Gå ut ur ditt land, 2: a söndagen i fastan 12 mars 2017

Mina vänner, allt i livet har en viss inre kraft som styr det till att bli det som det är avsett att vara. Det finns båda fysiska och andliga lagar. De kristna måste hålla vissa lagar, regler och principer för att leva ett framgångsrikt kristet liv. Bland dessa är lagar om vem man ärar och geografi. Vem man ärar och var man befinner sig har avgörande betydelse om man lyckas eller misslyckas i livet.

Gud befaller Abram: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig (1Mos 12:1). Gud sätter Abraham på prov eller rättare sagt Gud tillåter att Abraham prövas i vardagen. Han gör inte detta för att slå ned honom utan för att Abraham ska få möjlighet att växa och komma in i sin välsignelse. Gud kallar Abraham att lämna de som han älskade. Gud kallar Abraham till ett okänt land. Detta innebär att lämna sin trygghet, makt, pengar och människors beröm för Guds löfte. Abraham tar emot uppmaningen.  Abraham ska bli en välsignelse för alla folk. Trots att Gud lovar Abraham mycket visar han honom ändå ingenting för att försäkra honom. Det enda som vi kan konstatera är att Gud kallade honom och att han samtidigt ger honom ett löfte. Det verkar som om Abram kom från en familj som dyrkade avgudar. Han var den första i sin familj som blev Guds kännare. Hans familj var troligen hedningar och Gud vill göra något med denna familj. Därför väljer han Abram. Abram omskriver sin familjs historia och äger dess framtid. Texterna idag genomsyras av uppmaning att förtrösta på Guds nåd och löfte.

Bibeln berättar att Abraham ger sig iväg. Att ge sig av betyder att lämna allt, all trygghet och följa Gud. För att kunna göra detta krävs mod och förtröstan. I denna berättelse får vi lära oss att vem vi ärar och att geografi är viktigt i det andliga livet. Det finns alltid en person och en plats av välsignelse för varje människa. Jesus gjorde mer under på vissa platser än på andra platser. Vår smörjelse blommar fullt ut på vissa platser. När Abraham kommit dit Gud hade sagt, fick han sin välsignelse. Det finns en person och en plats som kan förvandla ditt liv. För att detta ska ske behövs det att vi är beredda att öppna våra händer och ge det som vi har.

Gud slöt ett förbund med Abraham och sade: ”Åt din säd ska jag ge detta land”. Det var med Abraham Gud slöt förbundet inte med oss. Men vi är Abrahams barn och Abraham är vår fader i tron. Därför är vi arvingar till Abrahams förbund med Gud. Abrahams Gud har redan lovat och gett sina välsignelser. I Jesus upphöjdes detta förbund till ett sakrament.  Vi söker inte ett nytt förbund med Gud. Vi har redan fått allt givet åt oss. Det är att slösa tid att be att Gud ska ge oss, när han redan gjort det. Allt som behövs är att vi lär oss att ta emot det som Gud ger. Risken för de flesta av oss kristna är att vi spenderar hela vårt liv med att be om det som redan finns för oss.

Vi behöver lyfta fram att Gud inte då hade uppenbarat sig som kärleken. Abram visste mycket lite om Gud. Abram skulle göra som Gud har sagt åt honom. Det finns ett mysterium i detta. Det förefaller som att Abram förväntas vara en förebild för hela mänskligheten. För att han skulle handla som han hade blivit tillsagd krävdes mod att lita på Guds initiativ. Detta är tro. I kontrast till Abram lever vi den tid då Guds kärlek redan är uppenbarat. Gud har offrat sig för varje människa (Gal 2:20). Allt som Gud gör är bra. Han verkar för det bästa för alla som litar på honom. Ständigt blir vi utmanade att lämna vårt sätt att leva och ge oss in på Guds väg.

Psalmisten tar upp samma tema och betonar nödvändigheten att förtrösta på Gud. Man får förvänta sig att Gud håller sitt löfte. Den helige Paulus sitter i fängelse för evangeliets skull. Han skriver till Timoteus från fängelset och uppmanar honom att hålla fast vid Guds ord och förkunna det med mod. Att förlita sig på Gud måste ha varit tufft för Timoteus som levde i en tid av turbulens för den unga kyrkan. Paulus påminner honom att Gud står vid sidan av dem som följer honom. Han överger aldrig dem. Det är Gud som har kallat dem liksom han kallade Abraham. Det beror inte på att de var särskilt goda människor utan genom Guds beslut och nåd. Om Gud är för oss, vem kan vara mot oss? Om Gud har välsignat oss, vem kan förbanna oss? Varför anklagar vi Guds smorde, Guds utvalde? Om Gud frikänner, vem kan fälla? Varför lägga hand på Guds smorda? Ändå måste Guds utvalda vara beredda att gå igenom lidanden för att komma in i härlighet.

Kristi förklaringsfest äger rum varje år den 6 augusti. Händelsen berättas i Luk 9:28–36, Markus 9:1–8 och Matteus 17:1–6. Det är förklaringstexten som vi läser i dagens evangelium.  I de tre berättelserna får vi namnen på de tre av Jesu lärjungar som följde och var där som mänskliga vittnen till händelsen. Det fanns också tre himmelska vittnen, Mose, Elia och Guds röst från himlen. Gamla Testamentet kräver tre vittnen för att något ska vara giltigt (5 Mos 19:15). Detta är uppfyllt både på jorden och i himlen.  Förklaringshändelsen kan beskrivas som en demonstration att Jesus är den som Petrus och Jesus påstod, Israels konung, Guds son, Messias av Herren.

Ordet ”förklarad” kommer från det grekiska ”metamorpho”. Det är ett verb och det är ett mycket intressant ord. Det betyder att omvandla, bokstavligt eller bildligt att förvandlas, eller ändra. Det innebär att ändra form. Det kan också betyda att ändra utsidan för att det ska matcha insidan. Prefixet ”meta” innebär att förändra och ”morphe” innebär form. När det appliceras på Jesu förklaring, innebär det att förvandla för att matcha verkligheten på insidan. Utsidan ska därmed matcha den inre verkligheten. Jesus är både sann Gud och sann människa. Jesu gudomliga natur doldes under hans mänskliga natur (Heb 10:20). Förklaringsögonblicket gav lärjungarna tillfälle att få inblick i Jesu gudomliga natur, den som de fysiska ögonen inte kan se. Hans förvandling blev en glimt av den härlighet (Guds shekinna) som han har med sin fader från världens början.

Mose och Elia kom och samtalade med Jesus. Samtalet handlade om Jesu kommande lidande och korsfästelse. Kristi förklaring handlar också om hans identitet. Jesu identitet var av stort intresse för folket, och de politiska och religiösa ledarna på Jesu tid. Herodes intresserade sig för Jesu identitet (Luk 9). Petrus erkände Jesus som Messias. Jesus bekräftade det som Petrus sade. Men vare sig Israels folk eller och dess ledare accepterade Jesu identitet som Israels konung och Messias. Därför var det viktigt att Gud säger sitt i frågan. Guds röst intygar att Jesus är hans son och Messias. Det var den andra gången Guds röst hördes. Första gången var då Jesus döptes av Johannes döparen vid floden Jordan. (Matt 3:7, Mark 1:11, Luk 3:22). Jesu förvandling på berget är med andra ord en unik visning av hans gudomliga natur, en glimt av hans härlighet, han som är Gud och avstod från sin gudomliga natur (Fil 3). Det anses av många som höjdpunkten av Jesu jordiska liv.

Jesus lär apostlarna detta när han förvandlas inför Petrus, Jakob och Johannes på berget. Här möter vi samma uppmaning att förtrösta på Guds ord. Att göra detta kräver tro. Att förtrösta på Gud kräver övning och det tar tid. För att komma till härlighet behöver apostlarna mod och tålamod i prövningar och lidande i Jesu spår. När Mose och Elia visade sig på förklaringsberget, samtalade de med Jesus om hans lidande och död. Att Jesu förklaring händer i nattens mörker är en symbol för hur han skulle lida. I Jesus hör lidande och härlighet ihop. Det finns dagar när tron och kärleken tycks vara avlägsen, Gud förefaller långt borta och allting verkar absurt. När det ser mörkt ut; glöm aldrig Guds löfte och Guds trofasthet.

Det är svårt för oss att veta varför lärjungarna somnade under tiden. Men de hörde vad som var syftet med Kristi förklaring.  Petrus måste ha blivit så tagen av händelsen att han började tala när Mose och Elia skulle lämna Jesus. Medan han talade, kom ett moln och sänkte sig över dem. En röst hördes ur molnet. ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom”. I 2 Sam 7:14 använder Gud uttrycket Min son för Salomo och av Davids kungarike. Däremot i psaltaren 2 talas om ”Du är min son” Här handlar det specifikt om Jesus Kristus. Petrus ville troligen dröja i ögonblicket. Han ville inte att Mose och Elia skulle lämna. Därför talade Gud. Med detta är det ingen vidare diskussion om Jesu identitet. Gud talar till oss i de sista dagarna genom sin son (Heb 1:1–2:5). Liksom Mose gick upp på berget för att möta Gud (2 Mos 19:3) gör Jesus detsamma. I 2 Mos 40: 34 talar Gud ur molnet. Guds härlighet uppenbaras på berget (2 Mos 19:11). Här ser vi att Jesus varken är Mose eller Elia. Han är någon högre, han är Messias. I händelsen får vi också lära oss att lidande och härlighet hör ihop. Vägen till härlighet går alltid genom lidande. Petrus ville inte acceptera lidande för Kristus därför att döden förknippades med förlorande av delaktighet i Guds rike. Genom att Mose och Elia kom bekräftas att de döda deltar i Guds rike.

Av intresse kan vi notera att av de fyra evangelisterna ingen av dem som bevittnade händelsen skrev om detta. Det är värt att fundera varför Johannes som var en av de tre inte tar med detta i sitt evangelium. Detta kan visa oss att Jesus inte intresserade sig för det spektakulära. Inget spektakulärt kan övertyga eller på riktigt omvända människor som inte accepterar Skriftens ord. Folk bevittnar olika under och förblir fiender till Kristi kors. Människor vill välja vad som passar dem och förkasta det som inte passar dem. Hela händelsen skulle kunna sammanfattas som om Jesus Kristus är Guds son, Israels kung och Messias, lyssna till Honom. I Skriften har han talat och allt som är nödvändigt för ett heligt och frälst liv är redan uppenbarat (2 Tim 3:15–17, 2 Pet 1:3–4). Sanningen ligger inte i det spektakulära utan på Guds ord i Skriften. Om Herren är mitt ljus och min frälsning då skall jag inte leva som om han inte har skänkt det till mig. Liksom Abram förväntas apostlarna lita på Guds befallning: "Lyssna till honom". Timoteus måste predika samma evangelium fastän Paulus hans mentor sitter i fängelse för att ha predikat det. Petrus, Jakob och Johannes kallades att gå lidandes väg som Jesus. Varje kallelse följs av ett löfte.

Vi kristna är också idag kallade att förtrösta på Guds ord. Detta är inte lätt. Det är svårt att lämna allt.  Det finns dagar när tron och kärleken tycks vara avlägsen, Gud förefaller långt borta och allting verkar absurt. När det ser mörkt ut; glöm aldrig Guds löfte och Guds trofasthet. Men att din välsignelse når dig kan bero mycket på vilken plats du finns i en viss tidpunkt.Jesus lär apostlarna detta när han förvandlades inför Petrus, Jakob och Johannes på berget. Här möter vi samma uppmaning att förtrösta på Guds ord. Att göra detta kräver tro. Att förtrösta på Gud kräver övning och det tar tid. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen