Besvikelse över Gud   3:e påsksöndag 30 april  2017

Mina vänner, två gånger har jag varit på pilgrimsfärder till det Heliga landet. Under dessa resor hade jag nåden att besöka övre salen och Davids grav i Jerusalem. Av intresse ska vi poängtera att Davids grav ligger under övre salen i samma byggnad. Det verkar som om Petrus refererar till detta när han talar: ” Jag kan lugnt säga till er att vår stamfar David är död och begraven, hans grav finns här än idag.” Det var också i övre salen som lärjungarna gömde sig bakom reglade dörrar av rädsla för de judiska ledarna och de romerska soldaterna. När vi talar om lärjungarna under denna tid ska vi komma ihåg att de var en förvirrad, förtvivlad och rädd skara. Även efter Maria från Magdala hade rapporterat om den tomma graven och Petrus och den andre lärjungen hade sprungit till graven och upptäckt så som kvinnorna hade sagt, kunde de inte förstå vad som hade hänt. Det väcker mitt intresse att det bara var Petrus och den andre lärjungen som sprang för att själva se det som kvinnorna hade berättat. Varför följde inte de andra med? Kanske var det av rädsla de inte vågade lämna övre salen. Människor har svårt att möte sanningen.

Att Jesus dog och blev begravd visar hans fulla delaktighet i det mänskliga ödet. Det har diskuterats vikten av den tomma graven för att någon ska kunna hävda att Jesus uppstod från de döda. Vissa menar att den tomma graven inte bevisar uppståndelsen medan somliga anser att den tomma graven inte av sig själv kan bevisa uppståndelsen, ändå i den tidens Jerusalem var den en nödvändig förutsättning för tron på uppståndelsen.

I Petrus pingstpredikan var det första gången någon öppet förkunnade Jesu uppståndelse för den församlade skaran. Han kungör detta inte med egna ord utan genom att citera psalm 16:9 - 11 där det heter: ” Min kropp skall få vila med förtröstan, ty du ska inte lämna min själ åt dödsriket eller låta din helige möta förgängelsen” (Apg 2:26ff). Petrus förutsätter att David var den som ursprungligen bad denna psalm och kan fastslå att detta hopp inte hade uppfyllts genom David. Vår stamfar David är död och begraven hans grav finns här idag (Agp 2:29). Graven med den döda kroppen är beviset på att han inte har uppstått. Ändå är psalmens ord desamma: den handlar om den definitive David, ja Jesus - den sanne David varigenom löftesordet har uppfyllts. Det har diskuterats om detta tal kommer från Petrus eller från någon annan. Detta behöver inte uppta oss idag. Petrus valdes som ledare av lärjungarna av Jesus och eftersom talet är en gammal typ av uppståndelseförkunnelse vars auktoritet i fornkyrkan visas genom att den tillskrevs Petrus själv så ansåg en del att det var den första förkunnelsen av uppståndelsen.

Jesus har uppstått enligt Skriften, för att bevisa detta var psalm 16 avgörande vittnesmål från Skriften. Här står det att Jesus Kristus, den sanne David inte skulle möta förgängelsen- som förstås som den slutliga döden. Där döden segrar i och med kroppens sönderfall som upplöser människan. Nu finns den människan inte kvar som människa utan endast som skugga i dödsriket. Att Jesus inte mötte förgängelsen betyder att han inte förblev i döden utan segrade över döden. Det är vad uppståndelsen innebär.

Petrus förkunnelse var mycket kraftfull, inspirerande och berörande så att 3000 av dem som hörde honom anslöt sig till lärjungarna (2:41). Samtidigt ska vi inte glömma att bland dem som hörde honom fanns också folk som stängde sina hjärtan och sina öron för de fakta som Petrus hänvisade till. Ja, det finns alltid sådana som inte övertygas av fakta som finns inför dem. De lever sina liv med känslor och fördömer. Medan miljontals människor accepterat Jesus och kraften i hans uppståndelse har miljontals fortsatt att avvisa honom och därmed gått och går miste om evighetens liv.

Vi får här se Petrus särskilda uppdrag, som han först fick del av i Caesarea Filippi och sedan bekräftades i salen för den sista måltiden (Luk 22:32) understryks. Efter uppståndelsen visar sig Herren först för Petrus före de tolv och förnyar därmed än en gång Petrus unika uppdrag. Att vara medarvingar till Guds rike betyder väsentligen att tro på den uppståndne.

Liksom judar i Jerusalem stängde sina hjärtan för bevis på inkarnationen gör de samma sak med uppståndelsens händelse. Människans längtan att leva för evigt som är av naturen, har Gud uppfyllt genom inkarnationens och uppståndelsens händelser.

I sitt brev påminner Petrus oss att vi kan kalla Gud ”fader” därför att han har sänt sin son Jesus (1 Pet 1:17-21). Om han verkligen är vår fader måste vi därmed leva som sanna Guds barn. Att vi är Guds adopterade barn och därför medarvingar till Kristus är grunden till det utlovade löftet. Den människa som vill likna honom har Jesus att följa hela livet Vill vi ärva med Kristus så måste vi följa honom hela livet.

Berättelsen som skildras i evangelietexten (Luk 24:13-35) inträffade före Petrus pingstpredikan som vi läser idag (Apg 2:14, 22–33). Medan Petrus och vissa lärjungar hade börjat tro på Herrens uppståndelse på grund av den tomma graven, var andra skeptiska och tänkte att allt bara var prat. Under tiden föll somliga för sin besvikelse och bestämde sig att lämna Jerusalem för sina byar och städer. Två lärjungar som tillhörde denna grupp är de som skildras i dagens evangelietext (Luk 24:13-35). De hade sin bild om Gud och den stämde inte med Guds verklighet. Varför har Jesus låtit sig krossas?  Jesus skulle ha visat sin makt för fariséerna och romerska soldaterna även efter sin korsfästelse genom att stiga ner från korset.

Vi har alla samma besvikelse och bild av Gud som dessa två lärjungar ger uttryck för. Gärna ber vi om att Gud ska väcka sin styrka till liv och komma till vår hjälp (Ps 80: 3). Men istället för att han visar sig som El Shaddai (Allsmäktige) visar han tålamod och respekt för den frihet han har givit människan. Gud verkar ofta svara med tystnad när vi befinner oss i livets fara och ropar till honom. Ja, Gud är annorlunda än vi trodde.

Texten om lärjungarna på väg till Emmaus ger oss mycket att tänka på (Luk 24:13-35). Vi skulle kunna se den som en sammanfattning av hela det kristna livet! De var på väg. Det kristna livet är en vandring. Jesus möter de två lärjungarna som inte känner igen honom. De visste inte att det var inför Gud de framförde sina klagomål över Gud. Gud borde inte ha lämnat Jesus ”i sticket”. Han borde ha visat sig i ord och gärning. ” Vi hoppades at han var den som skulle befria Israel” säger de. Gud hade inte infriat lärjungarnas förväntningar.

Emmausberättelsen slutar med att Jesus satte sig till bords med sina lärjungar, tog brödet, läste välsignelsen, bröt brödet och gav åt dem. I samma stund öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn (Luk 24:3). Detta är den första gången det berättas om en måltid med den uppståndne. Herren håller bordsgemenskap med de sina som förr, med välsignelse och brödbrytelse. Det sättet som Herren kommer och försvinner på visar också helt klart att det är fråga om någon annat. Han framträder som en människa lik andra människor. Och ändå är han enligt dessa möten mer än en människa som har kommit tillbaka från döden. Efter sin uppståndelse ger Herrens sig till känna genom att visa sig, att tala, att hålla måltid. I detta sammanhang kan vi erinra om att den uppståndnes måltider är det sista som berättas i Apostlagärningarna. Den uppståndnes måltid fortsätter i gudstjänstens gemenskap i firandet av eukaristin. Vi är speciellt priviligierade som får delta i Herrens måltid. Känner vi igen honom i eukaristin? Herren ger oss sig själv till mat och ger därmed oss del av sitt liv, livets självt. Petrus talade för att lärjungarna hade inget fall än att förkunna den uppståndne då de fick Andens kraft. Händelsen var så stark att folk sprang till övre salen för att se vad som hade hänt. När en människa får Andens smörjelse kan denne inte bli samma. Rädsla ger rum till mod. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen