Fastän många är vi en enda kropp - Kristi Kropps och Blods Högtid 2017

Mina vänner, som människor är vi vana att göra distinktioner mellan olika folk i världen genom att felaktigt använda ordet `ras’. Egentligen finns det inte två eller flera ’raser’ i världen utan en enda ras, som är den mänskliga rasen. Fastän många är vi en enda kropp säger den heliga skriften.   Idag är det ’Corpus Christi’ firandet av Jesu realpresens i eukaristin som påminner oss om allt Gud har gjort och fortsätter göra för oss. Benedikt XVI skriver i sin bok Jesus från Nasaret del II: ”Om Jesus inte räckt sina lärjungar bröd som sin kropp och vin som sitt blod, då är kyrkans eukaristifirande innehållslöst – en from fiktion – och inte en realitet som grundar en gemenskap mellan Gud och människor”.

Under fyrtio år vandrade judarna i öknen. Gud ledde folket bland giftiga ormar, skorpioner och över förtorkad mark (5 Mos 82-3, 14b-16a). De blev hungriga och törstiga. Gud gav dem manna att äta. Han lät vatten komma ur den hårda klippan så att de och deras boskap kunde dricka. I texten framställs Gud som den som bryr sig om sitt folk och dess hunger. Vandringen från Egypten till Kanaan skulle inte ha varit möjlig utan Guds omsorg och kärlek med vilken han försörjde dem med mat och dryck. Det är inte svårt att inse hur detta var en symbol för det andliga mannat som Gud skulle ge oss för vår resa mot det eviga landet.

Under sin vandring i öknen, när Guds folk saknade mat och dryck klagade de mot Mose och Gud.  Därför skänkte Gud bröd åt dem. När de såg detta blev de förvånande och frågade ”Vad är detta?”, som på hebreiska betyder ”Man hu”- mannat (2 Mos 15:15). Enligt Visdomboken (16:21) var mannat blandat till vilken smak som man ville ha. Därför är responsen under sakramental tillbedjan: ”Omne delectamentum in se habentem” (Innehåller all ljuvlighet). Mannat i öknen blir en symbol som överskrider sig själv och visar hän mot Kristi stund då han ger sig själv i eukaristin natten före sin död. I Jesus blir Gud och människa till ett.

Brödet och vinet är bärare av Guds handlande i historien, tecken genom vilka han skänker oss särskild närhet. Brödet är grundfödan som tillhör den fattige liksom den rike. Det förkroppsligar Skapelsens och Skaparens godhet.  Däremot är vinet en sinnebild för festen därför tillhör det sabbaten. Det låter oss känna skapelsens härlighet. Och det låter oss också ana lite av Guds slutliga fest som han ska hålla med mänskligheten (Jes 25:6) Kanske grundläggande sammanhang som kan hjälpa oss förstå innebörden i dagens fest bygger på förhållandet mellan Mose och Jesus. Jesus är enligt Nya Testamentet synvinkel den slutlige, den större Mose- Profeten den som Mose hade förebådat i sin handling. Mose hade slagit vatten ur klippan i öknen. Jesus utlovar det levande vattnet. Den stora gåvan som vi måste hålla i minnet är mannat. Mose hade delat ut av brödet från himlen, Gud själv hade mättat det vandrande Israel med det himmelska brödet. Gud och Mose ratificerade det gamla förbundet med blod av djur (2 Mos 24: 1–8) och valde därmed Israel som sitt utvalda folk i det gamla förbundet. Detta var förstås en skugga av det nya förbundet. Kristus säger att hans blod är det nya förbundet, det vill säga, sigillet som ratificerar de utvalda som Guds nya folk. Efter olydnaden i lustgården, väljer Gud i sin eviga plan åt sig ett folk som han ska lära sin lag.

Ökenvandringen var en del i denna förberedelse. Det var inte en lätt tid. För att överleva behövde de ha total förtröstan på Guds försyn. Gud var deras beskyddare och tillflykt. Han gav dem mat att äta och vatten att dricka. Han var deras ljus på vägen, deras fötters lykta. Ett viktigt syfte var att lära dem att förstå vikten av att leva genom Guds ord, livets ord. Ökenvandringen var också en fruktansvärd erfarenhet som skulle påminna dem om att på jorden är de pilgrimer. Under vandringen kom de att möta bland annat giftiga ormar och skorpioner och förtorkad mark där inget vatten fanns. Vatten är en symbol för liv och förnyelse. I vårt liv går vi genom livets ökenvandring som är nödvändig för att vi ska komma fram till det utlovade landet. Den heliga kommunionen, Kristi kropp och blod är vår vägkost.

Jesus fullbordar verket som Mose påbörjat. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himmelen och ger världen liv” (Joh 6:33). ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Joh 6: 35). Torah är bröd från Gud, men visar oss bara Guds rygg, den är skugga (2 Mos 33:11; 5 Mos 34:10; 2 Mos 33:18–22). Mose tog förbundsboken och föreläste den för folket. I psalm 119 uttrycker Israel glädjeutbrott för att de får känna Herrens Lag. Lagen har blivit person. För i mötet med Kristus mättas människan så att säga med den levande Guden själv, människan äter verkligen bröd från himmelen.

I mottagandet av eukaristin blir människan till ett med Guds eget liv. Vilken nation har en Gud så nära dem som vår Gud? (5 Mos 4:7). Brödet stärker människas hjärta (Ps 104:14). Med sitt eget blod, inte med blod av bockar och tjurar, men i kraft av evig ande har han framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud. Därför är det ett nytt förbund som han förmedlar (Heb 9:13–14). När Mose hade stänkt blodet på folket sade han: ”Se, detta är förbundets blod, det förbund som Herren har slutit med er…” Förbundets blod använder också Jesus när han tog bägaren, tackade Gud och gav åt lärjungarna och sade han: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många…”

Herren Jesus hänvisar till mannat givet av Gud till våra förfäder i öknen men säger att han vill ge det sanna brödet från himlen (Joh 6:31ff) i sin Son. Jesus uppfyllde löftet natten före sin död, när han tog bröd, bröt det och gav åt sina lärjungar och sade… detta är min kropp… (Luk 22:19). För att nå vårt hemland, måste vi vandra genom livets öken, en resa i vilken vi behöver alla andliga näringar för styrka tvärs igenom de hinder och utmaningar som vår mänskliga natur utgör för oss. I sin kärlek, gav Kristus människan sig själv som föda på denna vandring så att vi kan komma fram till vårt eviga hem.

Kristus är närvarande i världen på olika sätt. Alla människor är skapade till Guds avbild och liknar därmed Gud genom att ha en rationell själ. Kristus är närvarande genom kraften i sitt ord och genom den helige andes makt. Han är närvarande i sitt ord, i sin kyrkas bön, ”ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20), i de fattiga, de sjuka, de fångna, i de sakrament vilkas upphovsman han är, i mässoffret och i ämbetsbärarens person. Men framför allt är han närvarande under de eukaristiska gestalterna” (KK 1088). Fast att Kristus är närvarande i dessa olika sätt i världen, är det sätt vilket han är närvarande i eukaristin helt enastående. Här fullbordas och fulländas det andliga livet och det är till eukaristin alla andra sakrament är inriktade. I det eukaristiska sakramentet är ”Jesu Kristi kropp och blod tillsammans med hans själ och hans gudom sannerligen, verkligen och väsensmässigt och följaktligen Kristus i sin helhet närvarande” (KK 1374). Här gör Kristus sig helt och hållet närvarande.

I Korintierbrevet har aposteln Paulus mycket att säga om den heliga eukaristin. I kapitel 11 rensar han ut vissa felaktigheter som har smugit in sig i firandet av eukaristin bland de korintiska kristna.  Han återger instiftandet av eukaristin vid Herrens sista måltid och konsekrationsorden som han återger är identiska med de i Lukas (27:19–20) och överensstämmer i allt väsentligt med de i Matteus (26: 26–29) och Markus (14:22-25). Utan tvekan visar denna text att Kristus vill att vad han gjorde natten före sin död skulle fortsättas. Vi lär detta genom hans befallning till lärjungarna: ”Gör detta till minne av mig” De tidiga kristna tvekade inte om att de åt Kristi kropp och drack Kristi blod. Vare sig Paulus eller urkyrkan tvekade om detta faktum. Gud har skänkt oss brödet och vinet som bärare av det nya förbundet. Melkisedek, som var kung och präst i Salem offrade bröd. Jesus var kung och präst och offrade sig själv och fortsätter offra sig för världens frälsning. Apostlagärningarna och Kyrkans tradition visar från dess början att apostlarna förstod vad Herren hade gjort och vad han hade befallt dem att göra. 

När vi deltar i kommunionen vid mässan är det en delaktighet i Kristi liv. I kommunionen förenas Gud och människa och på samma sätt förenas människor med varandra. Det är detta faktum som aposteln Paulus lyfter fram när han säger: Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Vi får del av ett och samma bröd (1Kor 10:16-17). Vi får inte delta som enbart enskilda personer men som en gemenskap i Herren. Vi kommer tillsammans inte för att få del Kristi kropp och blod som enskilda utan vi kommer tillsammans för att gemensamt ta del av samma kropp och samma blod. Vi blir det som vi tar emot, Kristus. På ett mysteriöst sätt sker detta varje gång vi deltar i kommunionen. Den helige Thomas säger att ”man uppfattar inte Kristi sanna kropps och Kristi sanna blods verkliga närvaro i detta sakrament ’med sina sinnen’ utan enbart genom tron, som stöder sig på Guds auktoritet”. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen