Moses stol 31 sön A 2017

Mina vänner, när jag läste dagens första läsning (Mal 1:14b - 2:2b; 2:8–10) fastnade jag för varningar som Herren Sebaot ger till präster för att de har avvikit från vägen och genom sin undervisning har gjort att många kommit på fall. De håller sig inte längre till Guds vägar utan har anseende till personen. De har fördärvat förbundet med Levi. De handlar trolöst mot varandra.  Det är samma tema som återtas i evangeliet (Matt 23: 1–12). Jesus varnar folket för de skriftlärda och fariséerna som liksom dagens präster inte handlar efter sin lära.  De skriftlärda och fariséerna har satt sig på Moses stol. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem”. De gjorde allt för att människor skulle lägga märke till dem. Så som vi har brännande frågor i kyrkan hade de liknande frågor som var känsliga för de flesta. Liksom folket vid Jesu tid står vi inför samma uppmaning. Konflikten mellan Jesus och de skriftlärda och fariséerna slutade i Jesu korsfästelse. Att stå emot dagens konspiration mot Guds ord som finns hos falska präster, profeter, apostlar och samhället kan jämföras med martyrdöden.

Kyrkan har sviket Gud och samhället och familjen har svikit kyrkan. Vår värld är fylld med människor som vill bli upphöjda, människor som sätter sig i centrum och vill att alla andra ska tjäna dem. Vare sig i kyrkan eller i vårt traditionella liv sätter vi på oss långa mantlar och vill få hedersplatsen alltid och överallt.  Det finns många i våra församlingar som inte bryr sig om Gud, som inte släpper in Gud i sitt liv. Detta är synd.  Gud straffar inte synden utan synden straffar sig själv. Ordet ödmjukhet har blivit en bristvara. Jesus tar upp vad som kan konstateras som ett behov i världen idag. ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare...” (Matt 23:12). Det är detta som Paulus syftar på när han skriver: ”Av ömhet för er ville vi gärna ge er inte bara Guds evangelium utan också vara egna liv...” (1Thess 2:7b-9, 13). De som hör ordet måste ta det inte som människoord utan Guds ord, som visar sin kraft hos oss troende.

Vi är delaktiga i världen. Vi är inkarnerade i en kropp. Vi kan inte befria oss från denna delaktighet. Det kan ses som ett mänskligt predikament, dilemma. Det som är säkert är att det inte finns någon försäkran mot olyckan. Varken Gud eller livet lämnar trygghetsgarantier. Denna världen är ännu inte himlen. Vissheten om det ovissa i allt borde leda till ökad vaksamhet och ödmjukhet inför livets mysterium. Utan beredskap för det okända lever man inget riktigt liv. Problem är fall för vetenskapen att lösa. Problem kan undanröjas. Mysteriet däremot manar till personligt ställningstagande.  Den första och den 2 november firades alla helgons och alla själars dag. Alla helgons dag är en fest om vår härlighet. Himmelen är vårt hem, vår destination. Denna dag firas den enorma skaran av oansenliga, som ingen kan räkna av alla folk och stammar och länder och språk. I denna oräkneliga skara finns några av dem vi känt och älskat, som vi har sörjt när de lämnade oss. På alla själars dag firade vi alla som har gått bort men som befinner sig i reningstillstånd. Dessa två fester vill också lära oss något om döden.  Om vi förstår döden på ett köttsligt sätt, då har vi inte fattat något, då blir det absurt. Döden är ett mysterium. Den odödliga själen bor i kroppen som i sitt tabernakel. Vi vandrar som pilgrimer genom det förgängliga och väntar på himlens oförgänglighet. (Brevet till Diognetos).

Vi lever i en post-sannings tid. Vi lever i en tid i vilken fakta inte räknas. Det är en tid i vilken övertalningsförmåga är det som är viktigt. Lögn får säljas så länge den framförs på ett övertalande sätt.  Med upplysningens och socialismens religionskritik inträdde mänskligheten i ett nytt skede; det kristna evighetshoppet förvandlades till en inomvärldslig utopimarxism som ersatte himlen med det klasslösa samhället. Vilka värderingar som en människa har spelar en avgörande roll för hur den människan reflekterar eller förhåller sig till medmänniskor. Man ska befria sig från skräcken, som med väldighet möter det okända, oförutsägbara och opåverkbara med lugn. Gudsfruktan är kunskapens och vishetens begynnelse (Ords 1:7). Döden är som det övermäktiga i Guds obegriplighet. Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning (Fil 2:12). Vi står inför Guds dom. Gudsfruktan är motsatsen till andligt högmod. Det var detta som var prästernas, skriftlärdas och fariséernas synd.

Den "ursprungliga synden", det vill säga att äta från kunskapens träd om det goda och det onda, innebar att mannen försökte överträffa Guds vilja för att bestämma vad som är värdefullt, sant, vackert och så vidare. Mannen blev autonom, "måttet på allt". Sådan var den "logiska" metoden för den tyska idealismen av Kant och Hegel, som ledde till vägen för Karl Marx, Friedrich Nietzsche och Adolf Hitler för att släppa ut sina mardrömmar på jorden. Och denna ideologi bakom den cyniska postmoderna hävdar att "gott och ont" är verktyg för att uttrycka politisk kontroll. Idag är världen mer än någonsin "Sodom" och därför mogen för domen från himlen.

Idag är det politisk korrekt som alla förväntas leva efter.  Här är det också världen och dess "grupptänkande" som alltid kräver avskaffandet av det enskilda samvetet. Kom ihåg det som hände sjuksköterskan Elionor som vägrade medverka i abort här i landet. Vi ser att liksom den gamla Sodoms kultur, idag är den stora synden att utöva allvarlig övertygelse om att transcendental moralisk auktoritet och sanning existerar, trots världens "homogeniserande" värdesystem.  I vår tid är det enda som anses vara "oacceptabelt" i djävulens värld den invändning att människor har en förmodad "frihet" att synda på vad som helst som de vill.  Men befriar detta människan från sanningen om att tolerera synd i en värld som är mogen för dom är dock en tyst form av "samarbete" med fienden (Jakob 4: 4). Herren är tydlig på den här tiden: "Ve de som kallar ondska gott och gott ont, som kallar mörker för ljus och ljus för mörker, som kallar bitter för söt och söt för bitter! Ve de som är kloka i sina egna ögon, och skarpa i sin egen syn! " (Jesaja 5: 20–21).

Även om synden i Sodom uteslutandet omfattade sexuell perversion i Gamla Testamentet, var sådant beteende symptomatiskt för en nihilistisk kultur som förhärligade våld, förnedrade moraliska institutioner, myndigheter och andlig sanning och praktiserade exploateringen av andra. I hela Skriften representerar "Sodom" symboliskt grov omoral, fördärv och oundviklig dom från himlen. Profeten Hesekiel skrev till exempel senare om Juda: "Se, detta var din syster Sodoms skuld. Hon och hennes döttrar hade arrogans, riklig mat och sorglös lätthet, men hon hjälpte inte de fattiga och behövande. Således var de högmodiga och väckte avsky hos mig, därför tog jag bort dem när jag såg det "(Hes 16: 49–50). Det nya testamentet hänvisar till Sodoms öde som "ett skrämmande exempel på den eviga elden" (Jude 1: 7) - det destruktiva resultatet av andlig anarki, laglöshet, sexuell perversion och trauma (2 Pet 2: 6–10).

Lyckligtvis finns det verkligt hopp för dem som försöker fly från vrede att komma genom att vända sig till Gud och lita på hans helande kraft av frälsning, fast det är bara en "rest" som befinner sann befrielse (Matt 7:14). Med hänvisning till Israels sista frälsning citerar aposteln Paulus Jesaja: "Om Herrens Herre inte hade lämnat oss några överlevande, skulle vi vara så öde som Sodom, dömda som Gomorra" (Jes 1: 9; Rom 9:29). Vi är skapade till Guds avbild. Vi är en rationell varelse, en som skapade till att leva hos Gud och därmed nå vårt slutliga mål- himlen. Vi har fått kraft och makt att segra över allt som står emot vår andliga resa.

Som det står skrivet: "Vi förstör argument och varje hög uppfattning som uppträder mot Guds kunskap och tar alla tankar som är fångna för att lyda Messias" (2 Kor 5:10). Vi är beordrade att "ta upp resonemang" och varje hög sak som lyfts upp mot Guds kunskap och att föra varje tanke "som en fångenskap" till lydnad av Messias. Vi kan göra detta negativt genom att bekämpa onda tankar och censurera våra hjärtans inre onda, eller det kan vi positivt göra genom att bli "fängslade" av Andes ord och kärlek, och vi måste ofta göra det! På detta sätt kan vi alltid leva i Guds närvaro, helga Gud i våra hjärtan, upphöja honom i stället för oss själva. Om vi gör detta kommer vi slippa leva i andlig okunnighet som föder andligt högmod. 

Om vi ​​lyder Guds ord och ger akt på det, om vi ärar Gud kommer vi inte att avvika från vägen och fördärva förbundet med Levi, inte heller kommer vi att ha anseende till personen när vi undervisar om Guds ord.  Om vi ärar Gud i våra hjärtan kommer vi naturligtvis att vara mindre benägna att använda Guds namn förgäves. Om vi verkligen tror att Kyrkan inte är vilken som helst mänsklig organisation, att Jesus är dess huvud, då ska vi utan tvekan och tvivel fortsätta att sätta vårt hopp på honom. Högmod bländade de skriftlärda och fariséerna så att de inte kunde se vad Gud gjorde inför dem. I kontrast till dem måste vår teori motsvara vår praxis. Kyrkoledningen behöver leda med ödmjukhet och inte bara ge Guds evangelium utan också sina liv för Kyrkan. Kyrkomedlemmar i sin tur behöver lyssna till Guds ord och ta emot det för vad det verkligen är: Guds ord. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen