenen, ibland kan det lysa upp hela graven, så att också de som står utanför graven och ser in i den kan se hela graven uppfyllas av ljus. Det är något helt annat än vanligt ljus från en oljelampa. Det brinner inte – det har aldrig tagit eld i mitt skägg på alla de 22 år som jag har varit patriark i Jerusalem och tagit emot den heliga lågan.

alt

Efter en stund samlas ljuset som i en pelare, och då ändrar det karaktär så att jag kan tända mina ljus på ljuspelaren.

När jag har fått lågan och mina båda ljus brinner, går jag ut och ger lågan först till den armeniske patriarken och sedan till den koptiske. Sedan går jag ut ur kapellet och ger lågan till alla i kyrkan.

”Undret gör varje år lika djupt intryck på mig, och varje gång får det mig att känna en allt djupare omvändelse. Det är en oändlig tröst att tänka på Kristi tro på att han varje år ger oss det här miraklet, trots våra mänskliga svagheter.

Vi upplever många under i våra kyrkor, och mirakler är något tämligen naturligt för oss. Det har ofta hänt att våra ikoner har gråtit, liksom vi har haft helgon som Gud gav andliga gåvor att hjälpa gudomliga bekräftelsen på och påminnelsen om Kristi uppståndelse. Uppståndelsen firar vi ju som det mest centrala i vår tro.

 

Undret är nästan som ett sakrament. Det gör Kristi uppståndelse så närvarande för oss, som vore han uppstånden från de döda för bara några år sedan.” de kristna med. Men inget av de miraklerna har sådan betydelse som det heliga ljusmiraklet, så stor och så genomgripande.

 

Det är den ständiga, gudomliga bekräftelsen på och påminnelsen om Kristi uppståndelse. Uppståndelsen firar vi ju som det mest centrala i vår tro. Undret är nästan som ett sakrament. Det gör Kristi uppståndelse så närvarande för oss, som vore han uppstånden från de döda för bara några år sedan.”lt;/p>

Ingen förtärande eld

alt

Det är ingen vanlig eld som förtär. Det bränner inga händer eller skägg. Sedan går patriarken ut ur kyrakn och tänder ljusen för alla väntande och pilgrimer. Där växer det till ett hav av ljuslågor i en jublande folkskara. Ljuset sprids sedan vidare med flyg till andra ortodoxa länder.

 

Den mirakulösa Lågan är helig

De ortodoxa kristna är inte ensamma om att sätta ljuset i samband med Guds närvaro och handlande. I de bibliska skrifterna talas det ofta om att ett ljussken visar sig i samband med stora mirakulösa händelser och Juds närvaro.

altOm Moses möte med Jahve på Sinais berg heter det: "Hela Sinaiberget omgavs av rök då Herren steg ner på berget i eld. Röken steg upp som från en smältugn" (2. Mos 19:18).
Och längre fram: "Och israeliterna såg Herrens härlighet som en förtärande eld på toppen av berget" (2 Mos 24:17).
När Mose har stått ansikte mot ansikte med Gud strålar hans ansikte så starkt att han till sist måste lägga en slöja över det, och den tar han inte bort förrän han återigen ska tala med Gud (2. Mos 34:29 ff).
När Jesus visar sin härlighet för lärjungarna på Tabors berg "förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande" (Luk 9:29).
Efter Jesu uppståndelse möter kvinnorna vid ven "två män i skinande kläder" (Luk 24:4). Ljuset och Guds väldiga gärningar går alltid hand i hand.

De stora kyrkofäderna ansåg att ljuset var en synonym för Gud, i synnerhet Guds kärlek. Så här skriver Gregorios den store (530-604), en av de mest kända av kyrkofäderna: "Gud kallas ljus, därför att han omfamnar sin kärleks lågor - de själar i vilka han tagit sin boning."

På samma sätt ser de ortodoxa ljusmiraklet i Jerusalem som en manifestation av Guds kraft, men inte nog med det - miraklet är en manifestation av Guds närvaro. Liksom ljuset i de bibliska texterna flödar ut från Guds närvaro, anses ljuset i Heliga gravens kyrka ha väsensgemenskap med Gud själv. "

altOkänt i västvärlden

Man undrar varför ljusmiraklet är så fullständigt okänt i Västeuropa.

I protestantiska länder kan det möjligen förklaras av att man inte har någon tradition vad gäller mirakler och att man inte riktigt vet hur man ska ställa sig till dem.

Men i de katolska länderna finns stor förväntan och stort intresse för mirakler och gudomliga tecken.

Varför får en så gränsöverskridande årlig händelse ingen uppmärksamhet i pressen? Det har även sänts på TV.

En förklaring kan vara att det råder en sådan djupt i konflikt med den rationella verklighetsuppfattningen att man vägrar tro. En annan orsak kan vara de rent politiska motiven för ett helt sekulärt samhälle.

Vi vet från historien att ända fram till Kortstågens slut samlades de ortodoxa kyrkorna tillsammans den Romersk-katolska kyrkan i ceremonin kring ljusmiraklet dvs man firade en gemensam Påsk.

Kardinal Kasper, prefekten för det påvliga rådet för Kristen enhet, har lyft fram frågan att ena kristenheten för en gemensam påsk, men alla kristna församlingar i Kyrkornas världsråd har inte enhälligt accepterat detta. Även att fira Påsken enligt Östkyrkan har framförts.

Ljusundret borde uppfattas som en källa till glädje och väg till en återförening. Gud gav oss Kyrkan att var en. Det är en och samma Gud för alla kristna familjer. Han har uppstått för oss alla.

alt

Den danske katolske och teologiske forskaren Niels Christian Hvidt har studerat den Ortodoxa påsken i den Heliga Gravens Kyrka i Jerusalem eller som den också heter Uppenbarelsekyrkan. Med hans tillstånd detta publicerats detta baserat på  hans efterforskningar och intervjuer. Historien finns publicerad i boken "Mirakler", Cordia, 2003

Christer Brandt

 


PS 1:

Kyrkan och en påsk

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom Du, Fader, är i Mig och Jag i Dig,också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att Du har sänt Mig.

 

VÄDJAN OM PÅSKENS ENHET FÖR ALLA KYRKOR

Det finns en hemsida, en petion med namnsunderskifter, som alla kan delta i för  Ett Påskadatum.

http://www.onedate.org


PS 2: Om ortodoxa, katoliker och protestanter kungör ett gemensamt datum, finns Guds löfte att enhet ska komma lika plötsligt som när Berlinmuren föll 1989.

Böner vi kan bedja och förmedla är:

Jesus Kristus och Frälsare, Du lovade förbli hos oss alltid.

Du kallar alla kristna till att komma närmare och ta del av Din Kropp och Ditt Blod.

Du gav oss Din kyrkan som Du betalade med Ditt eget Blod. Du gav nycklarna till Himmelriket till Petrus.

Vi ber om Kyrkans förnyelse, om Hennes Pånyttfödelse.

Låt din Kyrka åter kläs i sin ursprungliga dräkt såsom det var i Fornkyrkan. Vi ber Dig samla alla under ett Tabernakel. Hjälp oss att förena Påsken i öst och väst. Utan detta kan inte fred och enhet uppnås med Dig utan Du får för dricka splittrings kalk två gånger.

Vi bekänner denna vår synd och vi ber Dig att förlåta oss och hjälpa oss att tjäna och understödja försoningens vägar i enlighet med Din Vilja.

Upptänd våra hjärtan med elden från den Helige Ande genom den mest Välsignade Guds Moders och alla helgonens böner.

Må Din vilja ske.

Herre hör vår bön.

Amen


 

Webbdesign: Peter Tynkkynen