Min tid av räddning, Palmsöndagen 9 april 2017

Mina vänner,idag lever vi mer och mer i en värld som är sammanlänkad och sammankopplad. Tillföljd berörs vi alltmer av händelser båda nära och långt borta.Vi vet att vår värld är orättvis och många oskyldiga och utsatta människor lider av fattigdom, hunger och ett liv som inte är värt att leva på grund av andras grymheter. Livet känns tungt för de flesta människor runt om i världen, från syd till nord.  Igår hade vårt land sin smak av terrorism. Då en lastbilsförare körde in på en gata för att ta livet av så många människor som möjligt. Frågan om det onda har följt vår värld enda från dess början.  Gång på gång tvingas människor att fråga varför dessa grymheter och ondska händer. Nyligen utförde Syriens ledare, Assad kemiska attacker på sitt folk. Tänk av den tretton årige pojken som förlorade nitton av sina anhöriga i attacken. Nordkoreas ledare fortsätter att utveckla kärnvapen och hotar världs frid. Hunger och torka skördar liv i Syd Sudan, norra Nigeria och på många andra platser. Naturkatastrofer förstör hela städer och skördar liv. Det verkar som människor mer och mer tappar förtroende och omsorg om varandra. Populism och nationalism, främlingsfientlighet, xenofobi tar över många platser, bara för att nämna några. Längtan efter befrielse och frihet ligger i vår natur som människor.

Befrielsen från Egypten är en av de fundamentala händelserna i Israels liv. Det Nya Testamentet noterar att det var den 10 Nisan som Jesus gjorde sitt intåg in i Jerusalem ridande på en åsna, som symboliserar att hans messiaskap går i uppfyllelse av Zakarias profetia: ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter!... (9:9). Under den tid då pilgrimer hade kommit för att välja ut lammen för påskfirandet, såg de Jesus och ropade med palmkvistar i handen: ”hoshiah na, som betyder ’fräls’ eller ’fräls nu’, som översätts på svenska som Hosianna. Folket började omedelbar sjunga psaltarpsalm 118: 25–26 i förväntan på det stora messianska hoppet. I år börjar påskfirandet på måndagen den 10 april för judarna.

De synoptiska evangelierna har precis datering om händelserna från Jesus intåg i Jerusalem fram till den sista måltiden.  Hos evangelisten Markus lyder det: ”Det var två dagar kvar till påsken och det osyrade brödets högtid” (14:1). Därefter berättar han om kvinnan i Betania med balsamflaskan och Judas förräderi. Han skriver att det var första dagen på det osyrade brödets högtid, när påskalammen slaktades som Jesu lärjungar frågade var de skulle förbereda påskmåltiden åt Jesus (14: 12). Hos Johannes däremot skriver han allmänt: ” det var strax före påskhögtiden… De hade samlats till måltid” (Joh 13: 1f). Enligt Johannes skildring skulle denna måltid ha ägt rum före påskhögtiden medan synoptikerna framställer den sista måltiden som en påskmåltid. Frågan om kronologier och om deras teologiska betydelse är omdiskuterat men vi kommer inte att ägna tid åt det idag. Problemet med att ange datum för Jesu sista måltid beror på den här motsägelsen mellan de synoptiska evangelierna och Johannesevangeliet.

Kanske är det bra att erinra om saken. I händelsen ger Jesus det nya budet som är en gåva samtidigt som det är ett uppdrag. Påskens sedermåltid firar den natt då de trogna beskyddas från döden av lammens blod, förebilden för Jesu stora offer som Guds lamm (Joh 1:29). Före hans korsfästelse, använde Jesus symbolismen och bilden av påskens sedermåltid för att tala om det nya förbundet.

Påsk, Pesach börjar vid fullmånen i årets första månad, 14 dagen i Nisan. Påsk kallas för frihetens fest, eftersom man firar israeliternas frihet från Egyptens slaveri. Och erinrar om den natt då de trogna beskyddades av lammets blod, en bild av Jeshuas offer Ha Elohim- Guds lamm som tar bort världens synd (2Mos 12:18).

Andra Moseboken skildrar hur Mose blev sänd av Gud till farao för att befria Israel. Farao ville inte och detta är bakgrunden till kampen mellan Israels Gud och Egyptens gudar. Gud befallde att på 10:e Nisan (Shabat Hagadol) varje familjs ledare skulle välja ett fläckfritt lamm som offer. Gud låter varje familj bli personligt bunden till lammet, så att det inte längre bara är ett lamm (2 Mos 12:3) utan ”deras lamm” (2 Mos 12:5). På 14 Nisan offrades av hela menigheten (2 Mos 12:6). Fast att hela nationen offrade lammen, smorde varje familj med blodet av sitt personliga lamm på dörrposten som ett tecken på sin tro på Guds räddning (2 Mos 12:7). När dödens ängel ser blodet, passerar han dörren.

Idag firar judarna påsken som minne av deras, Abrahams arvingar, räddning från slaveriet i Egypten. (1 Mos 15:13) under Moses ledning. Men för kristna är det minnet av Messias som Guds lamm som tar bort världens synd (Joh 1:29, 3 b). Enligt Talmud skedde Israels befrielse ut Egypten på torsdagen den 15 Nisan. Folket hade redan den 10 Nisan valt lammet som skulle offras och det var på en sabbat (2 Mos 12:1–6). Denna sabbat är ”gadol” (stor) därför att Israel tog lammen från egypterna. Enligt midrasch förklaras syftet med att offra lamm åt Gud, som därefter förintar de förstfödda av Egyptens folk. Egypternas förstfödda bad sina föräldrar att låta Israels folk gå, men de ville inte och ett inbördeskrig bröt ut som skördade många liv. Detta bidrog till att hjälpa Israel att lämna Egypten.

Judarnas folk gick ut för att välkomna Jesus in i Jerusalem. Vår palmvigning och procession med palmkvistar är ett symboliskt deltagande i Jesu intåg in i sin stad, Jerusalem. Att folket går ut för att möta Jesus och strö ut palmkvistar var en manifestation som visade att de betraktade Jesus som Messias. Därför jublade folket inför honom och erkände att han var den som kommer i Herrens namn. Det var en hyllningssång de sjöng. Ryktet om Jesus och om hur han uppväckt Lasaros hade spridit sig även bland grekerna. De flesta ville se Jesus. För ett tag sedan hade Jesus uppväckt Lasaros från de döda. Sedan dess betraktade folk Jesus som Messias, Davids son. Anledningen till detta var att endast Messias kunde besegra döden och endast Messias hade makt över liv och död. Jesus visar i detta sammanhang hur Judas förräderi och Petrus förnekelse förutsägs. Med den sista måltiden har Jesu stund kommit, det är stunden för att lämna världen, det är stunden för kärleken intill slutet. Jesu stund är stunden för den stora övergången, förvandlingen och detta sker genom utblottelse, agape. Det är att utge sig själv helt. Av kärlek till det förlorade fåret utger Jesus sig själv. Jesus fullgör för sina lärjungar en slavtjänst, han antog en tjänares gestalt (Fil 2:7). Stunden är inne och människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Det är just vad som händer oss i denna värld, där vi överlämnas i syndarnas händer.

När Jesus nu kom till Jerusalem, var det den stora dag de hade väntat på. De ville se Jesu makt och ära men de såg en svag människa. När han anklagades av översteprästerna och de äldste svarade han inte. Han kunde inte försvara sig själv. Han blev förnedrad. Tyst lät han sig gisslas och hånas, tyst lät han sig krönas med törnekronan. Med detta försvann alla deras förväntningar. De övergav honom. Samma människor som hyllade honom skriker nu: ”Korsfäst honom!” Detta lär oss något om människans natur. Så snart det bli svårt ryggar hon tillbaka. Liksom Pilatus vågar hon inte stå för sin åsikt av fruktan för att förlora människors förtroende och ekonomiska eller politiska fördelar. Vi väljer mörkret framför ljuset. Jesus bär sitt kors.

Vi klagar ofta över att bära våra kors. Lidande är alltid svårt att bära. Det var inte lätt för Jesus. Hans plågor var fruktansvärda. Han orkade inte bära dem. Simon från Kyrene som händelsevis passerar var tvungen att hjälpa Jesus bära korset. I detta ser vi att vi inte behöver ha gjort något fel för att vi ibland lider. Jesus vill faktiskt att vi hjälper honom bära korset. Vi måste gå igenom många lidanden för att vi ska få segerkransen. För att man ska kunna få segerkransen måste man ha kämpat. Det är de som deltar i loppet som får priset. Att följa Jesus har sitt pris. Det kan hända att vi får betala med vårt liv.

Vissa, till och med katoliker, säger att Jesu ord inte kan ha relevans eller gälla under det tjugoförsta århundradet. Religionen reduceras till ett opium, ett lugnande piller i den alltmer komplicerade världen som tycks vara skadlig för individer och samhälle. Utan tvekan finns det oändliga möjligheter till heliga manipulationer, fromt självbedrägeri som i Guds namn håller individer och grupper i blindhet och förtryck.  Därför anser de att bibeltrogna människor är omoderna och icke rationella. I detta sammanhang kan det vara på sin plats att påminna om det som Blaise Pascal säger om religionen. Människor misstror och hatar religionen av fruktan för att den ska vara sann eller för att hitta en förklaring till sin frustration i livet.

Att vara Jesus lärjunge kostar alltid. I vår tid blir många fortfarande offer för människans grymhet. Samhällets struktur kan föröva människan hennes värdighet genom den dominerande kulturen och sättet att vara i en viss tid så att vissa betalar med sitt liv. De flesta kristna i våra dagar vill ha det lätt. De vill inte se Gud som lider och bär sitt kors. De flesta vill få segerkransen utan att kämpa. Allt av värde är nu underkastat marknadsmekanismer. Vi kristna måste bli medvetna om att vägen till härligheten alltid går genom lidande. Jesus behöver inte sympatisörer utan lärjungar. Genom att han avstod från sin jämlikhet och var ödmjuk blev han segrare.

I ljuset av de utmaningar som vi människor står inför särskilt om religionens roll i samhällsbygget, kan det vara värt att reflektera med hjälp av fastetidens ande över hur det kristna perspektivet har påverkat och fått stryk av den debatt som ständigt pågår om Jesus och vår tro på honom. Inför den väldiga ondskan förblir Jesus trofast mot sin kallelse och går i ödmjukhet döden till mötes. Med samma anda förväntas vi kristna svara på den ondska som utmanar och förföljer oss i denna värld. Vi ska aldrig förlora vårt hopp på Herrens löfte och verklighet. I detta finns din och min räddning. Vår befrielse aktualiseras varje gång vi öppnar oss och deltar i Jesu kors, lidande och död. Jesus är det sanna lammet som borttager världens synder.

Vi behöver fortsatt en atmosfär av hopp och förtröstan. Vi är alla ansvariga för att främja det andliga livet i våra familjer, församlingar, samhället och i de olika grupper vi hör till. Som kristna kommer vi inte till mässorna endast för oss själva utan för medkristna. Genom vår närvaro kan vi hjälpa till att stärka de svaga och modlösa i sin tro. Därför ska alla kristna vara evangeliserade för att kunna vara ett verktyg för andras evangelisation. Det är lätt att trivas i en församling när vi vet att vi är kallade att plantera kärlek där den inte finns, frid där konflikter råder, glädje där sorg härskar, rättvisa där orättvisor råder. Ingen av oss vet exakt allt om livets olika mysterier men vi vet att Herren har lovat oss en sak: ”han är med oss till tidens slut.” Tron hänger på det löftet. Gud använder allt som sker på jorden, det goda likväl som eländet för att verkliga sin plan för universum i oändlighet.  Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen