Skriftens tröst bevarar vårt hopp- 2: a sön i advent 2016

Mina vänner, under veckan som gått hade jag privilegiet att delta i vår MSP årliga reträtt. Denna gång var det hos Birgittasystrarna i Falun. En av våra MSP medbröder, p. Ben Okon missionär i Italien var reträttledare. Temat för de fem dagarna var ’Vänskap med Kristus’. Innan reträtten hade jag inga höga förväntningar på Gud och min själv. På något sätt överlämnade jag allt till Gud och Gud överraskade mig genom att ge mig möjlighet att komma närmare honom i bön och i Skriften. Dagens liturgiska texter uppvisar kontraster. Den första läsningen (Jes 11:1–10) talar om glädje, om en tid då frid ska råda och alla jordens varelser ska leva i samförstånd och harmoni. Samma glada stämning finner vi hos Paulus i andra läsningen (Rom 15:4–9). I evangeliet däremot hör vi ett helt annat språk. Vi blir tilltalade som huggormsyngel. Johannes döparen kommer med hotelser och krav: "Vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen?" Vänskap med Kristus är en frukt av sann omvändelse. I advent uppmanas vi att förbereda oss för att bli vänner med Kristus.

Grundläggande i vår tro är att vi tror på en Gud som bodde bland oss, visade oss hur vi ska leva livet med mod och övertygelse oavsett vår kultur, en Gud som lidit och dött för oss.  Kristna och troende människor har alltid uppmaning att leva mot rådande kultur. Denna uppmaning är lika gammal som kyrkan själv. Som kristna är vi kallade att engagera oss i samhället omkring oss men inte anpassa oss till populärkulturen. Vi är kallade att leva ett radikalt liv vigt åt Gud. Det omfattar att ta avstånd från njutning som vägen till lycka. Vi är inte kallade att vara moderna utan att vara trofasta mot Herren.

I Gud möts godhet och trofasthet, och rättfärdighet och frid kyssas (Ps 85. 9ff). Kyrkan har i profetens ord sett inte bara befrielse från Babylon utan också som en symbol på den sanna och slutliga befrielsen av alla människor, Kristus, Guds Son blev dess uppfyllelse. Här blir befrielsen från Babylon en skugga av messiansk räddning för alla människor. Nyheten om att Gud skulle ingripa och befria folket var inte lätt att ta emot av ett folk som levde i mycket elände. För vissa var det redan en hopplös situation och somliga hade kastat in handduken. Att nu tänka sig att Gud skulle komma kändes overkligt. Just detta sjunger vi i dagens psaltarpsalm: "När Herren åter upprättande Sion, då var vi som drömmande". Det finns mycket i Guds sätt att handla som vi inte förstår.

Att Gud kommer till människor är en källa till stor glädje. Det väsentliga är att man låter Gud komma genom att bana väg för honom i våra liv. Vår djupaste frid och ro kan vi endast finna i ständigt sökande efter Gud. Advent är en botens och glädjens tid. Boten är en förutsättning för glädjen. Vad kan vi som katoliker idag komma med som frukter av vår omvändelse till Jesus? Vår uppgift är framför allt att inte låta något här på jorden hindra oss att skynda Jesus till mötes, utan förena oss med honom som är vår omvändelse.

Advent gör Kristi första ankomst åter aktuell för oss och påminner oss om att slå vakt om den andra ankomsten som kommer att ske så som Skriften har sagt. Skriftens ord är inte en människas ord utan Guds ord, ett ord att lita på.  I en värld som är i avsaknad av hopp, är de troende dess hopp. Kristna är ett hoppets folk. Låt Kristi ord om tröst och frälsning inge hopp till en hopplös värld! Advent har bland annat som syfte att få det svenska folket att återupptäcka Guds ord och löfte. Med aposteln Paulus vill jag denna adventstid uppmuntra er att ta fasta på "det som är sant, det som är upphöjt, det som är rätt och rent" (Filipperbrevet 4:8–9). För att Jesus ska komma måste alla som önskar detta bana väg för honom i sitt hjärta, och bereda väg för honom i öknen.

Skriften ger oss tröst så att vi kan bevara vårt hopp. I andra läsningen ber aposteln Paulus att vi kristna ska bli eniga efter Kristi Jesu vilja. Det känns som att Paulus bön inte blivit hörd. Idag skulle vi kunna hävda att de olika kristna grupperna blivit mer oeniga i många frågor än någonsin i hela kyrkans historia. Av erfarenhet vet jag att somliga människor inte vill komma till Gud på Guds villkor utan på sina villkor. Dessa människor vill inte bli förlåtna av Gud. Vad de vill är att Gud ska ratificera deras synder.

Det råder ingen tvekan om att Johannes Döparen var en historisk person. Hans fader var Sakarias. Med tanke på somliga som idag framställer evangeliet som myt och litteratur liksom annan litteratur, är det viktigt att lyfta fram det historiska värdet av evangeliet. Idag får vi höra Johannes Döparens uppmaningar till omvändelse. Omvändelse betyder att vi vänder oss bort från oss själva och i stället vänder oss till Gud.  För att Jesus ska kunna födas inom dig krävs det omvändelse. Julen är inte bara ett firande av ett ovanligt barn som föddes för tvåtusen år sedan, annars skulle det inte behövas en lång adventstids som förberedelse.

Kanske väcker det som Johannes säger i dagens evangelium upprördhet hos många. Vi förväntar oss att evangeliet alltid ska tala om glädje och jubel. I stället dämpar det glädjen som finns i första läsningen. Många är idag av den åsikten att vi inte ska bry oss alltför mycket om sådan förkunnelse som kommer med krav i stället för glädje. Men det som Johannes säger är aktuellt även för oss. Det räcker inte att vi hör att barnet som kommer ska frälsa oss och ge oss glädje. Vi måste också fråga oss hur vi ska förbereda oss för att kunna ta emot denna glädje. Vi vet ju av erfarenhet att Gud kan vara borta från julfirandet. Glädjen att Gud kommer kan endast bli verklighet för oss om vi låter Gud komma. Johannes döparen hjälper oss i detta sammanhang. Bara genom att bana väg för honom, göra portarna vida kan vi erfara honom på riktigt annars blir glädjen tom. Johannes talar just om hur vi ska låta honom komma för att uppleva denna glädje.

Det tycks ofta som om fariséer och saddukeer var dåliga människor. Men faktum är att de var vördnadsvärda personer och sitt folks politiska och religiösa ledare. På den tiden ville många faktiskt bli som dem. I många hänseenden kan de jämföras med de troende och religiösa ledarna idag. Johannes döparen och Jesus uppmanar dem inte för det som de stod för utan för att de inte levde som de trodde och lärde. Frågan för oss gäller om vårt sätt att handla, tala och leva verkligen hör till vår omvändelse att följa Jesus. Det är lätt att säga att vi gör vårt bästa.

Katoliker kan ofta ta sin tro för given. Det råder stort avstånd mellan vad be bekänner i vår tro och våra praktiska handlingar. För att vår tro ska anses verklig behöver den bära frukt. Det är i de frukter som vi åstadkommer som vår tros äkthet kan mätas. Det finns ingen abstrakt omvändelse. Omvändelse innebär att något görs. Vad man än gör måste man låta rättvisa och kärlek råda. Om vi tar på allvar det som Johannes säger, upptäcker vi att det inte är så enkelt som vi tror. Det är nästa omöjligt för oss att rätta oss efter det. Vi klarar inte av vår tros elementära krav. Vi kan inte på egen hand. Vi behöver någon som är starkare än Johannes. Johannes döper med vatten. Men Jesus döper med helig ande. Han uppmanar oss att göra saker som vi inte kan. Den som inte försöker upptäcker aldrig sin svaghet.

För att inkarnation av Guds ord ska få en möjlighet i våra liv, är det nödvändigt att vi ofta läser Bibeln. Bibelläsning är inte en from övning utan ett livsbehov, något lika nödvändigt som födan för kroppen. Guds ord måste få smälta in i oss för att det ska ge näring. Just på detta sätt kan det som Skriften säger bli verklighet i oss: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig" (119:105). I Guds ord blir man upplyst, ledd, och får ständigt nytt hopp och ny kraft. Jesaja talar om en tid då Herrens ande ska vägleda sitt folk. Det blir en vishets och förstånds Ande, råds och starkhets Ande, Herrens kunskaps och fruktans Ande. För att detta ska hända krävs det att människor har sitt välbehag i Herrens fruktan. Gud mäter på annorlunda sätt än människor. För den som vill finna frid och ro gäller det att inte döma efter det som ögonen ser eller efter det som öronen hör. I detta hänseende får de inte göra vad ont är. Som kristna kan vi bevara vårt hopp genom den tröst som Skriften ger oss. Skriften är till för att undervisa oss. Herren ska då stå som ett baner för sitt folk. Och julens glädje kommer om vi låter julens budskap genomtränga våra liv och upphöra med att betrakta julen som åskådare.

Gud spelar själv på världens scen. Gud närvaro döljer sig oftast bakom tillfälliga händelser. Genom tron kan vi känna igen Guds omsorg och kärlek i allt. På så sätt kan vi se att allt leder oss närmare Gud. Det är i första hand vår inställning till det som händer som ger det betydelse. Ofta får man höra folk som säger att någon har gjort dem arga. Egentligen kan ingen göra oss arg. Vi väljer att bli arga till följd av någon som har behandlat oss på ett visst sätt. Det som framkallar ilska från den ene kan hos den andre leda till tacksamhet. Detta visar att vi är fria att välja hur vi responderar på olika situationer.

Att Gud kommer till människor är en källa till stor glädje. Det väsentliga är att man låter Gud komma genom att bana väg för honom i våra liv. Vår djupaste frid och ro kan vi endast finna i ständigt sökande efter Gud. Advent är en botens och glädjens tid. Boten är en förutsättning för glädjen. Vad kan vi som katoliker idag komma med som frukter av vår omvändelse till Jesus? Vår uppgift är framför allt att inte låta något här på jorden hindra oss att skynda Jesus till mötes, utan förena oss med honom som är vår omvändelse. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen