Kristi seger över döden- Påskafton 2017

Mina vänner,tänk på döden”, är uppmaningen som står, i gjutjärn, ovanför ingången till Stampens kyrkogård i Göteborg. Genom alla tider har rädsla för döden varit det största bekymret för alla människor. I Gamla Testamentet finns en längtan innerst inne i varje människa att kunna få leva i evighet. Människor vill inte dö och lämna jorden. Ingen ville gå under. Döden höll människor i sitt grepp, och gravens fasor gjorde människor förskräckta.  Hos profeten Jesaja finns ett uttryck för döden och dödsriket: ” I dödsriket tackar man dig inte, i döden prisar man dig inte, och bland dem som farit ner i graven finns ingen som längre hoppas på din trofasthet. Endast de levande tackar dig, och jag tackar dig med dem…” Osäkerhet kring döden i det Gamla Testamentet gjorde att folk ägnade sig åt att be till Gud att rädda deras själ från döden, deras fötter ifrån fall, så att de kan vandra inför Gud i de levandes ljus. Att dö betraktades som att ”få aldrig mer se Herren här i de levandes land, aldrig mer se en människas ansikte utan vistas i förgängelsens rike”.

Människor förstår att livet på jorden har ett slut, att det finns en gräns för våra dagar, och inser hur förgängliga människor är. Människor tänkte att när man går bort ska man ej mer finnas till. Förutom Jesus som har drabbats av döden på långfredagen, tänker jag på Maria, hans mor som får se sin son mördas och andra familjemedlemmar, lärjungar och andra nära och kära som får vara med i Jesu tragedi. Ofta glöms dessa andra bort för att vi sätter fokus på Jesus, hans lidande, hans korsfästelse och seger över döden så mycket att vi inte kommer ihåg andra som led med honom.

Eftersom ingen levande har erfarenhet av döden, kan vi endast förstå den som livets motsats.Det flesta i dagens samhälle har förträngt allt som har med döden att göra. På så vis blir vi också lurade på en kristallklar sanning, nämligen att vi alla ska dö. Vi vågar inte titta in i vårt inre rum. Vi talar mindre om döden idag än tidigare.  Vi lever i ett samhälle där döden är långt borta från oss. Några få människor har sett en människa dö. Ändå dör människor varje dag och alla kommer någon gång att dö. År 2015 dog drygt 91 000 personer i Sverige. Av dessa var 46 500 kvinnor och 44 500 män.

Vårt möte med döden påverkas av vår tro och livsåskådning. När vi ser på människor och vad de säger om döden inser vi att vi inte har en så vetenskaplig syn på liv och död som många kanske tror. Det är mycket känslor som är involverade i döden och vi har olika relationer till döden.  Det går inte att beskriva vilka känslor Maria och Jesu familj och vänner hade på långfredagen från och med gripandet av Jesus, förhör i de olika domstolarna, dömandet, pinandet, hånandet och korsfästelsen. Det måste ha varit fruktansvärt för dem.

Vi har olika inställning till döden. Ångest för döden drabbar vissa medan somliga anser döden som jobbig och skrämmande. Andra är inte rädda för döden eftersom de tror att de kommer att fortsätta leva i gemenskap med Gud efter jordelivet. Vissa känner rädsla medan andra är tveksamma. Det som skrämmer mest med döden är kanske att få lämna familj, barn, och vänner.  Detta innebär att det är döendet mer än den slutgiltiga döden som skrämmer oss. Vi är rädda för den smärta och de plågor som vi kanske kommer att drabbas av under en lång process. Det verkar som om de troende är mer rädda för döden än ateister. Anledningen till detta är att de troende tänker på domen som ska följa döden om de ska vara bland dem som kommer in i himmelriket eller ej.

