Att göra Guds vilja är min lust, 2:sön under året 2017

Mina vänner, nyligen talade påven Franciskus om varför han inte gillar spåmän. Han berättar om en erfarenhet han hade en gång när han var på väg från en kyrka till en annan i Buenos Aires, Argentina. Vid ett torg fanns många bord med långa köer av människor som väntade på att deras handflator skulle läsas av spåmän. Dessa människor vill höra något gott om sina liv, känna ett hopp och trygghet. Märkligt nog är detta ett falskt hopp och en falsk trygghet. Ändå betalar människor för att höra detta, att höra sig lovprisas av spåmännen. Jesus sänd av sin Fader, har kommit för att ge oss sann trygghet och sant hopp ändå är det endast några få som tar det på allvar och tar emot detta gratis hopp och glädje. Den helige Paulus och Johannes döparen som vi möter i dagens texter har mycket att lära oss kristna vad det innebär att följa Jesus i en självcentrerad värld. Här kan den moderna människan finna bärande skäl för sin tro. Vår tro på Gud får sin ständiga näring genom att vi lyssnar till Bibelordet.

Dagens första läsning (Jes 49:3, 5–6) är en fortsättning på förra söndagens text (Jes: 42 1-4, 6–7). Det är en del av Guds tal till sin tjänare, en kartläggning av dennes mission. Tjänarens profetiska uppdrag innebär konkret att han ska föra Jakob tillbaka till Gud och vara en samlingspunkt för Guds folk, en enhetens tecken. Hans uppdrag går bortom Israels gränser till att vara ett ljus för alla folk. Att Herrens tjänare är utvald redan i moderlivet visar hur kreativa Guds verk är i världen. Tjänaren blir ett instrument för Guds verk i världen. Det var en profetia till Guds folk i den babyloniska exilen att hålla fast vid sin tro och tillit i Gud. De uppmuntrades att Gud snart skulle komma för att befria dem och sända den utlovade Messias. Dessa profetior ihågkoms och studeras av fromma judar som vi kan se i Simeons liv och ord när han mötte Kristus i templet under hans frambärande i templet (Nunc dimittis- Luk 2:27-32). Idag kan vi på 2017- talet sjunga av hela vårt hjärta i glädje Nunc diminttis, för att vi kan se och har sett med trons ögonen vår Messias och frälsare, Guds son. På grund av vår kristna tro har livet en helt annan mening. Om neo-hedningar har mycket av världens resurser kan det ge lite tröst som ändå inte varar och leder till besvikelse i slutändan. Men om de inte har mycket av denna världens nöje har hela deras liv i denna värld blivit en skärseld i förberedelse för ingenting. Vi vet varför vi är här. Vi vet vårt mål i livet och därför uthärdar vi allt här på jorden.

I den andra läsningen börjar vi den första delen av en serie av den Helige Paulus undervisning ur första Korintierbrevet (I Kor 1:1–3) som vi kommer att läsa fram till den åttonde söndagen. I detta brev betonar Paulus att han är kallad till att bli apostel. Korint var en viktig hamnstad, en romersk koloni, framgångsrik i materiella resurser men korrupt i moral. Under sina två år i Korint fick Paulus några vänner bland judarna och många bland hedningarna. Han lämnade för Efesos år 52 e.Kr. och därifrån skrev han till kyrkan i Korint. Paulus skriver i detta brev kategoriskt att han är apostel. Att Paulus ville förvara sig kan man tolka som ett tecken på att det fanns de som attackerade hans auktoritet som apostel. Det är intressant att se hur Paulus säger till korintierna att de själva också är kallade till helighet. Här får vi upptäcka att Paulus inte sätter sig över församlingen i Korint. När vi hör eller talar om heliga människor är det ofta de stora helgonen som gjorde otroliga saker för Guds skull vi tänker på. Genom att påminna korintierna att de är kallade till ett heligt liv, vill han samtidigt understryka att de redan är ett heligt folk. Varje år efter Herrens dop, som visar att Jesus är den som uppfyller kallelsen till Herrens tjänare, läser vi ett avsnitt av Johannesevangeliet som handlar om den mystiska relation som Jesu liv innebär. Johannes döparens födelse var sådant som fyllde folket med förväntan så att de började fråga sig om inte Johannes kunde vara Messias (Luk 3:15). Johannes kämpade för att förstå sin kallelse. Det var detta som ledde honom till öknens tystnad. Han visste att han hade uppdrag att utföra. Ändå var detta inte klart för honom. Uppenbarelsen vid Jesu dop öppnade hans ögon för att titta närmare på Jesus och be om vägledning. Vattendopet som Johannes förrättade och andedopet som förrättades av Jesus står tydligen i motsatt till varandra. Johannes döper endast i vatten. Jesus döper i vatten och helige Ande (Joh 3:5).

Efter att Jesus hade blivit döpt av Johannes, steg han ur vattnet och vandrade i kraft av anden och gjorde gott. Johannes fortsatte tydligen med sitt vatten-dop. I dag säger Johannes medan han pekar på Jesus: "Han är den som döper med helig ande". Johannes vittnade om allt som skedde vid Jesu dop. Han måste ha reflekterat och bett om bättre förståelse av det som hände. Nu måste han ha blivit övertygad om Jesu identitet och mission för att kunna vittna om honom: "Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde". I vers 31 och 33, upprepar Johannes att han var okunnig om Jesu identitet. Men i hans okunnighet, hade han en mission att peka ut Jesus och jämföra det dop som han själv förrättar med det som Jesus kommer att förrätta. Det var genom Faderns uppenbarelse hans okunnighet blev upplyst och han förstod att han hade uppdrag att vara ett vittne. Ända till idag fortsätter Johannes peka på Jesus som Guds lamm som bär hela världens synd. Johannes upphör aldrig med detta.

Johannes Döparen stod med två av sina lärjungar och när Jesus kom gående sade han: ”Där går Guds lamm som tar bort världens synd. Dagens evangelium (Joh 1:35–42) presenterar ett exempel på en bekännande tro. Johannes Döparen pekar ut Jesus för sina lärjungar: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd.” Johannes brann för att göra Guds vilja och låta sitt liv vara en lovsång till honom. För att vittna måste man tro. Men att tro förutsätter att man har sett och hört. Det är att lämna sig helt och hållet åt Gud så att Gud blir ens enda garanti. Detta är något vi ständigt på nytt behöver höra och begrunda. För ständigt glömmer vi det. Johannes tal att han inte kände Jesus måste förbrylla. Naturligtvis är det märkligt att han påstår att han inte kände Jesus. Var de inte kusiner? Det går att anta att de båda måste ha lekt tillsammans som barn. Hos Lukas hör vi att Johannes Döparen kände igen Jesus redan i Marias sköte (14:4). Men varför säger han ändå att han inte kände honom? I detta sammanhang måste det finnas skillnad mellan att känna och känna. Vi tror ofta att vi känner någon när vi vet något om dennes historia, familj, eller utseende. Sociala medier har gjort det möjligt att man kan bli vän med tusentals människor utan att någonsin ha träffat eller pratat med dem. Vi kallar dem för sociala medier - vänner. Vad vet vi egentligen om dem som vi umgås med på sociala nätverk? Händer det inte någon gång att något händer så att vi säger till en vän eller nära familjemedlem: ” Jag har inte känt dig förrän nu”. Nyligen var jag tvungen att säga detta om en av mina bröder när han totalt förbryllade mig med sitt agerande i vissa frågor.

Johannes Döparen kände utan tvekan till en hel del fakta om Jesus, ändå kände han honom inte. Vi tror ofta att vi känner Gud men är långt borta från honom. Först vid dopet kunde Johannes Döparen upptäcka en glimt av Jesu sanna identitet. Därför kunde han säga: ” Där är Guds lamm som tar bort världens synd.” Här är det viktigt att lägga märke till att han inte säger: Där är Guds lamm som tar bort världens synder och som befriar oss från svårigheter, fattigdom och lidande. Det var Gud som öppnade Johannes Döparens ögon för att han skulle kunna upptäcka Jesu sanna natur vid dopet: ” Den som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ”Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande”. Sakarias, Johannes Döparens fader vittnar om honom och säger: Och du barn, ska kallas den Högstes profet. Ty du ska gå före Herren och bana väg för honom (Luk 1:67–79). Det var om Johannes Döparen profeten Jesaja vittnar när han säger: En röst ropar i öknen, Bered väg för Herren, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud (Jes. 40:1-5). Profeten Malaki syftade på Johannes Döparen när han sade: Se, jag skall sända min budbärare och han skall bereda vägen för mig” (3:1). Till sist var det Jesus själv som bekräftade att Johannes Döparen vittnade om honom: ”Det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen (Joh 5:32–33). I Jesu liv ser vi vad som gör skillnad i vår tro på Gud. Det är den helige Anden.

Det är på Pingstdagen som Jesus för första gången döper med ande och eld. Konkret innebär detta att alla som har mottagit dopets och konfirmations sakrament är döpta i anden. Apostlagärningarna visar att det alltid är i samband med dopet i vatten som nya kristna tar emot den helige Ande. När vi i Kyrkan förrättar ett dop är det alltid Jesus själv som döper och förmedlar sin frid och nåd till de som tar emot dopet. Människan kan endast vara Guds instrument i världen. Varje gång en människa blir döpt, kommer den helige Ande och Faderns röst upprepar: "Detta är min älskade, som jag har min glädje i". Det är inte enbart ett historiskt faktum, det sker här och nu. Ofta tycks det att mörkret är starkare. Men problemet ligger hos oss. Vi har problem att tro på Jesu ord. Om vi låter Jesus bära våra synder, då behöver vi inte tyngas av dem. När vi är fyllda av ande, vet vi att Gud aldrig är långt borta. Om vi tror på Jesu ord behöver vi inte vara oroliga.Ve till självgoda hedningar som har hört om Kristus men inte vill acceptera och tro på honom, livet blir till ett helvete för dem.

Idag är Kyrkan liksom Johannes Guds tjänare som pekar ut Jesus. Ljus är något som möjliggör att vi ser på nytt sätt, inte något vi betraktar. Guds folk är kallade till helighet, att vara ett ljus i världen och visa alla människor vägen till sann lycka. Varje lokal församling är också kallad till detta uppdrag att vara Kristus. Guds liv har redan blivit verklighet genom vårt dop. Vi har fått den Helige Anden, han bor i våra hjärtan, vi är ljusets barn. Vi är arvtagare till Guds nåd och frid. Vi badar i Guds ljus och är omslutna av hans kärlek. Allt som krävs är att vi vaknar till verkligheten och slutar med att tro mer på våra känslor än på Jesu ord. Den rättfärdige ska leva genom sin tro (Hab 2:4). Genom dopet i Kristus har vi alla blivit rättfärdiga. Detta är en helighet för nuet, som är tillgänglig för alla som har mottagit dopet. Att vara heliga på detta sätt kräver inte stora uppoffringar eller förmågor. Att vara helig här och nu är att i grund och botten att glädja sig i Gud, det är att tro på Guds ovillkorliga kärlek till alla människor.Jesus tar inte bara bort synden men han fyller oss med helig Ande. Alla de liturgiska tiderna strävar mot pingsten som sitt mål. Jag har kommit för att tända en eld på jorden”, säger Jesus (Luk 12:49). Vid dopet kommer Guds ande och stannar hos oss. Utan att Guds ande är hos oss kan vi inte förvänta att vi inte kan besegras av våra fiender. Att ge sig av till slagfältet utan att vara utrustad med Guds ande är att ropa på misslyckande. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen