Törsten efter liv - 3:e söndagen i fastan, År A 2017

Mina vänner, jag tackar Gud för att han alltid är trogen, trots svåra tider som jag möter ibland. Han är fortfarande verksam i tider av oro, lidande, smärta, konflikter, hat och krig. Rädsla, bitterhet, hat och förlorad framtidstro kan göra att vi skyller på Gud för våra lidanden. Han visar sig fortfarande för de som söker honom. Jag är alltid mycket glad att ha möjlighet att dela Guds ord med er.  Mitt hjärta är fylld av glädje för vem och vad Jesus har blivit för mig i livet. Han har berört och berikat mitt liv med sitt ord, vatten, blod och bröd.  Jag har sett många under både i mitt liv och andras liv. Jag kan inte tacka honom nog. När en människa har Kristus i sitt liv, kan han eller hon inte bli besviken av något eller någon i livet.

Alla människor söker oändlig kärlek, vare sig vi tror på Gud eller ej. Vi törstar efter något som ingen människa kan tillfredsställa. Det ligger i vår natur att hungra och törsta. Och människan finner aldrig ro utan att hon hittar den levande källan med livgivande vatten som stillar vår törst och vällar av liv. Ofta förväntar man sig det omöjliga av medmänniskor. Ingen mänsklig handling eller surrogat som vi hittar räcker till för att släcka vår inre törst. Törsten efter liv genomsyrar dagens liturgiska texter. Jesus samtalar med en samarisk kvinna och bryter därmed ner det genustabu och främlingsfientlighet som rådde under den tiden. Till samtliga som kristendomen inte blivit blott en lära, blott moralism och något som endast hör till intellektet, blir dessa ord till välsignelse idag. Endast de som erkänner det frälsande i Jesu blod kan få stilla törsten efter liv.

Efter att Israels folk hade klagat mot Mose, ropade han till Gud. Det verkar som Mose själv var förvirrad och inte visste vad han skulle göra: ”Vad skall jag göra med detta folk? (2 Mos 17:3). Folket hade tvistat om Gud var ibland dem eller inte. Brist på livsviktigt vatten hade lett dem till att börja tänka på att återvända tillbaka till Egypten. Vi väl vet att Egypten betyder en plats av synd, fångenskap, slaveri, ägandets tyranni och ofrihet. Att befinna sig i Egypten innebär att vända ryggen mot Gud, att vara trolös, att förneka verkligheten, att ägna sig åt avguderi, att förneka den sanne Guden i ens liv. Törst efter vatten räckte till att få folket på fall. Har vi inte samma erfarenhet i våra liv, efter att ha lämnat Egypten, livets prövningar, trons mörka natt gör att vi återvänder till vårt gamla liv, vårt gamla sätt att tänka, handla och tala för att vi vill överleva stundens påfrestning av biologiska nödvändigheter så som pengar, mat, status, makt, begäret efter nöjen och allt det goda som livet erbjuder oss.

Av intresse är det vad Gud sade till Mose: ” Ta i din hand staven med vilken du slog Nilfloden”. Räddningens verktyg finns alltid med oss, det finns i vår hand. Det står utanför oss. Inom var och en av oss har Gud lagt i våra händer verktygen för kampen för vårt liv. Det gäller att be Gud att öppna våra ögon så att vi ser verktygen som finns inom oss och i våra händer. I livet passerar alla genom Massa och Meriba, men i allt är Gud med oss och leder oss igenom. Nu kommer jag att tänka på Andre Crouchs sång: ”Through it all”. O, ja, Gud leder oss i allt trots att han kan verka långt borta mitt i vår situation. Sången komponerade han under en tid då han led svår sjukdom och verkade komma att dö. Andre sjunger att han lärt sig att lita på Jesus, att lita på Guds ord. Om jag inte hade haft ett problem, skulle jag inte ha lärt att Gud kunde lösa det; Jag skulle inte lärt vad tro på Guds ord kunde göra, jag skulle inte ha lärt att sätt mitt hopp på Guds ord. I smärta, lidande och sjukdom, lär vi att trösta på Gud. I allt mitt problem hjälper Jesus mig att förstå att jag tillhör honom. Så får jag tacka Gud för allt, berg, dalar och livets stormar som jag går igenom. Det är tron på Gud som leder mig och är ett ljus i livets mörka stunder.

Skriften lär oss att den rättfärdige ska leva genom sin tro (Hakk 2:4). Aposteln Paulus syftar på detta när han får oss att höra: Det är genom tro som vi är gjorda rättfärdiga (Rom 5:1–2). Genom tro lever vi i Guds nåd och i hoppet får vi del av Guds härlighet. Gång på gång, hör vi att hoppet i Gud aldrig sviker oss. I alla livets skiften är Gud med oss, helar och frälser oss. Detta behöver vi höra för att vi så lätt glömmer när prövningar möter oss under livets resa. För att alltid leva i detta medvetande krävs det att vi öppnar oss för livets källa och tillber honom i sanning och Ande.

I dagens evangelium möter vi ett av livets urelement – vatten (Joh 4:5–42). De andra är bröd och blod. Vattnet är urelement och mänsklighetens ursymbol. De stora floderna som finns i länder som omger Israel – Nilen, Eufrat och Tigris betraktades som gudomliga. I Sakarja får vi se bilden av vattnet: ”Den dagen skall en källa rinna upp som renar Davids ätt och Jerusalems invånare från synd och orenhet” (Sak 13:1). ”Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem…” (Sak 14:8). Vattnet symbolik genomströmmar evangeliet från början till slutet. Det finns många berättelser i evangeliet som lyfter fram symboliken i vattnet. Det sista kapitlet i den heliga Skriften pekar på nytt på dessa bilder: ”Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Gud och lammets tron” (Upp 22:1).

Jesus lovar den samariska kvinnan vatten, sådant som blir till en källa, med ett flöde som ger evigt liv (Joh 4:14). Vid Natanaels kallelse hade Jesus tidigare uppenbarat sig som den nye, den större Jakob (Joh 1:51). Här vid Jakobs brunn och källa, möter vi Jakob som den större stamfadern. Alla människor har en större törst som inte släcks genom källvatten eftersom vi söker ett liv som sträcker sig bortom det biologiska jordelivet. Vi hungrar och törstar efter det som är oändligt. För att bli ny måste människan födas på nytt av vatten och ande (Joh 3:5). Mose skänkte manna, bröd från himlen. Men emellertid var det endast jordiskt bröd.  Människan vill det oändliga, ett bröd och vatten som verkligen kommer att vara från himmelen. Detta är en ofrånkomlig längtan till vilken alla människan söker.

I detta möte mellan Jesus och den samariska kvinnan skiljer evangelisten Johannes mellan ’bios’ och ’zoé ’-det biologiska livet och det verkliga livet som finns endast i livets källa. Detta samtal med den samariska kvinnan blir en symbol for Anden, som är det egentliga källan till liv. Jesus är det nya templet som alla väntade på (Joh 2:21).

Hos evangelisten Johannes möter vi också berättelsen om den sjuke mannen som i 38 år hade legat vid Betesda-dammen och trott att han skulle kunna bli frisk om han fick någon att hjälpa honom komma ner i dammen när vattnet rörde sig. Under dessa 38 år fick han ingen hjälp ändå höll han sitt hopp levande.  Jesus botar och fullbordar på denne det som han hade hoppas uppnå genom beröringen med vattnet och dess helande kraft. Vattnet blir också symbol för liv i berättelsen om en blindfödd som befalldes av Jesus att gå tvätta sig i Siloadammen. För att förstå vad som berättelsen vill lära måste man förstå att ordet ’siloa’ betyder ’utsänd’ och Jesus är den ’utsände’. Det är genom Jesus som den blindfödde ser igen.

Vi får också hjälp av lövhyddofesten (Joh 7:37-39) så att vi kan förstå samtalet mellan Jesus och den samariska kvinnan. På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick, Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten…” Festen bestod i att man hämtade vatten ur Siloakällan för att under de sju dagar festen varade komma med gåvor av vattnet till templet. På den sjunde dagen gick prästerna sju gånger med den gyllene vattenkrukan runt altaret först och därefter öste de ut vattnet. Ursprungligen var detta en rit för att be Gud om regn i ett land som ofta led av torka.

Dessa vattenriter blev en frälsningshistorisk påminnelse om vattnet som Gud hade låtit komma fram ur klippan och som han skänkte Israels folk under ökenvandringen som tröst och botemedel mot alla deras tvivel och all deras oro (4 Mos 20:1–13). Gåvan av vattnet ur klippan hade blivit symbolen för en messiansk förhoppning. Mose hade skänkt Israel bröd från himlen och vatten ur klippan, därför väntade man sig dessa livsviktiga gåvor även av den nye Mose, av Messias. Det är om just detta som vi läser när aposteln Paulus skriver: ”Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem och den klippan var Jesus (1 Kor 10:3f). Den som dricker av honom blir aldrig mer törstig.

Jesu ord till kvinnan syftade på vattenritualen. Här ser vi att Jesus uppfyller denna förhoppning. Han är själv den livgivande klippan, liksom han visar sig i brödtalet som det verkliga brödet från himmelen, uppenbarar han sig för den samariska kvinnan som det levande vattnet, som människans större törst törstar efter, törsten efter ett liv i överflöd (Joh 10:10). Det är genom tro på Jesus som man får dricka av detta livgivande vatten. Man dricker ett liv som inte hotas av döden. Den människa som tror blir själv en källa, en oas ut vilken det friska vattnet väller fram. Den som tror blir till välsignelse för andra. Den som törstar kommer till Jesus, den levande klippan. Det finns folk som tillber det de inte känner till. Men vi måste tillbe det som vi känner till. Tomas kände Jesus som under görare, som reser de döda till livet, går på vattnet, förkunnar frälsning till alla, helar, botar alla sjukdomar. Men det var först efter Jesu lidande, död och uppståndelse som Tomas kände Jesus som sin Herre och frälsare. Är du inte med Jesus i sitt lidande, död och uppståndelse kan du inte känna till honom. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen