Den katolska socialläran i historien

 

alt

Vatikanradion 07.07.09. "Kärlek i sanningen, som Jesus Kristus vittnade om under hans jordiska liv och framför allt genom hans död och uppståndelse är den viktigaste drivkraften bakom en autentisk utveckling av varje person och av hela mänskligheten. Kärlek - caritas - är en oerhörd kraft som leder människor att ingå ett modigt och generöst engagemang för ... rättvisa och fred ".

Så inleder påven Benedictus XVI sin tredje encyklika. Det är en inbjudan till kärlek i sanningen som en kraft i den mänskliga utvecklingen. Den efterlängtade encyklikan som undertecknades den 29 juni 2009, på Petrus och Paulus festdag, är 144 sidor lång och indelad i sex kapitel om den nuvarande ekonomiska krisen och dess effekter på människors utveckling, miljö, teknik, och betydelsen av samarbete och solidaritet mellan folk och nationer.

Den börjar med en uppskattning av encyklikan "Populorum Progressio" av Paulus VI från 1967. Benedictus XVI skriver att i dokumentet har hans föregångare angivit två viktiga sanningar: att "Kyrkan har en roll utöver hennes välgörande och pedagogiska verksamheter", men hon måste ges frihet att göra det. Den andra sanningen, är att "utan perspektivet av ett evigt liv, nekar man andningsutrymmet för mänskliga framsteg i världen."

alt

I kapitel 2 diskuterar Benedictus XVI den mänskliga utvecklingen i vår tid 40 år efter "Populorum Progressio".
.
Encyklikan varnade om att den ekonomiska, tekniska och sociala utvecklingen måste ha det gemensamma bästa som dess yttersta mål och inte vinsten.
.
Benedictus XVI medger att miljarder människor har lyfts ur fattigdomen sedan dess, men tilläger att andra områden i världen fortfarande lever i misär. Han tilläger att "denna ekonomiska tillväxt har varit och fortsätter att tyngas ned av störningar och dramatiska problem".
.
Påven fördjupar sig sedan i den nuvarande globala ekonomiska krisen. Han fördömer "spekulativa finansiella handlingar, "dåligt ledarskap" och dess effekter på den reala ekonomin.
.
Påven kritiserar också det "oreglerade utnyttjandet av jordens resurser". Han säger att krisen visar att det behövs en "genomgripande kulturell förnyelse" och han kallar för "nya regler" och en "ny planering" av mänsklighetens inriktning.

 

Benedictus XVI tar också upp frågor som hållbar utveckling, påtvingad migration, den osäkra arbetsmarknaden och effekterna av avregleringen. Han spår sambandet mellan det sjunkande antalet äktenskap och födslar och den ökande socioekonomiska instabiliteten. Han varnar att om man inte vänder denna trend kommer det att leda till situationer av mänsklig nedgång". Och han påminner regeringarna att det primära kapitalet att skydda är människan".

I kapitel 3 fördjupar han sig i globaliseringsfenomenet. Han konstaterar att den globala investeringen alltid har en moralisk och ekonomisk betydelse. Han uppmanar till "ekonomins civiliserande" och skriver att den nuvarande krisen endast kan övervinnas om vi "tillämpar den underliggande antropologiska och etiska andan som driver globaliseringen mot solidaritet".

I ett kapitel som är helt inriktat på de rättigheter och skyldigheter som människan har gentemot miljön, skriver påven att för att skydda naturen räcker det inte med att ingripa med ekonomiska incitament eller avskräckande metoder, han påpekar än en gång att den avgörande frågan handlar om "den totala moraliska innebörden för samhället".

Påven frågar, hur vi kan förvänta oss att samhället skall respektera miljön om samhället inte respekterar det mänskliga livet?

"Om det inte finns en respekt för rätten till liv och en naturlig död förlorar samhällets samvete begreppet om den mänskliga ekologin och med det miljöns ekologi". Naturens bok är en och odelbar.

"En humanism som utesluter Gud, är en omänsklig humanism". "Utvecklingen får inte bara omfatta materiell tillväxt utan också andlig tillväxt".


Benedictus XVI analyserar globaliseringen och försvarar marknadsekonomin i ”Caritas in Veritate”

Vatikanradion 07/07/2009

I sin nya sociala encyklika, "Caritas in Veritate", har Benedictus XVI understrukit sambandet mellan moral och den fria ekonomin. Benedictus XVI förkastar de metoder som ledde till en global ekonomisk kris där kärleken till sanningen övergavs till förmån för en ohämmad materialism.

Encyklikan skiljer inte mellan katoliker och icke-katoliker utan uppmanar oss alla att bredda vårt förstånd utöver det rent tekniska och vetenskapliga.
Benedictus XVI påminner oss också om statens begränsade karaktär och dess oförmåga att ge det allra viktigaste - kärleken. I likhet med det som Benedictus XVI har skrivit i sina tidigare encyklikor, ersätter staten inte familjen eller Kyrkan: staten kan inte älska oss.

Även där staten har ett ansvar, bör den följa subsidiaritetsprincipen - det vill säga att låta individer, familjer, kyrkor, företag och lokala samhällen hantera sina egna problem först. Detta är inställningen i påvens uppmaning till broderskap och till ett civilt samhälle som är livfullt och olikartat. När det gäller fackföreningar skriver påven att fackföreningar "alltid har uppmuntrats och stöds av Kyrkan". Men han tillägger att fackföreningar bör vara "öppna för nya perspektiv som framträder i arbetslivet". Han tilläger att fackföreningar är ett legitimt uttryck för fri association i det civila samhället så länge som de inte använder sig av våld eller hot för att värva nya medlemmar eller som ett förhandlingsredskap.

Angående arbetslösheten upprepar påven principerna i den katolska socialläran. Arbete är inte och bör inte vara i konflikt med kapital, men han medger också att globaliseringen och invandringen har ändrat bilden något. Han främjar "anständigt" arbete, dvs arbete som speglar den mänskliga värdigheten genom ett fritt val och som tillåter familjen att möta dess behov.
Med hänsyn till den nuvarande krisen, skriver han, "att vara utan arbete eller om man är beroende på statliga eller privata bidrag under en längre period, underminerar det personens och familjens frihet och kreativitet och skadar deras sociala relationer". "Det orsakar svåra psykiska och andliga lidanden". Påven erkänner därmed också de problem som orsakas av arbetslöshetsbidrag.
Frågan om sambandet mellan etik och ekonomi resonerar med dagens människa och i encyklikan understryks den absoluta vikten av sanning för vår förståelse av välgörenhet, effektivitet och ekonomi. För katoliker innebär detta Kyrkans grundläggande teologiska och moraliska lära som bör tas emot som gåvor snarare än bördor, hur svårt de än kan verka för oss.

Kyrkans teologiska förståelse av välgörenhet och rättvisa bör göra att alla katoliker känner ett ansvar inför varandra och tänker och agerar därefter. Detta är den verkliga innebörden av solidaritet.

 


 

En historisk resumé

Christer Brandt

 

Vad berättar Katolska Katekesen (KK)?

Kyrkofäderna skiljer mellan theologia och oikonomia. Med theologia menar de den hemlighet som ligger i Guds, den Treeniges, innersta liv; med oikonomia menar de alla Guds verk med vilka han uppenbarar sig och förmedlar sitt liv. Det är genom oikonomia som theologia har uppenbarats för oss; men det är däremot theologia, som kastar ljus över hela oikonomia. KK236

”Den ene för den andra” – ”en enhet för varandra” gäller människan i KK 370 - 372. Kristus är centrum ... antingen de har med familj eller samhälle att göra, KK 1618

"Det råder solidaritet mellan allt skapat därför att allt har samme Skapare och allt är inriktat på hans härlighet." KK 344.

"Ett samhälle är en samling personer som är förenade med varandra på organiskt vis genom en enhetsprincip som är mer än var och en av de personer som bildar samhället.", KK 1880

Jorden är global resurs för all folk och nationer

altOikonomia är ursprunget till ekonomi och betyder "husets lagar" eller "husbygget". Oiko betyder hus och nomia lagarna. Allt är sammanfogat. Allt skildrar enhet. Hela jorden blir här ett hus. Allt beskriver ett ett enda hushåll för hela mänskligheten. Så är allt liv på jorden organiskt sammanvävt i ett dynamiskt samspel av livsprocesser. Husbygget beskrivet samhällsbygget, ett skapande. En myrstack visar på samspelet för hushållet och bygget

Så skildras katolska socialläran "samhället och ekonomin som en social process genom människans arbete," enligt Johannes Paulus II, se nedan. Att frigöra ekonomin ur detta förhållande beskriver söndringen i historien, se nedan.

Så är samhället grundat en social enhet i en mångfald av olika sociala samspelsformer och inrättningar, och är så även förenad med naturens liv och dess element.

Vad är pengar?

altPengar kom ursprungligen till som ett betalningsmedel och "pengar" kommer av latinets pecunia som betyder boskap. Myntet kunde lösas in i boskap. Pengar ersatte den komplicerade byteshandeln.

Under 1300-talet var 1 Mark i Sverige värt 210 gr silver. Man kunde köpa en jordareal som gav en avkastning motsvarande 1 Mark. Det hade även sitt metallvärde i silver. Sedeln tillkomst sker i slutet på 1600-talet. Myntet var så knutet till

 

o mineralriket
o växtriket
o djuriket

 

Med tiden nöjde man sig med att deponera sina mynt och plåtar hos guldsmeden och i stället handla med depositionskvittona. Sedeln kom att urholka den reellla värdegrunden till naturen och leda till länders skuldsättningar. Hantering och ansamling av pengar kallades av forntidens greker för kremastitik. Ordet krämare härstammar från detta.

De tre grundpelarna

I den systematiska framställningen av den katolska socialläran finns tre grundläggande begrepp enligt Erwin Bischofberger och Maria Zaremba i AK:

  • personalitet
  • solidaritet
  • subsidiaritet.

På dessa tre grundpelare vilar närsamhällets och världssamfundets allmänna bästa. Dessa beskrivs längre fram.

.

" Kyrkans sociallära ser inte ekonomiskt handlande som någon sorts etisk frizon, där det råder moraliska undantagsregler. Detta är uttryckt i encyklikor, herdabrev och andra dokument."

Den katolska kyrkans socialläran innehåller en skatt för hela samhällsutvecklingen och all mänskliga samverkan.

Kärlek, fred och enhet bildar hela grunden. "Den katolska kyrkans sociallära har historien skildrat hela samhälls- och arbetssynen, om människans ställning i samhället och i arbetslivet, och om samhällets förhållande till den enskilde personens sociala miljö.", beskriver Erwin Bischofberger i Arbete före Kapital, 1984:

  • "När socialismen talar om det klasslösa samhället talar den Katolska kyrkans sociallära om det klassfria samhället. Allt bygger på solidaritet. Konsekvens av Kyrkans lära är att människan som person gör att inga klasser eller raser finns. Alla har samma människovärde och äger samma frihet.
  • Kyrkans sociallära företräder en samhälls- och arbetsuppfattning som skiljer sig såväl från liberalismens som från marxismens ståndpunkter.
  • Det är "den mänskliga personen" som utgör »själva grunden, orsaken och målet för alla sociala inrättningar», alltså även arbetet."
  • "Så är kyrkans lära personalistisk" säger Erwin Bischofberger i Arbete före Kapital, 1984. Katolska kyrkan har "en socialkonservativa hållning" säger Bishopsberger: "är det i den meningen att den försvarar det mänskliga livet och värdigheten av hennes person." "Samhällets civilitet" kan beskrivas som samhällets förmåga att tillsammans skapa det gemensamma bästa.
  • "Att ha eller äga" eller "att vara" är två skilda livsvägar.Ökad tillväxt för att tjäna pengar är det ena polen. Den andra vägen skildrar att vara och tjäna varandra för samhällets utveckling. Det sista vägen upphäver dock inte ett äganade.

Arbetet är nyckeln till hela den sociala frågan

altMänniskan och kapitalet är i historien två rivaliserande produktionsfaktorer som har påverkat hela samhällsutvecklingen.

Frågan som reses är vad som är arbetets mening och därmed vad är då meningen med hela samhället?
,
"Arbetet är nyckeln till hela den sociala frågan", säger påven Johannes Paulus II. Det grundlägger både samhället och ekonomin.
.
Vad går då först? Arbete eller kapital? I Laborem Exercens (Den som utför arbete, LE) från 1981 och tar påven ställning. Arbete går före kapital! Se nedan om Laborem Exercens.

Ekonomi är ett socialt skeende mellan människor, för människor och det gemensamt bästa.

Utvecklat kapital är ett resultat av ett skapande arbete ur hennes inre, ur hennes person. Kapital är summan av alla tingen. Människans moraliska värde överstiger kapitalet, vilket får konsekvenser.

alt

Den skapande människan

"Ett partnerskap mellan arbete och kapital består alltså enligt påven inte i bådas likställning (jämställdhet), utan i arbetets företräde.

Med »arbetets företräde» menas inte bara arbetets högre moraliska värde och dignitet, utan även alla de nödväniiga ekonomiska och organisatoriska konsekvenser som dess företräde medför.

På samma sätt kan man säga att människa går före maskin, person före funktion och etik före teknik", enligt påven. Människan är i arbetet en skapande varelse. Det är grundlägger synen på människan som gäller hennes personliga värdighet. I den ligger hennes rättigheter, frihet, ansvar och moral. Detta förkvävs om hon görs till ett produktionsmedel.

Den mänskliga personen är både en andlig och kroppslig varelse. Hennes person är den inre människan. Hon är subjektet utrustad med ett medvetande och en frihet. Människan står i historien som ansvarig skapare.

"Människan är redan från början av sitt liv, redan i moderlivet begåvad med ett potentiellt förnuft, en gryende frihet och spirande känslor.

Till en början är det bara dolda anlag, hon förfogar ännu inte över sin förmåga, men hon utvecklas mot en allt större självständighet och samverkan med andra. Denna utveckling leder till ett alltmer förgrenat samspel mellan den enskilde och hans miljö", enligt Katolska kyrkans sociala lära.

Människan är så en skapande och social varelse:

• Arbetet utgår från människa och skall tjäna henne

• Genom skapande arbetet kommer varor, tjänster, redskapen etc

I engelskans språkbruk finns två ord för arbete: work och labour. Det första ingår i scientific work som syftar på det vetenskapliga arbetet. Verk är skapande och ingår svenskans hantverk, konstverk eller verkstad. Labour syftar på arbetskraften i fabriker, varven mm. Labour Party är "Arbetarpartiet" i England.

Historien skildrar konflikten där kapitalet överordnas människan och samhället. Människan blir här ett ekonomiskt medel att producera eller konsumera.

alt

Det skapande samhället och den sociala organismen

Om människan är skapande så är även samhället skapande. Samhället är här en konsekvens av den skapande människan. Är människan förtryckt så är även samhället förtryckt.

Detta förhållande förklarar tillstånden på jordens länder. Görs människan till slav då blir samhället ett slavsamhälle. Det blir en social lag. Det gäller även i framtiden. Samhället har växt fram inifrån och ut och nerifrån och upp såsom ett träd. Samhället beskriver en social och mänsklig organism. Samhällsbildningen är ett bygge.

Grunden läggs genom naturhushållningen och det som skulle bli jordbrukssamhället. Denna gren blev näringslivet vars uppgift är att skapa ekonomi, försörjning och en rättvis fördelning för samhällets medborgare.

Samverkan och samarbete skildrar samhällsbygget med och för varandra för det gemensamma bästa. Arbetet bygger på närvaron av den mänskliga värdigheten och de mänskliga rättigheterna. Arbetet gör människorna delaktiga. Det uttrycker medansvar och ett självförverkligande genom den kreativa och demokratiska formen.

En hög civilisation beskriver förmågan att skapa tillsammans och verka i fred och enhet. Civilsamhället växte fram genom de olika folkrörelserna i Sverige. Civilsamhället uttrycker de fria organisationerna och föreningarna. Kyrkan, de ideella, fackliga, kulturella, idrottsliga eller politiska verksamheterna har lagt grunden till demokratin. Tillsammans är det civila samhället den kraft gentemot statsmakten att den inte skall bli en kommandocentral över folket.

Rättssamhället skapar lagar och förordningar för samhällets bestånd och säkerhet, inrättar domstolar, myndigheter som reglerar olika områden, polisverksamhet och försvarsmakt. Inom staten finns även den offentliga och sociala sektorn med sjukvård, skola och äldreomsorg.

altU-länderna

Granskar vi U-länder så har denna motsvarighet till samhällbygge inte skett. U-länder är sönderslagna länder med plundrade nationella tillgångar utan en fast grund för en demokratisk samhällsutveckling. Slav- och kolonikulturen plundrade Afrikas kontinent i 500 år och det pågår än idag. Detta är en oerhörd social katastrof. Likvärdig eller värre än förintelsen.

Afrika är ett av rikaste länderna i världen på olja och mineraler. 30% av de viktigaste mineralerna finns i Afrika. Den rättsliga och civila grunden är lamslagen. Allmänt saknas en ordnad vatten-, och livsmedels- och energiförsöjning. Detta är skamfläck för hela den västliga världens utveckling.

Historien bakom och de påvliga föregångarna till den katolska kyrkans socialläran.

Ur upplysningstidens filosofier och genom den industriella revolutionen, kommer liberalismens och socialismens koncept. De har båda så samma ursprung och genererade konflikterna. Dessa system härskade genom att söndra. Ordo Ab Chao - genom att skapa kaos bröts samhällets sociala strukturer och enhet ned. Genom detta skulle Kyrkan undergrävas och slutligen förstöras.
.
Genom revolutioner kom folk att strida mot varandra. Socialismen skildrar historien som en klasskamp. Revolutionen och kommunismen framhölls vara lösningen och vägen till det klasslösa samhället.
.
Mot detta kommer en annan form av socialism, som kallar sig för nationalsocialismen med ideologin: "ett folk, en nation och en ledare", som väcker rasismen och raskampen i historien. De ovärdiga, oönskade och odugliga skulle förrintas. Allt blev till en lögn och ett uppror som spred sig över världen.

alt1700- och 1800-talet innehåller en dramatisk tid med revolutioner och krig som spred sig i och från Europa till den nya världen. Franska revolutioner 1789 med Frihet, Jämlikhet och Broderskap innebar en ny samhällsordning utan kristen grund och etik. Det är ett uppror som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Europa var ursprungligen grundat på kristendom. Det glöms idag lätt bort.
.
"Europa" var en gång en vision som tillkommer efter Konstantinopels fall 1453, då det bysantinska riket faller. Namnet användas av kyrkan som ett samlande begrepp för att bilda en kristen och kulturell gemenskap med alla kristna staters för en kristen civilisations framtid och utveckling. I de kristna staterna levde olika folk med varandra. Det var en en ny era till skillnad från de tidigare folk- och stamkrigen. Det grundlade förhållandet till det som blev det kristna Sverige på 1000-talet.

Denna tanke om Europa blev sedan omvandlat på 1900-talet till den nya tidens ordning genom bildandet av EU.

Den stora omdaningen tog sin början i samband med 1700-talets industriella revolution, då liberalerna drog slutsatsen att fria marknader var den bästa metoden att förbättra ekonomin.

Den stora omdaningen

alt

Karl Polanyi, en kristen nationalekonom har analyserat marknadssystemets framväxt och växande frigörelse från den sociala och politiska strukturen i vilken ekonomin tidigare var "inbäddad". Han skriver i "Den stora omdaningen", 1989:
”Den industriella revolutionen var början på en revolution som inte var mindre extrem och radikal än den revolution som tänder sekterristens sinne, men den nya tron var ytterst materialistisk och menade att alla mänskliga problem kunde lösas under förutsättning att det fanns en obegränsad materiella nyttigheter.”

Metoden att bryta ned samhällen för att göra dem marknadsvänliga och mer privatiserade har varit en politisk strävan som fortsatt in i vår tid som i Chile 1973 och i många andra länder i Sydamerika, Asien och Afrika för globaliseringen. "Chockdoktrinen, Katastofekonomins genombrott", av Naomi Klein, 2007, beskriver systematiken att ta bort en reformvänlig och demokratisk utveckling för de nationer som försökte.

altLeo XIII och Rerum Novarum

Denna politiska offensiv ställde nya krav på Kyrkan. Kyrkans behov av iakttagelse av samhällsutvecklingen och prövning av den egna ståndpunkten tog sin tid.

Dessa politiska krafter som kommer mot samhället och kyrkan beskriver Leo XIII 1884 i Humanum Genus. Första varningen kom 1738 av Clemens XII. 13 påvar har tagit upp samma fråga fram till 1924.

"Leo XIII uppmärksammade arbetarfrågan i Rerum Novarum, RN (Förändringar), 1891 inom ramen för det dåtida industrialiserade kapitalistiska Västeuropa och som även gällde Nordamerika. En stor del av mänskligheten levde i fattigdom och misär, och inte sällan på svältgränsen. Att vara dömd till ett existensminimum syntes för många vara livets ofrånkomliga öde. Så beskriver Erwin Bischofberger situationen.

Leo XIII angrepp såväl liberalismen som socialismen. I själva verket agerade Leo XIII mitt emellan två försök att vinna makten över den ekonomiska ordningen och samhällsprocessen: liberalismen och socialismen. Kampen mellan dem hade pågått länge. Adam Smiths banbrytande verk An inquiry into the nature and causes of the weaith of nations publicerades 1776.

Adam Smith som lade grunden till det liberala ekonomiska systemet framhöll, att ekonomin avlöper i enlighet med sina egna lagar om utbud och efterfrågan och att människan tjänar hela samhället om hon låter sig ledas av nyttotänkandet och söker sina egna fördelar. De strandsatta som inte är klarat denna hårda får enskilda välvilliga personer ta hand om. Den gemensamma bästa görs gällande i marknadskrafterna.

Marknadsekonomin (ME)

Marknadsekonomin bygger på antagandet på om en balans mellan tillgång och efterfrågan på varor, arbetskraft och kapital, en balans som liknas vid fysiskaliska krafterna och som matematiskt kan beskrivas. Summan av allt i tillgångar och efterfrågan söker en utjämning, vilket inte är sant, då två grundvalar inte finns med:

o det ekologiska sammanhanget som består av livs- och naturlagarna i det ekologiska kretsloppet. Ekonomin är här jordens tillgångar.

o det sociala sammanhanget i ekonomin som gäller samhällets sammanhang. ME sätter "varornas fria rörlighet" som samhällets högsta princip, vilket underordnar människan till kapitalet, som strider mot värdet av människan

Marknadsekonomn optimerar inte förhållanden mellan jordens tillgångar och nationernas folk, dvs en hushållning och rättvis fördelning, utan bygger på tillgängligheten av en ständig ekonomisk tillväxt.

Totalsocialiseringen av kapitalet

Motpolen till liberalismens privata kapitalistvälde stod socialismen. Mot liberalismen förfäktade den dåtida socialismen en rak motposition: Den väntade sig arbetarklassens befrielse genom en totalsocialisering av kapitalet, särskilt produktionsmedlen. Det kommunistiska manifestet kom 1848 och första bandet av Karl Marx:s "Kapitalet" utkom 1867.

"I RN förtryckte påven socialismen som en okristlig klasskamp, och stödjer proletärernas krav på privat egendom, individuell frihet, familjen som en social dimension, statlig subsidiaritet och rätten till fackföreningar för att försäkra om en rättvis lön. Subsidiaritet kommer från latinets subsidium, och innebörden i detta är att en gemenskap har en stödjande funktion gentemot sina medlemmar," enligt Vatikanradion 16/06/2009

Leo XIII understryker här att dessa rättigheter inspireras av den mänskliga personens värdighet och att lönen måste tillåta en person att försörja sig och sin familj. Vatikanradion 16/06/09.

altPius X - Quadragesimo Anno

När Pius XI 1931 skrev socialencyklikan Quadragesimo Anno, QA, 40 år senare lägger han fram en sammanhängande samhällssyn och framhåller att den faktiska fördelningen av de materiella tillgångarna»mellan ett litet fåtal ofantligt rika och den oräkneliga skaran egendomslösa» strider mot rättvisan.

Pius XI säger enligt Vatikanradion 16/06/2009: ”Den fria konkurrensen förstör sig själv, ekonomisk hegemoni har klivit in i den fria marknaden, hungern efter vinning leder till dominansen av en ohämmad girighet".

:

Pius XI fördömer ekonomins utveckling: ”Hela ekonomin har blivit fruktansvärt hård, obeveklig och grym”.

Därför är det nödvändigt att staten ingriper i större utsträckning än under Leo XIII tid, dock med respekten för rätten till privat egendom i behåll. Pius XI fördömer vidare kommunismens lära som förnekar Gud och motsäger sig den kristna synen, i encyklikan Divini Redemptoris från 1937.

altPåven Johannes XXIII - det internationella allmänna bästa

Med påven Johannes XXIII inleds en ny fas i utvecklingen av kyrkans sociallära. I encyklikan Mater et Magistra, från 1961, bemötere han den moderna tidens nya problem.

Han kallar i-ländernas ansvar för och konkreta hjälp till u-länderna för vår tids ödesfråga och största uppgift. Han markerar klart sitt särskilda intresse för Kyrkans samhällsansvar.

Enligt FN:s statistik, vet vi idag att 1,2 miljarder människor lever i extrem fattigdom, dvs. på under en dollar per dag. Ungefär lever 20 % av befolkningen i världen på ca 80 % av världens alla tillgångar, medan resterande 80 % lever på 20 % av världens tillgång

Johannes XXIII ser oppositionen mellan den västerländska kapitalismen och den asiatiska socialismen, vidgar sina tankar om maktstrukturen, politiskt beroende, subsidiaritetsprincipen och det allmänna goda till universell nivå. Enyklikan tar upp kvinnans roll i det moderna livet, hur minoriteter ska behandlas, flyktingpolitik, balans mellan land kapital och folk, nedrustning osv. Den tar upp kvinnans roll i det moderna livet, hur minoriteter ska behandlas, flyktingpolitik, balans mellan land kapital och folk, nedrustning osv., enligt Vatikanradion16/06/09.

Påven ansåg för ett modernt pluralistiskt samhälle var de etablerade principerna i kyrkans sociallära oumbärliga stöttepelare, beskriver fr. Erwin Bischofberger och Maria Zaremba i Arbete för kapital:


  1. "Subsidiaritetsprincipen. Påven citerar hela det berömda av snittet, statliga ingripande i samhällskroppens liv skall hjälp men inte kväva de enskilda medborgarnas, familjernas och de enskilda gruppernas. är oförenlig med subsidiaritetsprincipen. I en sådan ordning styrs hela livet i stat, kommun, näringsliv, vetenskap, idrott och det mesta som hör familjelivet till från en allt dominerande kommandocentral. Människan är ett nummer i kollektivet.
  2. Självförvaltningsprincipen. Denna princip eller regel för samhällslivet förtydligar subsidiaritetsprincipen: både enskilda företag och sammanslutningar med kulturella syften skall i möjligaste mån vara självständiga.
Genom så mycket självförvaltning som möjligt skall samhället förbli nära människorna och deras livsvillkor. Uppenbarligen finns det koncentrationsprocesser i våra moderna samhällen som betingas av den moderna tekniken och människors livsföring. Vi lever i storstäder, med stora fabriker, jättelika regionsjukhus och stora skolor. Ett frihetsorienterat samhälle behöver de »fria krafterna» på snart sagt alla områden, men kanske särskilt inom socialvård och utbildning.
  3. Principen om det gemensamma bästa. Denna princip tjänar den samhälleliga balansen. Subsidiaritetsprincipen och självförvaltningsprincipen betonar den folkliga basens (individens, familjens, gruppens, rörelsens) egen kompetens, med så lite inblandning från statligt håll som möjligt.

  4. Principen om det allmänna bästa är en komplementär princip, dvs den tar hänsyn till den statliga gemenskapens bästa. De fria samhäl-leliga grupperna är inte självständiga för att kunna följa sina själviska syften.

  5. Principen om privat äganderätt. Alla människor skall få bli delaktiga i samhällets välfärd. Den statliga socialpolitiken skall syfta till att sprida egendomen. Socialprodukten, dvs resultatet av arbetet, skall rättvist fördelas bland de olika skikten i befolkningen. Självfallet kan staten och andra offentliga organ utvidga gränserna för sitt ägande, om "den allmänna välfärden uppenbarligen kräver det"

  6. Principen om delägarskap. Löntagare, både arbetare och tjänstemän, skall ha del i företagen. Delägarskap leder till större ansvar för det företag där man själv arbetar. Rätten till delägarskap skall vara möjlig i både privata och offentliga företag .

  7. Påven betraktar jordbruket som en eftersatt sektor, både ekonomiskt och socialt. Han framhåller att kyrkans sociallära inte bara skall belysa förhållandet mellan arbetsgivare och löntagare utan även "mellan olika näringar och mellan i ekonomiskt avseende olikartade områden inom ett och samma land"

 

altPaulus VI. Människans personliga utveckling och utvecklingen av ett solidariskt världssamfund.

År 1967 har vi en ny påve på tronen, Paulus VI. Han skriver då sin berömda encyklika Populorum Progressio , PP,i vilken han förklarar att "Utveckling är fredens nya namn".

För 40 år sedan förtydligade Paulus VI i den, att folkets framsteg inte ska reduceras till ekonomisk utveckling och tillväxt, utan han förklarar dessa framsteg ur mänsklig, teologisk och kulturell synvinkel. Människans yttersta mål är inte att få och äga mer. Det politiska syftet är att öka utvecklingshjälpen till de ekonomiskt svaga och svagaste länderna.

"Det kristna hoppet lyser centralt i encyklikan, endast det kan förverkliga det som mänskligheten längtar efter och väntar på, vilket inte endast är materiell välfärd, utan omfattar människans och människornas fullkomliga utveckling. Encyklikan understryker jordens gåvors destination är universell: påven uppmanar till världsomfattande solidaritet, och talar för en ny internationell ordning där varje folk själv står för sin utveckling i ett ansvarsfullt förhållande till mänskligheten." säger Vatikanradion 16/06/09

 

Han angriper "den tygellösa liberalismen" som ledde till "penningens internationella imperialism", som av Pius XI kallas rätt och slätt kallad "diktatur" , enligt Erwin Bischofberger och Maria Zaremba, som förklarar att PP skiljer klart mellan industrialiseringen, som har inneburit klara framsteg, och "det fördärvliga system" som har utnyttjat den till sin egen fördel:

  • »De rika ländernas överflöd måste stå till förfogande för de fattiga länderna». Eftersom u-länderna nästan uteslutande säljer jordbruksprodukter och råvaror till starkt fluktuerande priser som fastställs i i-länderna är obalansen till u-ländernas nackdel uppenbar.
  • Regeln som säger att de internationella handelsförbindelserna (i enlighet med liberalismens allmänna princip) skall bestämmas av "ett fritt utbyte är helt ohållbar." "Det fria marknadspriset, enligt PP, cementerar och permanentar i själva verket orättvisorna

altPåven Johannes Paulus II. Arbetet är nyckeln till den sociala frågan

"1979 kommer nästa sociala encyklika, Redemptor Hominis, Johannes Paulus II:s första encyklika som han ger ut endast 5 månader efter sin vigning.", skriver Vatikanradion 16/06/09 och fortsätter:

Han skriver den nästan som ett manifest för sitt pontifikat, och prioriterar att analysera den samtida människans problem. Utan att säga det direkt analyseras kommunismen i encyklikan, ett system som baserar sig på ateismen, något som påven upplevt i egen person i i sitt födelseland Polen.

"Ateismen har programmerats, organiserats och strukturerats i ett politiskt system", läser vi. Påven understryker att vi har ett naturligt behov av Gud, för att kunna vara människor och kommunismen förnekar denna existensiella aspekt av människan, och kan omöjligt tillfredställa människans behov."

Han tar även om jordens ekologiska problem, och utsugningen av naturresurser, liksom den hotande militärmaktens tillväxt: "en ofattbar självdestruktivitet, inför vilken alla historiens naturkatastrofer tycks blekna".

"Denna encyklika tar även upp den teknologiska och materialistiska utvecklingen, som representerar människans storhet, men materialismen - varnar påven - ignorerar den mänskliga personen och riskerar att göra henne till slav under sina egna produkter. Människan är inte skapt för att producera och lägga på lager. Påven fördömer även den ekonomiska obalansen och uppmärksammar de fattigas problem."

Det senaste dokumentet som behandlar kyrkans sociallära heter Laborem Exercens (Den som utför arbete, LE). 1981. Den kom 90 år efter den första.

"Johannes Paulus II opponerar sig mot ekonomiska och materialistiska koncept om arbetet, inom vilket både liberalismen och kommunismen kan klassas. Människans primat på arbetet leder till arbetarens rättigheter som just rätten till arbete, rättvis lön, och stöd till de svagaste arbetarna.", skriver Vatikanradion 16/06/09

Påven delar upp sin encyklika i fyra avsnitt:

 

  • Människan och arbetet
  • Konflikten mellan arbete och kapital
  • De arbetandes rättigheter
  • Grunddrag till en arbetets spiritualitet

 

Arbetets subjekt och objekt

Johannes Paulus II, som egenhändigt författade encyklikan, gör ett originellt grepp enligt Erwin Bischofberger och Maria Zaremba i Arbete för kapital.

Det har varit en överraskning för många att påven inte definierar ämnet. Han inte ger ordet arbete en exakt definition.

Han har valt en annan väg att leda läsaren in i arbetsvärlden, nämligen genom en väsentlig distinktion: han "skiljer mellan arbete i objektiv och arbete i subjektiv bemärkelse".

"Vi bygger ett hus". Arbetet är subjektet och kapitalet objektet. Arbetet uttrycket ett skapande inifrån-och-ut hennes person. Kapitalet är summan av alla ting. Skapandet skapar samhället

  • "Påven behandlar inte frågor kring det mänskliga arbetet utan han behandlar själva arbetet som utgör "en nyckel, och troligen den viktigaste nyckeln, till hela den sociala frågan" (den latinska grundtexten använder här ordet »cardo» som betyder gångjärn, dörrhake, vridpunkt.)"
  • Under arbete i objektiv bemärkelse sorterar tekniken, dvs hela den tekniska redskapsarsenal som människan har frambringat genom sitt arbete och för sitt fortsatta framgångsrika arbete.
  • Här också människornas samlade teoretiska och praktiska erfarenheter, som är nödvändiga för att produktionen av varor och tjänster skall fungera.
  • Arbetet i objektiv bemärkelse syftar alltså inte bara på tekniska produktionsmedel utan också på teknologin, dvs allt tekniskt know-how eller kunskapen om själva tillverkningsprocessen.

Arbetet utgår från människan (subjektet) och skall tjäna henne.

  • Arbetets värde och värdighet oss etiska innehåll är baserat på människan som person. Att människan är person innebär att hon är utrustad medvetande och frihet. I själva verket är detta kärnan i hela läran om arbetet: det är förankrat i människan som en medveten och fri varelse.
  • Detta betraktelsesätt har en nödvändig konsekvens. Det är inte möjligt att indela människor i olika klasser beroende på den typ det arbete hon utför.
  • En människas anseende sägs ofta bero på det arbete hon utför. Encyklikan avslöjar det felaktiga i detta synsätt.
  • "Ty målet för arbetet, vilket arbete som helst, vore det så den enklaste tjänst, det enformigaste och obetydligaste arbete på den gängse värdeskalan, förblir till sist alltid människan själv"
  • Faran i att kvalificera människan rent ekonomiskt blir inte mindre när hon och hennes arbete betraktas som en arbetskraft i rent ekonomiska termer.
  • Enligt arbetsmarknadens lagar som uttrycks i ord som utbud, marknad och efterfrågan betraktas det mänskliga arbetet som en vara. Bakom arbetets ekonomiska värderingar försvinner det mänskliga arbetets grundlägga värderingar som inte låter sig sig uttryckas i ekonomiska termer.
  • Genom sitt arbete omdanar människan naturen, men hon "förverkligar även sig själv som människa". Genomarbetet blir hon "på ett sätt mera mänsklig" . Knappast något dokument före LE har tillmätt arbetet samma höga värde och den arbetande människan samma höga värdighet.
  • Johannes Paulus II tecknar inte en samhällsordning utan snarare en ekonomisk ordning: det är människan i arbetsprocessen som intresserar honom, inte så mycket människan i hela den sociala och politiska beslutsprocessen. Påven har sitt hjärta hos löntagarna, och det är dessa som har företräde framför kapitalet.

Konflikten mellan arbete och kapital

Det är i princip inte svårt att bestämma relationen mellan arbete och kapital. "Bara människan är person, kapitalet däremot är en summa av ting", enligt påven. Han formulerar följande tes:

"Rättvist, sant i sig självt och på samma gång moraliskt rättfärdigt, är ett arbetssystem som i sina grundvalar övervinner motsatsen mellan arbete och kapital och är uppbyggt enligt principen om arbetets inneboende och verkliga överhöghet, om dess subjekt karaktär och om arbetarens verksamma deltagande i hela produktionsprocessen, utan hänsyn till arten av de uppgifter som han utför".

Vad är det då som har gått snett?

I hela näringslivet råder uppenbarligen just en motsättning mellan arbete och kapital. Enligt påven har det skett en ödesdiger brytning mellan arbete och kapital. Påven kallar konflikten för "ekonomism" eftersom det mänskliga arbetet betraktas i ekonomiska nyttoperspektiv enligt Erwin Bischofberger och Maria Zaremba:

  • Själva det arbetande subjektet underordnas ekonomiska mål. Det som räknas är arbetets ekonomiska värde och människan själv som produktionsfaktor som medel.
  • "Motsättningen finns hos människorna som står bakom: bakom kapitalet finns ägarna, staten eller kommuner som arbetsgivare."
  • "Och därmed är vi tillbaka vid frågan om äganderätten enligt Är ett privat, kommunalt eller statligt ägande av produktionsmedel berättigat? Påven upprepar kyrkans ståndpunkt i denna fråga. Den skiljer sig radikalt från kollektivismens men också från kapitalismens program.

 

"Rätten till personlig egendom är underordnad rätten till gemensamt bruk, ty tillgångarna är bestämda för alla"

De arbetandes rättigheter

alt

I den tredje delen av sin rundskrivelse introducerar påven en ny terminologi i kyrkans sociallära. Han talar om direkta och indirekta arbetsgivare.

 

Den direkta arbetsgivaren är den person eller institution som arbetaren ingår ett arbetsavtal med.

Till de indirekta arbetsgivarna hör alla förhållanden, omständigheter och villkor som den direkta arbetsgivaren alltid m ied. Han står under deras inflytande, han kan bara operera inom det frihetsutrymme som de medger. Det är inte alldeles lätt att exakt bestämma och beskriva de indirekta arbetsgivarna.

Till dem hör multinationella företag, kollektivavtal (som ofta sluts utan den direkta arbetsgivarens medverkan), statliga och mellanstatliga institutioner och lagar som ritar upp ramarna för det konkreta näringslivet. Den direkta arbetsgivaren är alltså »fånge» i ett helt nät av bestämmelser och villkor som inskränker hans rörelsefrihet.

»Begreppet indirekt arbetsgivare innefattar ytterst sammansatta och vitt förgrenade beroenden». Men systemet är inte bara invecklat, det är också farligt eftersom »det lätt kan ge upphov till olika former av utsugning och orättvisa och återverka på de enskilda staternas arbetsmarknadspolitik för att till sist drabba den arbetande människan som är arbetets egentliga subjekt».

Fackföreningarna har vuxit fram »ur arbetarnas, främst industriarbetarnas kamp för rätt och rimlighet mot företagarna och ägarna av produktionsmedlen».

Påven inte bara godkänner fackföreningar, han erkänner och betonar deras nödvändighet. Organisationer av denna typ är nämligen »ett oumbärligt inslag i samhällslivet». Viktigt är att fackföreningarna inte kämpar »mot någon annan».

Målet för fackföreningarna kan inte bestå i att ta makten från arbetsgivarna resp kapitalägarna för att till slut förinta (»likvidera») dem i syfte att etablera det klasslösa samhället.

Arbetarna bör hävda sina rättigheter inom de begränsningar som landets allmänna ekonomiska situation ålägger dem. »De fackliga kraven får inte urarta till ett slags klass- eller gruppegoism även om de också kan och bör åsyfta att till hela samhällets bästa rätta till allt som brister i sättet att äga, förvalta och bruka produktionsmedlen.»

En viktig facklig uppgift är utbildning och vidareutbildning. Genom skolor, "folkuniversitet" och »självstudier» kan fackföreningarna bidra till att den enskilde arbetaren som person inte bara skall äga mera »utan framför allt vara mera».

Påven upprepar fackföreningarnas rätt att strejka, självfallet inom rimliga gränser. Kristna fackföringar finns på kontinenten men inte i Norden. Liberalismen finns här företräd både till höger och vänster.

Efter ett avsnitt om jordbruksarbetets värdighet, de handikappade i arbetslivet samt utvandringens problem slutar denna encyklika med att rita upp några grunddrag i en arbetets spiritualitet: Arbetets betydelse lyfts ännu klarare fram genom en andlig reflektion kring det uppdrag som varje människa får av sin Skapare.

 

Sollicitudo Rei Socialis

Sollicitudo Rei Socialis kommer ut 20 år efter Populorum Progressio, 1987, och belyser den dramatiska obalansen och den växande klyftan mellan världens fattiga länder och de rika länderna,skriver Vatikanradion 16/06/09.

Den tar upp enligt utnyttjandet av arbetskraft, internationella skulder, bostadsbrist, underutveckling och arbetslöshet. Encyklikan kan ses som en uppmaning att återvända till den autentiska mänskliga utvecklingen som centrerar sig på personens värde, och har sitt ursprung i strävan efter det allmänna bästa, folkens jämlikhet och internationell solidaritet.

Centesimus Annus

Den senaste sociala encyklikan är Centesimus Annus, som påven Johannes Paulus II skrev 1991, på 100-årsjubileet av Reerum Novarum.

Titeln betyder just det hundrade året. I denna encyklika uppmanar nu Johannes Paulus II vid slutet av sitt pontifikat, till att söka bristerna i den socialistiska ekonomin liksom i markandsekonomin, till att lyfta de fattiga ländernas skuldbörda eller stryka den helt, till nedrustning. Han varnar för konsumism och uppmanar de rika länderna att minska onödigt slöseri och slutligen belyser han behovet att bilda institutioner för att kontrollera vapenmakten.

 

Vatikanradion 16/06/09.

 

 

 

Webbdesign: Peter Tynkkynen