Genom alla tider har människor försökt förstå döden men ingen utan Gud själv har kunnat förklara den till oss. Jesus kom till världen för att ge människan hopp. Det kristna hoppet gäller inte bara detta livet, det sträcker sig bortom dödens gräns. Vår tro som kristna har sin grund i framtiden mer än i historien. ”Ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud”, skriver Paulus och menar att det eviga livet inte endast är något som väntar efter det jordelivet är slut. Det börjar här, i mötet med Kristus. Det är varför vi vågar vi hoppas på det vi ännu inte ser. Lyder det inte: ”ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser?” Därför ser vi med hopp och tro på lidandet, döden, uppståndelsen och det eviga livet. Skriften talar om livet efter den fysiska döden.

Påsken firar det faktum att Jesus Kristus med sin död har nedtrampat döden och åt dem som är i gravarna har han gett ett evigt liv!  Kristi uppståndelse är historiens avgörande händelse. Genom sin död har han förvandlade döden till en övergång till ett oändligt rikare liv i gemenskap med Gud. Vi vet att döden en dag skall komma och hämta oss alla, och eftersom döden skiljer oss från våra familjer, nära och kära blir dödsdagen sorg och tårar för alla berörda. Viktigt ska det sägas att det inte är en sorg som om döden vore slutet. Mitt i den kristna sorgen är hoppet. Och tron att döden inte kan ha det sista ordet. Döden kommer att besegras då ska Uppenbarelsebokens profetia gå i uppfyllelse: ”Döden skall inte finnas mer.” Det är med detta hopp som vi kristna ser på döden och därför ber med aposteln Paulus: ”Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till…”

Tron på uppståndelsen är kristendomens särart. Människor som inte tror på en levande Gud som väcker de döda till livet ser vår tro på uppståndelse som vidskepelse. För dessa människor är döden slutet på livet och inget finns efter den biologiska döden. Frågan är om en sådan hållning i livet inte skapar tomhet hos en människa som är skapad av kärlek till gemenskap med skaparen. Lasaros och de andra döda som väcks till liv fick bara sin död uppskjuten.  Men de döda som uppstår vid tidens slut uppstår för att leva i evighet. Jesus kommer till oss som Herre över liv och död.

Jesus säger till Marta och Maria: ” Den som tror på mig skall leva om han än dör” Genom Jesus ska död och sorg ej finnas mer. I Betania ska det inte finnas mer sorg och död genom Jesus lidande, korsfästelse, död och uppståndelse. Evangeliet inger hopp och förvandlar världens tillvaro för alla som sätter sitt hopp på uppståndelsens Herre. I Jesus är döden besegrad och livet är starkare än döden.

I Gamla Testamentet i första boken lär vi att döden kom in i mänskligheten som en följd av syndafallet. Ursprungligen var människor inte skapade för att dö. Döden kom när människan blev olydig mot Gud och åt av det förbjudna trädet. Genom detta gjorde döden sitt intrång i skapelsen. Här förstår vi att döden är en andlig verklighet som leder till den biologiska döden. Detta innebär att en människa som lever kan ha del i döden medan en som har gått ur tiden kan vara fri från döden. I detta sammanhang kan vi förstå när Jesus säger att den som lever i honom ska aldrig se döden och den som tror på honom även om denne dör ska leva. Döden är Guds fiende och vår fiende. Bibeln beskriver den som den sista fienden som till slut ska besegras.  Kristus har genom sin seger på korset fått kontroll över döden. Han har tagit upp striden mot döden och besegrat den. Javisst, döden tvingas nu tjäna Guds syfte. Kristi uppståndelse har öppnat porten till det eviga livet. Han har nu nycklarna till döden och dödsriket. I påskbudskapet (Exsultet) förkunnar vi denna realitet: Kristus steg upp ur dödsriket som segrare.  Det stora onda, mörkret har skingrats. Nu finns i världen som tidigare var märkt av död och sorg det eviga ljusets strålar. Ljuset lyser nu i mörkret och Kristus, vår Herre har betalat Adams skuld och med sitt blod köpt oss fria från synd och död. Därför jublar hela världen som nu får vandra i nådens rike. O, denna heliga natt jord och himmel möts, Gud och människa förenas och skapelsen återställs av den nye Adam som steg ner i dödsriket för att befria dem som hållits fängslade från världens början. Vårt hopp är att alla som ligger i dödssyndens grav ska höra Herrens röst och uppväckas till livet. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen