Seh ha Elohim        Långfredagen 14 april 2017

Mina vänner, det är tröstande att få höra det som Gud säger genom profeten Jessia: ”Se min tjänare ska ha framgång, han skall bli upphöjd och stor och högt uppsatt” (Jes. 52:13). Att kunna höra detta löfte i början av långfredagens liturgi är verkligen en tröst. Det blir som en förvarning om att inte förlora hoppet och tro oavsett vad som händer oss när vi är utlämnade åt mörkrets makter. Jesus har gjutit sitt blod och instiftat påskens mysterium.

På långfredagen räckte ut Jesus sina händer på korset för att dra alla människor till sig. Skriften säger att det var vid tredje timmen som de korsfäste Jesus. Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Hur vi räknar tid är viktig för firandet av judiska högtider. Hur räknas timmen i rabbinska tänkandet? Det gör genom att räkna det summan av solsken (soluppgången till solnedgången) på en specifiks dag och dividera den i tolv lika delar, det vill säga proportionell timme. Eftersom hur mycket solsken varierar för olika dagar beroende på årstiden, därför varierar också   det proportionell timmen av årstider. Till exempel, sjätte timmen innebär inte 06.00 eller även sex minuter timmen efter soluppgången. Däremot är det sjätte proportionell timme för det 12 som räknas för dagen i frågan. Om soluppgången för en viss dagen är 5.30 och solnedgången är 19.30, summan av solsken är 14 timmar. Därför 14 timmar gången 60 minuter är 840 som dividera av 12 ger oss proportionell timme av 70 minuter. Sjätte timmen av dagen i frågan blir 70 minuter gånger 6 som ger oss 420 minuter efter soluppgången

Den första påsken i Egypten skedde den 14 i månaden Nisan - den första månaden i hebréernas kalender. Hebréerna använder månkalender och den 14 var fullmåne efter vårdagjämningen. Därför varierar denna dag från år till år. Det är med anledning av detta vårt påskfirande också varierar. När Israels folk började äta av Kanaans bröd och säd upphörde mannat dagen efter. Vi kan lära oss om att när en människa börjar äta av jordiska frukter, då upphör de himmelska. Nu har Guds löfte till sitt folk gått i uppfyllelse.

Enligt evangelisten skulle Jesus ha kommit till Jerusalem sex dagar före påsken. Under denna tid antar jag att han gjorde var han alltid hade gjort, undervisade. I hela evangeliet står det bara berättat om två under Jesus gjorde i Jerusalem. Medan han gick runt och botade och helade massa folk i andra städer och byar var det endast två under han kunde göra i Jerusalem. Detta talar för att Jesus inte var välkommen i Jerusalem. Två dagar innan högtiden bestämde de att gripa och döda honom. När vi läser hur de resonerade om när och hur de skulle gripa honom kan vi bara betrakta en grupp som spelade politik med Guds ord och tillbedjan till honom. De ville undvika oro bland folket. Jesus väcker förundran hos många folk och även kungar förstummas i förundran över honom. Han som var föraktad, övergiven av människor, en som var smärtornas man och förtrogen med sjukdom, och en för vilket folk döljer sitt ansikte. Ändå var det våra sjukdomar han bar, våra smärtor lade han på sig, slagen för våra missgärningars skull. Han straffades så att vi skulle få frid och genom hans sår blir vi helade. Var och en av oss vandrar sin egen väg och lät allas missgärning drabba honom. Han blev hånad av folket och trampad som en mask men i allt visade han frälsande ödmjukhet. Kristus öppnade inte sin mun för att försvara sig utan ödmjukade sig och rycktes bort från de levandets land

Döden är något som ingen förstår eller helt kan förklara. Jesus säger att vi ska komma till honom. Gud vill inte att någon ska gå förlorad. Därför ska vi som tror göra allt som står i vår makt för att hjälpa alla till frälsning. Personligen är jag övertygad om att det finns något positivt i alla människor oavsett hur grymma de än kan vara. Det lönar sig alltid att sätta fokus på det som är positivt i en människa. Guds vilja är att alla ska ha evigt liv och uppstå på den sista dagen. Skapelsen ska befrias ur sitt slaveri för att nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi väntar på att Gud ska göra oss till söner och befria vår kropp.

Är det Gud som ligger bakom den verklighet som vi kallar för döden? Döden är obegriplig. Varför ska Gud vara begriplig? Jag undrar om vi vill ha en begriplig Gud. Man skulle tröttna på en begriplig Gud. Är döden vän eller fiende till människan?

Vi är delaktiga i världen. Vi är inkarnerade i en kropp. Vi kan inte befria oss från denna delaktighet. Det kan ses som ett mänskligt predikament, dilemma. Det som är säkert är att det inte finns någon försäkran mot olyckan. Varken Gud eller livet lämnar trygghetsgarantier. Denna världen är ännu inte himlen. Vissheten om det ovissa i allt borde leda till ökad vaksamhet. Utan beredskap för det okända lever man inget riktigt liv. Problem är fall för vetenskapen att lösa. Problem kan undanröjas. Mysteriet däremot manar till personligt ställningstagande. Om vi förstår döden på ett köttsligt sätt, då har vi inte fattat något, då blir det absurt. Döden är ett mysterium. Den odödliga själen bor i kroppen som i sitt tabernakel. Vi vandrar som pilgrimer genom det förgängliga och väntar på himlens oförgänglighet. (Brevet till Diognetos).

I bekännelsen tvättar Herren ständigt på nytt våra smutsiga fötter och gör oss redo för bordsgemenskapen med honom. Fottvagningen är inte ett särskilt sakrament utan Jesu räddande gärning som helhet: hans kärleks sacramentum, det sanna reningsbadet för människorna… skriver Benedikt XVI i sin bok Jesus från Nazeret Del II, Från intåget i Jerusalem till Uppståndelse. Jesus har genom sitt lidande brutit mänsklighetens förbannelse under synd och död. När han dog på korset krossade han helvetet och död. Därför kan vi dela hans liv och härlighet.

Mörkret förebådar alltid ljuset. ”Herren kommer, med rättvisa dömer han folken”. När allt tycks mörkt, då bryter ljuset fram! Detta är tröstande för de som tror sig övergivna av både Gud och människor. Varje människa måste dö för att leva. I sin död segrade Jesus över dödens makt. Döden är i slutänden befrielse. Befrielse i denna betydelse gäller inte sociologiskt utan ontologiskt. När vi förrättar någons begravningsgudstjänst har vi påskljuset bredvid kistan som ett tecken på hoppet om uppståndelsen och blommor som är en påminnelse om att vårt liv liknar blommor som blommar på morgonen och vissnar på kvällen. Allt levande i denna tillvaro måste förr eller senare dö. Vi är skapade för att leva och älska livet. Gud är livet och det är i honom vi finner verkligt liv. De flesta betraktar döden som ett minus, ett straff för synden. Även Gamla testamentet stödjer denna syn. Men Nya testamentet har en annan syn på saken. De som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö” säger Jesus (Joh 11:26). För Jesus är döden en glädjefylld händelse och han kallar det att gå till Fadern. Genom döden får vi komma hem till vår Fader. Därför kan döden inte vara verkligen en fiende. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen