Har jag rätt till förlåtelse? – 24 sön A 2017

Mina vänner, idag talar vi om synd, barmhärtighet och förlåtelse i det livet och i det kristna livet. Mycket av det som sker i vår värld idag frestar oss att inte våra barmhärtiga, att hämnas och ge ont för ont, öga för öga. Världen anser oss svaga när vi visar ödmjukhet och barmhärtighet. Ändå när det tycks att Gud inte är engagerad i våra liv som individer, hör vi motsatsen från dagens kollektbön: ”Gud, du som skapat allt och leder världens gång.” Detta kan endast betyda något om Gud bryr sig om oss både som grupp och som individer. Ibland förefaller det oss som om vi har rätt att inte visa barmhärtighet och förlåta dem som vi anser sårat oss.

Cirka 550 år före Kristus uppmuntrade en profet som vi kallar för den andre Jesaja judarna i den babyloniska exilen med beskrivningar av de välsignelser som kommer dem till del genom Messias ankomst (43, 44, 47, 52, 52). Dessa välsignelser ska betalas med ett dyrbart pris. Messias lidande, förödmjukelse, hån och död. Hos andra Jesaja har vi en serie av profetiska och poetiska texter som beskriver den framtida Messias (Jes 40–55). Han beskrivs som Guds trogne tjänare (Ebed Yahweh). Han utvaldes innan sin födelse och har Guds ande. Han skall vara ett ljus för alla länder så att Guds frälsning når alla ända till tidens ände. Han skall lida döden men Gud kommer att återge honom liv och många andliga välsignelser (53:10–12).

Barmhärtighet, synd och förlåtelse kan inte förstås utan att vi förstår lidandet. Hur vi förhåller oss till förlåtelse har mycket att göra med hur vi tolkar och förstår lidandet, dess potential och syfte i våra liv. Skapar Gud lidande för vårt yttersta goda som en del av sin plan för våra liv? Eller svarar Gud på lidandet och söker befria oss från dess inflytande? Med andra ord ska vi acceptera lidandet som en viktig del i Guds masterplan för vårt liv, eller som något utanför Guds plan?  Lidandets utmaning gäller tolkning av vår livserfarenhet utan att hamna i nihilism. Tro rättfärdigar vår kamp i livet och ger det betydelse, mål och ett härligt slut. Guds ord låter oss höra om att den som inte lever i honom ska kastas och torkas som en gren— (Joh 15:6). Vi har liv så länge vi är kvar i livets källa, som är Jesus, Messias, Frälsare och Herre.

Salach är hebreiskt ord för förlåtelse som används endast för Gud. Eftersom Gud är livets givare, är synd mot andra eller mot en själv synd mot Gud själv. Därför är det endast Gud som har makt att förlåta. Att förlåta med rätta är gudomligt. I Tora instiftade Gud ett offersystem som en väg till försoning med honom för mänskliga synder. Satan begär syndarens själ (neshamah). Men Gud accepterade att djur offrades för att köpa sig fri från syndens dom. Den som syndat lägger sina händer på djurets huvud och bekänner sina synder (viduy). Gud förlåter den syndaren på grund av dennes tro och omvändelse (teshuva). Kristus blir Guds perfekta offer för våra synder (Rom 8:3–4). Vad vi är kallade att göra (semichah) idag är att lägga våra händer på Jesu huvud som det perfekta offret och bekänna våra synder (viduy). Den rättfärdige (tzaddik) ska leva genom sin tro (Hab 2:4; Rom 1:17, Gal 3:11).

Enkel tro på evangeliets sanning är allt som behövs. De flesta som hörde Jesus kände sig sårade och till slut blev han korsfäst på grund av deras hat. Efter Jesu död blev korset en trosskandal. Det var vad Apostel Paulus kallade för korsets fel. Varför har Gud skapat världen med både möjlighet och prevalens av lidande och ondska? Frågan är av betydelse eftersom lidande kan leda till bitterhet, kronisk depression, galenskap och andligt självmord. Därför är det viktigt att förstå dess mening i våra liv och finna hopp i vår kamp. Jesus var ”ish malchavot”- en ” man av lidande (sorg)”som led orättvist och hade förstahandserfarenhet av ondskans effekter i dess fullhet. Jesus lär oss att de rättfärdiga (tzaddikim) ska lida mycket i denna världen (Joh 16:33) och Paulus skriver att oss är givet att på Messias vägnar inte bar tro på Kristus utan också lida för hans skull (Fil (1:29). Lidandet är inte alltid konsekvensen av våra synder (Kol 1:24). Profeten Jesaja skriver hur Gud lyfter bort våra missgärningar. Jesus blev sårad för våra missgärningar (pesha), pinad för våra brott, krossad för vår orättfärdighet (avon) och bära mångas synder (Cha ta ’ah) (Jes 53).

Eftersom Gud är rättfärdig och hans vägar är rättfärdiga, tillåter han det onda i våra liv för hans egen skull och syfte. Vi vet att detta inte tillfredsställer alla som söker mening i lidandet. I Dostojevskys Bröderna Karamazov, menar Ivan att inget kan berättiga den tortyr en liten femårig flicka som lämnas ute i den ryska vintern för att dö utsätts för. Lidandet är verktyg i Guds händer som används för att forma vår karaktär. Kierkegaard kallar lidande ”utbildning i evighet”. C.S Lewis skriver att Gud viskar till oss i vår nytta, talar i vårt samvete men ropar i våra smärtor, det är Guds megafon för att väcka en döv värld”.  Efter syndafallet led människona av andlig kelalah (förbannelse). Hela Skriften handlar om Guds kamp för att befria oss från andlig kelalah, Vid acharit hayamin (tidens slut), kommer allt som är gömt att bli uppenbarat. Vi alla har vår tid av ”Jakobs problem”.

I dagens evangelium betonas nödvändigheten av barmhärtighet och upprepad förlåtelse (Matt 18: 21–35) som krävs av dem som bär namnet kristna. Texten kan delas in i två olika sektioner: Petrus fråga till Jesus: "Herre, hur många gånger ska min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" Jesus säger till Petrus att barmhärtighet och förlåtelse känner ingen gränser eller begränsningar. Sedan använder Jesus liknelsen om den obarmhärtiga tjänaren för att få fram sin poäng.

Denna berättelse har mycket att lära oss om hur vi kan handskas med det onda, lidande, barmhärtighet och förlåtelse i världen. Den första tjänaren hade blivit utsatt. Han var sårbar och nästan utan värdighet då han stod framför kungen och bad om barmhärtighet. När han begärde återbetalning från sin medtjänare och sätter honom i fängelse, återfår han sin makt och dignitet. Han vill inte ge upp denna makt över andra. Ändå är det viktigt att markera att medtjänarens rapportering är som den första tjänarens handling. De misslyckades med att förlåta och krävde straff för den första tjänaren. Nådig och barmhärtig är Herren (Ps 103: 1–4). De som inte visar nåd kan inte förvänta sig nåd.

Ibland har jag hört folk säga men du som är kristen, du ska förlåta, glömma och gå vidare. Somliga menar att en präst ska förlåta allt och inte vänta på att den som gör oss orätt ber om förlåtelse. Det finns något grundläggande fel med detta tankesätt. Det visar bristande kunskap om Guds syn och förlåtelsens natur och syfte. Vissa krav måste uppfyllas för att förlåtelse ska vara verksam inom en människa.

 Först måste synd erkännas som synd. Och det kommer från äkta och sann självrannsakan (Chesh bon ha – nefesh) i ljuset av Guds ord via samvetets röst (Apg. 24:1b, Rom 2:5). För det andra, om vi har syndat mot någon måste vi erkänna och bekänna våra synder till denne och be om förlåtelse. I judiskt tänkande kan endast syndaren göra orätt rätt, och endast den som har lidit av synden kan förlåta skulden (Matt 5: 23–24). Om jag gör orätt mot någon är det min plikt att rätta till vad jag gjort. Om någon har gjort orätt mot mig är det min plikt att ge denne möjlighet att rätta till vad denne har gjort mot mig. Att neka någon som har gjort mig illa och som ber om sann förlåtelse är ondska. De som har gjort oss illa måste visa konkret att de i sanning ångrat vad de har gjort genom att upphöra med synd (azivat ha-chet). De måste visa ånger och sorg för vad de har gjort. De måste också bestämma och förplikta sig att leva på ett nytt sätt (kabbalah-alha -atid) genom att ta avstånd från synd i framtiden. Vi kan inte ärligt bekänna våra synder för Gud och förvänta förlåtelse när vi är medvetna om att vi har sårat eller gjort illa mot någon genom våra syndiga gärningar. Det är viktigt att söka förlåtelse av den som vi gjort illa.

När vi syndar mot någon, när vi sårar någon är dennes naturliga respons att bara dra bort från smärtornas källa. Detta orsakar en emotionell klyfta i relationen. Genom att be om förlåtelse från den vi har sårat öppnar vi oss själva i ödmjukhet som visar att vi har erfarit smärta för att vi handlat fel. För att vi ska kunna göra det måste vi vandra i kärlek. Omvändelsens väg är kärlek och försoning (1Tim 1:5). Det var denna väg som Paulus visar oss när han skriver i sitt brev till efesierna (4:23-5:2) ”se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som skapas efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus. Lägg därför bort lögnen och tala sanning var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt aldrig solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle.”

Därför säger Herren genom Syrak att vrede och hätskhet är avskyvärda. De som hämnas drabbas av Herrens hämnd. Ja, om vi förlåter vår nästas orätt mot oss, då kan våra egna synder utplånas när vi ber. Var och en är förpliktigade att visa nåd mot den som gjort oss illa och ber om förlåtelse. Vi har ingen ursäkt att inte ge den förlåtelsen. Det betyder inte att förlåtelse omedelbart leder till försoning. Men det börjar helande processen som tar bort önskan att hämnas. Genom att förlåta är man inte längre under inflytande av det onda som han eller hon lidit. Herren förväntar sig att vi är nådiga och barmhärtiga mot varandra.

Det är i detta ljus som vi kan förstå och sätta Petrus fråga till Jesus i dess sammanhang och det får synd, lidandet, förlåtelse och barmhärtighet mening.  Petrus fråga handlar verkligen inte om hur många gånger vi ska förlåta den som sårat oss utan hur vi ska förhålla oss till synd, lidande, förlåtelse och barmhärtighet. Kristus har själv sammanfattat detta ” älska Gud och älska din nästa.” När en kristen är medveten om allt som Gud har gjort för henne, vilken framtid han har planerat för henne, kommer det inte vara några problem med att älska en sådan Gud. Att älska vår nästa kan vara svårt. Det finns människor som gör det mycket svårt för andra att älska dem. Ändå måste vi älska dem genom att se bortom deras brister och se Kristus i dem. Kristus har gjort alla människor till bröder och systrar i Gud. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen