”Det räcker inte att i början säga ja” 26 sön A 2017

Mina vänner, det räcker inte att i början säga ja. Människan kan inte en gång för alla säga ja till Gud. Naturligtvis kan vi inte ta hela vårt liv på en gång och lägga det i Guds händer.  Ständigt på nytt ställs vi inför en situation där vi får möjligheten att förnya vårt ursprungliga ja. Detta är min erfarenhet som präst och Guds och människors tjänare. Varje dag måste jag välja att vara människa, att vara kristen och att vara präst. Idag vill människor i världen varken höra eller följa Guds bud. Vi borde förstå att den matematik som vi använder i våra relationer med varandra, inte stämmer i Guds rike. När en människa börjar älska Gud av hela sitt hjärta och alla sina krafter stiger dennes ömhet och medkänsla för andra. Denna börjar leva i kärlek, ödmjukhet och sätta andra högre än sig själv. Det är Guds kärlek i en människa som gör att denna inte bara tänker på sitt eget bästa utan också på andras. En sådan människa är fri från självhävdelse och fåfänga. ” Så mycket som himmelen är högre än jorden”, säger Gud, så mycket är också mina planer högre än era planer” (Jes 55:9). Somliga anser till och med att Gud inte bryr sig om vår värld och vad som sker här. Därför överlämnar många sig åt synd och orättfärdighet. Dessa människor prioriterar makt, pengar före Guds rike.

Människor i vår tid har en benägenhet att försöka göra sig en kristendom efter egna mått. Den som säger: "Jag känner honom men håller inte hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom" (Joh 2:3–4). Jesus förkunnar med ord och framför allt med sitt liv, att Gud älskar oss och är med oss. Tron måste växa och fördjupas i oss. Ett Ja som varar är det enda inför Gud! Gud ser till det slutliga resultatet i människors liv. Han har oändligt tålamod med oss alla och visar förståelse för vår första "nej" på väg till vår sista, definitiva "Ja." Kära bröder och systrar, skäm inte för din tro och håll fast till det sista. Gud gör fantastiska saker, även i vår tid!

Gör inte mot någon det du själv avskyr (Tobit 4:16). Gång på gång förklarar Jesus vad tron och kärleken är och hur man älskar och tror. I dagens evangelium (Matt 2:29-32) blir detta klart. Texten talar om två söner som vid första påseendet inte har något med översteprästerna och folkets äldsta att göra. Men på djupet talar de om kärlek och tro och lär oss vad kärlek och tro i grunden är. ” Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner ” (Joh 15:13). Jesus radikaliserar det gamla kärleksbudet. Att älska sin nästa som sig själv räcker inte. Jag måste älska min nästa mer än mig själv. Ja, när det gäller att välja mellan min nästa och mig själv måste jag föredra min nästa. Aposteln Paulus förstod och levde detta därför säger han: ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva”. Så gör Jesus och han vill att vi gör på samma sätt. ” Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskar er” (Joh 1:12). Det innebär att ordet ”du” är långt viktigare än ordet ”jag”. Kärleken är att ge sitt liv för den man älskar. Detta låter hårt och oerhört krävande för en människa att uppfylla.  Vi är rädda att vi skulle förlora om vi sätter den andre först. Men kärleken leder inte till undergång för oss utan till uppståndelse. En kristen är kallad att glömma sig själv för att glädja andra. Varje gång vi glömmer oss själva och sätter andra först ger vi något av vårt liv, för vi ser bort från oss själva, men varje gång leder det till uppståndelse, till en större frihet och en större glädje.

Tyvärr kräver de flesta av oss allt. Om det så sker på alla andras bekostnad. Men Jesus lär oss: ” Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare”. Hur sker detta? Genom att bli andras tjänare, genom att inte låta mig tjänas utan genom att tjäna. Det går rakt emot det maktbegär som verkar ligga i vår natur som människa. Kristus maning är att vi med en gränslös respekt låter andra vara, hjälper dem att lyfta sig från hunger, fattigdom, hopplöshet, att förändra sin livssituation till det bästa. Det räcker inte att välja endast några vänner eller sympatiska människor. Så snart man sätter gränser är det inte längre kärlek.

Dagens evangelium berättar liknelsen om en man som hade två söner. Han bad den första att gå ut och arbeta i vingården och han sa nej men sedan ångrade han sig och gick. Han vände sig till den andre och bad samma sak. Sonen svarade ja men gick inte (Matt 21:28-32). När Jesus berättat liknelsen om de två sönerna formulerade han en fråga: "Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" De svarade: "Den förste." Hur ska vi förstå detta? Ibland hör jag somliga människor säga: "Jag har gjort mitt för Gud och för kyrkan, nu kan jag vila mig". Av intresse i detta sammanhang är att notera att de menar med detta att nu inte vara lika trofasta som de har varit i många år. Ibland kan det innebära att börja leva som de som inte tror. Vissa av dessa människor lever som om de nu får njuta av allt som de inte gjorde som troende tidigare. Genom att leva på detta sätt förvandlar de sina ursprungliga ja till nej. Samtidigt får vi lyfta fram människor som har levt i många år på ett ateistiskt och hedniskt sätt som nu hittar tillbaka till den levande Herren. Det är just vad de gör nu som är av intresse för Herren inte vad de gjort tidigare i sina liv. I dagens liknelse ser vi att det finns olika sätta att säga ja till Gud.

I bibliska traditionen finns alltid plats för konflikt när det berättas historier om två bröder. Även om denna liknelse kan innehålla en bedömning av judiska religiösa ledare, avser Matteus en mycket bredare tillämpning av dess budskap. I denna liknelse var och en av oss kan känna igen hennes eller hans egen personliga erfarenhet. Vi själva som de religiösa ledarna på Jesu tid kan bli blinda för vad Gud gör i världen i vår tid. Liknelsen är en läxa för de som påstår sig vara kristna, men visar endast läpparnas bekännelse, jämfört med dem som kommer till Kristus senare i livet men aldrig gjorde anspråk på att vara rättfärdig. Från det ögonblick de säger ja, visar de också verklig hängivenhet

Liknelsen lär oss att det inte räcker med att i början säga ja. Det första jaet måste medvetet bejakas, ständigt på nytt bekräftas och konkret omsättas i praktiken. Människan kan inte en gång för alla säga ja till Gud. Som kristen ställs man ständigt på nytt inför valsituationer där man får möjlighet att antingen bejaka eller förneka sitt första ja. Ditt ursprungliga ja till Gud betyder ingenting om du nu säger nej till honom. Om du har varit praktiserande kristen i ditt hemland och här i Sverige väljer att leva som om Gud inte finns, är ditt sätt att leva just nu avgörande inte vad du gjorde i det förflutna. Det är just detta som Profeten Hesekiel bekräftar i den första läsningen: "Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, så måste han dö till straff för detta... Men om den ogudaktige vänder om från ogudaktighet, då får han behålla sin själ vid liv (Hes 18:25-28). Kära bröder och systrar, skäms inte för er tro och håll fast i tron till den sista tiden.

För att vi skall kunna handla efter evangeliets vägledning, behöver vi genomgå en inre revolution, vi måste vinna hjärna och tankes kamp. Vi är en paradox varelse. Å ena sidan vill vi leva för Guds kärlek. Å andra sidan stänger vi oss själva ständigt för Gud. Vi vill klara oss på egen hand och själva styra våra liv. Kristendom är aldrig bara teori, den är alltid konkret och visar sig i handling. Jesus tänker aldrig abstrakt. Det är endast praktiken som intresserar Jesus. Det finns en avgrund mellan människans sätt att tänka och handla och Guds sätt. Kristen kärlek är ingen ideologi: "Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den" (Joh. 4:16). Denna kärlek är ett personligt förhållande.

I detta sammanhang är det viktigt att vara medveten om att tro och praktik inte är samma sak. Att enbart intellektuellt acceptera Guds ord och säga ja till honom betyder inte att man kommer att leva sitt ja fullt ut. Jakob talar i sitt brev om denna skillnad mellan tro och gärningar i kap 2:14-26. Tro utan gärningar är död. Guds ord förpliktar till efterföljelse från och med den stund det blir förkunnat.  När Jesus talar gör han det konkret. Detta är så för att kristendomen inte är en ideologi utan Guds kärlek som har blivit synlig. Att känna Gud är inte att filosofiskt spekulera över honom. Det enda sättet vi kan visa att vi har lärt känna Gud är genom att vi håller hans bud. Gud anpassar inte sig till oss därför får man inte sortera ut vissa trossanningar som inte passar en och bara välja de man tycker om. Det fina med den andre sonen i dagens liknelse inte är hans första respons till sin far utan detta att efter att ha kämpat mot sin far, mot Gud, till sist gör han faderns vilja. Här lär vi oss att en människa alltid är fri att välja. Hon är aldrig en lekboll för ödet. Hos den andre sonen ser vi att det alltid är det sista som är avgörande. Det är vårt sista val som ger betydelse åt alla tidigare val. Det spelar ingen roll när du blev kristen eller katolik utan hur trofast du är till slutet.   Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen