Helig möjlighet, 7:e påsksöndagen 28 maj 2017

Mina vänner, Jesus lär lärjungarna att de inte ska bekymra sig om att uttyda framtiden, utan vittna om honom som är själva livet och hålla ut i ständig bön. Skriften uppmanar oss att kämpa den goda kampen om tron. Livets erfarenheter har lärt mig att ett enkelt och effektivt motgift mot bitterhet, hat och grymhet är tacksamhet. Det gäller att vara medveten om de mångfaldiga välsignelser som livet erbjuder oss och förstår hur livet i sig är en enorm gåva och att varje dag som ges oss är ett heligt tillfälle. Gör allt för att inte låta bitterhet bli en vanlig eller normal disposition i ditt liv. Vi är på en resa som leder till det som är evigt sant och uppriktigt: "Gräset dör, blomman bleknar, men vår Guds ord kommer att stå för evigt" (Jes 40: 8). Gud är den enda varaktiga verkligheten i en ständigt föränderlig värld, och han har utformat det på så sätt att människans hjärta söker efter honom. "Allt kött är gräs, och all dess skönhet är som fältens blomma".

Denna värld är inte vårt hem; Vi är "främlingar" här. Himlen är vårt hem. Det var detta som vi firades i torsdags, på Kristi himmelsfärd. Att vänta på Herren är en svårighet för oss alla. Det kan liknas vid ett slags hjärtsjukdom. Aposteln Paulus säger att vår ensamhet och alienation förbereder oss för en" evig vikt av ära "över alla jämförelser, för vi tittar inte på vad som kan ses men vad som inte kan ses. "För det som kan ses är tillfälligt, men det som inte kan ses är evigt" (2 Kor 4: 17–18). När vi betraktar våra korta liv i denna värld är det viktigt att omfamna vem vi är just nu för att fira vår tillfälliga existens, för det är allt vi har och att vårda andras gåva vars liv berör vårt eget. Varje människa är en unik person som vi borde fira varje gång som vi möts. Vi kan inte vara säkra på att vi kommer att träffas nästa gång.

Livet kan beskrivas som en kamp, det goda och det onda finns, ljus och mörker finns. Var och en får välja hur hon eller han möter denna kamp (Ef 12:6). Det finns två grundläggande metoder för "andlig kamp". Den första är att urskilja ondskans närvaro och sedan be om Guds ingripande, befrielse, skydd och så vidare. Den andra är att använda det goda ögat och fokusera på sanning och Guds verklighet istället - för att "ställa dina tankar på saker ovan" (Fil 4: 8). För att få frid i livet måste en människa besegra rädslan för mörkret. Fast att det kan vara nödvändigt att kämpa mot mörkret för att få inre frid, ändå är det viktigare att lita på den gudomliga närvaron som genomtränger och övergår allting (Psalm 16: 8). När David var omgiven av fienden, höll han fokus på Herrens ära. David visste att Gud skulle skydda honom och lyfta honom över mörkrets krafter (Psalm 27: 1–6). Den högsta formen av andlig kamp är då att medvetet vända sig från rädsla genom att välja att helhjärtat rikta blicken mot Gud och hålla honom i vördnad.

Livets händelser kan kasta oss rakt in i en livskris av tvivel och andlig förtvivlan. Då upplevs Gud och tron som frånvarande mitt i livet. När detta sker vågar vi inte leva det liv vi drömmer om.  Generositet och värme gör världen bättre. Och just nu behövs det mer än någonsin. Att ta plats utan att knuffa undan någon annan. För att lyckas i livet behöver vi hitta vår drivkraft. Vi kan öva upp vår empati och sociala förmåga, fira varandra och se att varje människa har okränkbart värde i sig.

Vi är kvar i världen. Vi kan antingen låta Gud förhärliga Jesus i våra liv eller leva våra liv utan att ta emot Jesu ord. Då kan vi gå genom livet som offer. Känner du dig sårad? Gör själen ont? Har du svårt att bryta negativa tankar-och beteendemönster? Sitter du fast i någon synd? Bär du på oförlåtelse och bitterhet? Oavsett vad som händer finns det en väg framåt. Att bli lycklig är att upphöra känna sig som offer och bli sitt eget ödeschaufför. Det gäller att vara tacksam för allt i livet. Det är också att erkänna när jag har gjort fel. Det är att ha mod att säga: ’Jag ber om förlåtelse’.

Tacksamhet för den lilla framgång som livet erbjuder oss leder till lycka. Det är alltid en utmaning för de flesta kristna att förstå lidandets plats i livets mysterium. Tyvärr är det många som lider för andra saker än för Jesu namns skull. Lidandet kan endast ha mening om det förenas eller är en delaktighet i Jesu lidande. En kristen ska aldrig lida för att den har gjort ont. Men när någon lider som kristen ska man inte skämmas (1Pet 4:15).

Allteftersom påsktiden går mot sitt slut framträder den helige Ande allt tydligare. Vi kommer Jesus närmare när vi öppnar oss för den helige Ande. Det är Anden som gör Jesus närvarande hos oss på ett nytt sätt. Han kommer inte bara att vara med oss utan i oss. Alla fyra evangelierna liksom Paulus framställning av uppståndelsen i Första Korintierbrevet 15 förutsätter att den tid då den uppståndne visar sig var begränsad. Att han visade sig handlade till att börja med om att samla en krets av lärjungar som kan intyga att Jesus inte förblivit i graven utan att han lever. Deras vittnesbörd är i grunden en sändning! De måste förkunna för världen att Jesus är det levande, själva livet.  Lukasevangeliet slutar med himmelsfärden och Apostlagärningarna börjar med den. De sista orden i Lukasevangeliet lyder: Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje.

Efter att Jesus till slut hade lämnat dem, återvände apostlarna till Övre salen där de samlades kring Jesus, firade måltiden. Evangelisten skriver att lärjungarna tillsammans med Jesu mor var i ständig bön (Apg 1:12-14). I Övre salen i Jerusalem föddes Kyrkan. Det var i samma rum apostlarna samlades kring Jesus för den sista måltiden. Det var också här de tillsammans med Maria höll ständig bön om andens ankomst. Det förefaller som om det alltid är en fördel när människor ber tillsammans än som individer, mycket andlig energi genereras under sådana sammankomster med många delaktiga. Att be är något djupt mänskligt. ”Herre, lär oss be!” sade apostlarna.  Lärjungarnas vädjan reflekterar en djupt liggande längtan hos alla Jesu efterföljare.

Lärjungarna fick uppdraget att än en gång försöka samla Israel kring den uppståndne Jesus. Räddningen var i första hand avsedd för judarna. Därför började Paulus alltid med budskapet att vittna inför judarna. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar (Matt 28:18ff). Detta är en universell sändning- Lärjungarna fick också uppdraget att förkunna att Jesus ska komma tillbaka för att döma levande och döda och slutligen upprätta Guds rike i världen, Jesus är redan kung i himlen, Han har initierat sitt rike på Jorden men dess fullbordan har inte skett. Lärjungarna hade fått ett uppdrag som översteg deras förväntningar och krafter. De skulle förkunna för folket att denne Jesus som tycktes ha misslyckats ändå är allas vår räddare. Liksom de första lärjungarna har vi också fått samma uppdrag att göra Jesus känd. Jesu ord är den enda varaktiga verkligheten. Därför måste det förkunnas till alla till tidens slut.

Nar Jesus skiljs från lärjungarna går han inte bort till en fjärran himlakropp. Han går in i Guds makt därför är han alltid hos oss och för oss. Jag går bort och kommer till er igen (Joh 14:28). Jesus är inte längre på ett enstaka ställe i världen som före himmelsfärden. Nu är han närvarande för alla och kan åkallas av alla-genom hela historien. Jesus är nu tillgänglig för lärjungarna på ett nytt sätt. Jag är med er alla dagar till tidens slut (Matt 28:20). Jesus lämnar dem medan han välsignar. Välsignande går han bort och välsignande stannar han kvar. Hans händer förblir utbredda över världen. Hans välsignande händer är som ett tak som skyddar oss. Jesus håller sina välsignande händer över oss. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen