Et incarnatus est – 1: a söndagen i advent 2016

I dag är det första advent, den fjärde söndagen före juldagen och den första dagen på kyrkoåret. Traditionellt sett är det en stor kyrkogångsdag för många i landet. Denna dag tänds det första ljuset i adventsljusstaken. Detta är en sed som dock inte är så gammal. Det var först under 1930-talet traditionen med fyra ljus blev vanlig i Sverige. De fyra ljusen tänds ett i taget för de fyra adventssöndagarna. Advents första ljus är grönt, livet börjar leva igen. Det kan också vara purpur. Det andra adventsljuset är purpur eller violett som är förberedelse- eller botgöringens färg. Advents tredje ljus är rosa. Folket har nått mittpunkten av advent och julen är nära. Den fjärde adventsljusets färg är gyllene som symboliserar lycka och glädje. Advent kännetecknas av glädjefull väntan på Gud som kommer sitt folk till mötes. Eftersom ingen vet när han kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen, förväntas alla att vara på sin vakt. Ordet advent kommer från latinets adventus och betyder ankomst. Idag är första söndagen i Advent, det är första dagen på kyrkans liturgiska år. För att det nya ska komma måste det gamla sluta. Därför kan vi begrunda de sista sakerna som leder till det nya. De inbjuder oss att med kärleken gå Kristus till mötes och ställa sig på hans högra sida i himlen.

Adventstiden har olika karaktär. Den omfattar både den förflutna tiden och nutiden. Den omfattar också framtiden. Kristus som har kommit, återkommer vid tidens slut. Det är just denna återkomst som vi längtar efter i advent. När han kommer ska han vara allt överallt (1Kor 15:28). Gud kommer till oss inte bara i advent utan i varje ögonblick. Ingen vet tiden då han ska komma. Därför ska vi hålla oss vakna. Det kristna livet innebär att vi alltid håller oss vakna. Med andra ord är det att leva varje stund som Herrens stund. Om vi har detta perspektiv kan vi alltid vara beredda att möta honom närsomhelst. Advent är främst en hyllning till " Gud som kommer" i hans slutliga triumf. Våra tre liturgiska läsningar för denna första söndag i advent (År A) uppmanar oss att anta en livsstil där det uppenbarligen avlägsna parousia (slutligt kommande) har betydelse för det nutida.

Profeten Jesaja beskriver i första läsningen (2:1-5) en vacker och ganska oväntad vision av universell frälsning, inte bara för Jerusalem och det heliga landet, utan för hela mänskligheten: det "skall ske i kommande dagar, att det berg där Herrens hus är skall stå där fast grundat och vara det förnämsta bland bergen och upphöjt över andra höjder, alla nationer skall strömma mot det; många folk skall komma och säga: "Kom, låt oss gå till Herrens berg, till Guds hus, Jakobs, för att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar. För från Sion skall lag utgå och Herrens ord från Jerusalem "(vv 2–3) Denna text finns i stort sett oförändrad i Mika 4:1–3. Det är nog, men inte säkert, att Jesaja är dess författare. Denna bibeltext är lämplig för början av advent. Vi är naturligtvis pilgrimer under de fyra veckorna i advent på väg till Jerusalem för att ge barnet Jesus vår hyllning.

Paulus brev till romarna (13:11-14), då hedningarnas apostel uppmanar folket i vers 11–12, de kristna i Rom, att det är dags att de vaknar ur sin sömn ... för vår frälsning är närmare nu än när vi först trodde, natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss kasta bort mörkrets gärningar (och) sätta på oss ljusets rustning.”Ingen kommer på skam som hoppas på dig.” Hur ska vi förstå dessa ord? Hur ska vi tolka dem? Det råder ingen tvekan om att somliga som förtröstar på Herren ibland råkar illa ut, de drabbas av svåra saker. Ur ett mänskligt sätt att se på livet kan det sägas att de alltså kommer på skam.Förhoppningsvis skapar adventstiden en särskild nåd, en ny vakenhet i oss som gör att vi är beredda att ta emot vår frälsning. Vilken dag blir det för dem som inte är beredda när Herren knackar på dörren? Han kommer liksom en tjuv om natten (Upp 3:2–3). För att vi alltid ska vara vakna behöver vi i iklä oss Kristus så att dagen inte ska möta oss oförberedda.

I dagens evangelium läser vi från Matteus (24:37-44) att Noas samtida var oförberedda på floden. Tre liknelser berättas för att påminna oss om nödvändigheten av vaksamhet - eftersom Jesu återkomst inte har "beräknad ankomsttid." Temat för vaksamhet och beredskap fortsätter med djärva jämförelser av människosonen som en tjuv som kommer och bryter sig in i ett hus (42–44). Tiden är central för det kristna firandet av advent. Denna säsong påminner oss om att trons mysterium inte är fullständigt förrän Jesu återkomst. Vi lever i denna mellantid Återuppståndelsens Pingst och tiden för parousia. Hur hanterar vi frågan om tid?

Sedan 1950-talet har klyftan mellan den historiske Jesus och trons Jesus blivit allt djupare. Vad kan tron på Jesus, den levande Gudens son, betyda om den skiljs och är annorlunda från hur evangelierna beskriver honom? Vad tron på Jesus, Guds son betyder har blivit alltmer otydligt, Jesu person har blivit mer avlägsen för oss. Det som detta har lett till är att vi inte med säkerhet vet så mycket om Jesus. Detta intryck har trängt långt in i kristenhetens allmänna medvetande. Tron på Jesu frälsande natur försvinner i tomma intet.

Många kristna har blivit osäkra när det gäller att hålla fast vid tron på Jesu Kristi person som världens frälsare och räddare. Adventiden förpliktar oss att se Jesu förankring eller förbundenhet med Gud. Det är detta som gör Jesu person verklig och förklarlig. Vi utmanas att se Jesus utifrån hans gemenskap med Fadern. Det är detta som ska vägleda oss i vår tro på Jesus, Guds son. Är Jesu advent ett verkligt historiskt skeende. Adventsberättelsen grundar sig på en historia som har tilldragit sig på denna Jord. Detta är factum historicum som är för tron inte utbytbart utan utgör den avgörande grunden för vår tro. Et incarnatus est (och han har antagit kött) med dessa ord bekänner i att vi tror att Gud faktiskt inträtt i den verkliga historien.

Om vi kastar bort denna historia, upphävs den kristna tron och förvandlas till en religion bland många andra. Historia och fakticitet i denna mening hör till den kristna tron. Den som vill förstå Skriften i den anda i vilken den är skriven, måste beakta hela Skriftens innehåll och enhet. Gamla och Nya testamentet hör samman. Det är viktigt att ha klart för sig att varje människoord av en viss betydelse i sig bär mer än vad författaren i det omedelbara ögonblicket kan ha varit medveten om.

Här anar vi att Jesaja inte talar som ett privat, slutet subjekt. Han talar i en levande gemenskap och en levande historisk situation, som inte skapar eller skapas av kollektivet utan som bärs av en större ledande kraft. Vi blir till Guds folk utifrån det inkarnerade Ordet. Därför måste vi låta Gud befrukta oss, rätta, föra och leda oss. I denna kontext blir det viktigt med vår syn på evangeliernas samband i församlingslivet och hur de talar till oss i det levande sammanhanget.

Idag sjunger vi Hosianna Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn i vår ingångspsalm. Det som först var ett bönerop av prästerna, som de upprepade på sjunde dagen av lövhyddefesten, när de sju gånger gick runt brännofferaltaret, som en vädjande bön om regn nu förvandlades till ett jubelrop. Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Välsignat vår fader Davids rike som nu kommit! Hosianna i höjden! (jfr Ps 118:25f), som först varit en del av Israels pilgrimsliturgi. Med den hälsades pilgrimerna när de drog in i staden eller templet. Det var också en välsignelse som prästerna uttalade över pilgrimerna vid deras ankomst. Nu betyder detta den som Gud har utlovat. Jesus hälsas som den som kommer i Herrens namn, som den som väntats och förebådats i alla löften.

Alla människor längtar efter befrielse. Den är en urgammal längtan efter räddning, som åter blir aktuell i advent. Gud kommer till oss som människa. Vi längtar samtidigt som vi förbereder oss att ta emot något stort. Adventstid är en tid av intensiv längtan. Alla människor väntar på något. Endast i Gud kan vår längtan infrias. All längtan oavsett hur basal den än må vara har sitt yttersta mål i Gud. Hela mänskligheten och skapelsens längtan sammanfattas i bönen: "Kom, Herre Jesus" (Upp 22:20). Detta är ett hopp som skänker glädje och som är riktat mot Kristi återkomst. Ett sådant hopp föder också en kärlek som är verksam i goda gärningar.

Advent manar oss till att bli övertygade att Jesus som är evangeliernas Jesus är en historiskt meningsfull gestalt, som stämmer med det vi vet från historien. Omkring 20 år efter Jesu död finner vi i Filipperbrevets stora Kristushymn (Fil 2:6–11) en fullt utvecklad kristologi. Detta är trovärdigare än alla spekulationer och rekonstruktioner av Jesu gestalt i vår tid. Människor har genom alla tider inte bara frågat om varifrån hon kommer men också sysselsatt sig med frågan om sin oklara framtid. Alla religioner försöker ge svar på dessa två grundläggande frågor. I Femte Moseboken finns ett löfte som skiljer sig från det messianska hoppet i andra böcker i Gamla testamentet. Där utlovas inte bara en ny David, utan en ny Mose.

Vi är kallade att alltid bekänna vårt hopp. Att göra detta har blivit viktigare idag än någonsin. Hoppet är en teologisk dygd. Hoppet ger oss en andlig trygghet att möta morgondagen. Mänskligheten väntar på Jesu ankomst. Kyrkan väntar på honom och hela världen och skapelsen väntar på honom. Det är i Jesus som vårt hopp förnyas särskilt i sakramenten. Här kommer Jesus ständigt i varje ögonblick till den enskilde och kyrkan. Att leva ett sakramentalt liv är det viktigaste sättet att iklä sig Kristus. Jesus kommer åter i härlighet för att vara Herre över levande och döda. Just detta gör att vi kan ropa: "Kom Herre, Jesus". Advent ger oss nådens tid att förbereda både julen och Jesu återkomst. Välj advents nåd framför advents stämning. Våra handlingar som människor med hopp bör överensstämma med vårt uttalade intresse av Herrens återkomst. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen