Gå bortom Nikodemos 4:e söndagen i fastan 2018

Mina vänner, tron har på nytt blivit ifrågasatt. Idag är det inte självklart att det finns moraliska sanningar som det var tidigare. Kristi person och verk ifrågasätts överallt i världen.  I torsdags fick jag ett telefonsamtal från en ung kvinna som vill lämna kyrkan. Hon frågade hur man gör för att gå ur kyrkan. Efter att jag hade förklarat för henne hur detta sker frågade jag henne om jag fick ställa en fråga till henne. Hon svarade ja. Då frågade jag henne varför hon vill gå ur kyrkan. Hon svarade att hon inte längre tror på Gud. Hon säger att hon är homosexuell och har barn och hennes tro går inte ihop med kyrkans tro. Tragiskt inte bara att hon vill lämna kyrkan men också att hon inte längre tror på Gud. Detta är ett medvetet val. Det är som att gå i Satans fotspår: non serviam (Jag vill inte tjäna).  Det är tankeväckande och kanske rentav förvirrande och oförståeligt att människan inte har förändrat sin natur sedan hennes skapelse.  Våra förfäder, det första människoparet valde bort Guds vägledning. De ville bara göra vad de själva tyckte var rätt (1 Mos 3: 1–6, 22–24). Detta blev början till positivismen som menar att vad som är beslutat av en människa blir det rätta. Det onda som sker i världen idag är också konsekvenser av deras själviska val. Var och en av oss står inför ett val varje dag, att välja följa Guds ord eller välja bort Guds ord. Den mest oförnuftiga sak i livet är att inte tro på Gud, då himlen och jorden förkunnar hans härlighet.

Krönikeboken är en sammanfattande historiebok om Israel. Fast att den börjar med Adam och täcker samma material som första Moseboken till och med andra Kungaboken ligger betoningen på David och leviterna.  Esra och Nehemja   är båda en fortsättning av samma författare kring 400 före Kristus. De sista tre kungarna var otrogna mot Gud. Prästerna var inte bättre. Hedniska handlingar tilläts i Jerusalem och till och med i templet. Gud lämnade templet och därför blev det tomt. Israels folk levde i mycken otrohet mot Gud. De levde liksom hedningarna och orenade templet. Gång på gång, av medlidande med sitt folk skickade Gud sändebud till dem. Guds folk vägrade lyssna till dem, de hånade Guds sändebud, föraktade hans ord och smädade hans profeter. Som straff för otroheten kom Babylon och förstörde hela landet och tog folket till exil som krigsfångar (597–787 f. Kr.) Folket var i Babylon i 70 år. Profeten Jeremia hade förutsagt detta (Jer 25:11, 29:10).

Israels otrogenhet från Adam till Noa har långtgående konsekvenser. Adam och Eva gjorde uppror mot Gud och visade en uppenbar brist på respekt för honom. Genom detta förkastade de Gud och valde att bli oberoende, vilket skulle få katastrofala följder. De åt av trädets frukt, trädet för kunskap om gott och ont, vilket representerade Guds rätt att avgöra vad som är rätt och fel. Guds ursprungliga avsikt var att människor skulle leva för evigt och Gud genomför alltid sina avsikter (Jes 55:11). Det var inte meningen att människor skulle dö. Adam och Evas val att gå emot Guds ord var en synd som begicks, som i sin tur ledde till döden (Rom 5:12). Döden kom in i världen genom deras olydnad mot Gud. Adam och Evas synd fick långtgående konsekvenser. De förlorade möjligheten att leva för evigt. Det fick också konsekvenser för andra – det gick i arv till alla deras avkomlingar. Idag lever vi i samma situation. Det flesta kristna lever precis som icke kristna – ateister, agnostiker, skeptiker som säger som dåren som säger i sitt hjärta Gud finns inte (Jfr Ps 11, 53). Vi lever liksom de som inte känner Kristus och erfarit hans befrielse. I vår handling, tal, sättet att klä sig, dans, relation till motståndare och fiender finns det inget som skiljer oss från de som liksom Adam och Eve sagt Non serviam till Gud. Vad som gäller för nationer gäller också för individer. Liksom Gud håller i nationens historia håller han också i individens historia. Gud kan tillåta prövningar för nationer liksom för   individer. Nu ser vi inte hela bilden men vid livets slut kommer vi att se helheten och förstå att Gud varit med från början till slutet och leder världens och vårt livs gång.

Aposteln Paulus frågar: ”Vem kan rädda mig från den kropp som genomlider denna död? Gud vare tack genom Jesus Kristus, vår Herre!” (Rom 7:14, 24, 25). Gud har sänt sin Son som världens frälsare (1 Joh 4:14). Gud har redan gjort anordningar för att upphäva straffet evig död. På vilket sätt? Gud sände sin älskade Son från himlen för att födas som människa. Med sin död på korset återköpte Kristus det som Adam och Eva hade förlorat för sig själva och sina avkomlingar. Därigenom blev det möjligt för den som tror på Kristus att få evigt liv (Rom 3:23–24; 1 Joh 2:2). Gud gav sin ende Son för att betala lösesumman (Rom 5:6–8). Nu ska alla som dör i Adam, också göras levande i Kristus (1 Kor 15:20-22). Guds ord är trofast och håller vad det lovar (Upp 21:5). Vi måste visa tro på Jesus för att få evigt liv. Det gäller att låta våra ord och handlingar överensstämma med vår tro på Jesus. Av nåd är vi frälsta (Ef 2:4–10).

Fastetiden slutar med dramat ”triumf av misslyckandet” vid Golgata. På långfredagen led och dog Guds Son på det mest tragiska och skamfulla sätt. Han gjorde detta så att vi kan få liv. Därför är det viktigt att under fastan påminna oss alla om Guds ovillkorliga kärlek som gjorde att han sände sin ende son. Lovsången före evangeliet denna söndag lyder: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom skall ha evigt liv” (Joh 3:16). Gud har inte skapat oss så att vårt liv slutar i graven utan får fortsatt liv. Ja, från början planerade Gud liv bortom graven för alla som sätter hopp på honom. Paulus säger idag i brevet till efesierna (undervisar om treenigheten och de gudomliga personernas olika roll i frälsningen) att Gud har gjort detta utifrån sin obegränsade och ovillkorliga kärlek för oss.  Tänk på dem som inte har denna tro. Deras liv är hopplöst, blint och slutar i graven som är detsamma som att leva i mörkret berövad av Guds närvaro.

Det Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution om Kyrkan i världen av idag börjar med glädje och hopp, Gaudium et Spes. ”Vår glädje och hopp är i Herrens namn. Kyrkan vill denna söndag påminna oss om vår plikt och vårt privilegium att leva i glädje och hopp. Vad som än händer och hur världen än ser ut, bärs vi av evangeliets befriande kraft. Ett hopp som är som vingar och bär oss fram. Mitt i världens bedrövelse och mörker är det inte rädsla som leder de kristna utan tro på Gud som är trofast. I detta sammanhang förstår vi vad som står i dagens ingångsantifon: ”Gläd dig Jerusalem, och fröjdas över henne, alla ni som har henne kär; jubla högt med henne, alla ni som har sörjt över henne…” (Jfr Jes 66:10–11). Jag är glad för Jesus och allt som han betyder för mitt liv. Jag gläder mig för att jag vet att jag har Jesus i mitt liv. I alla livets situationer har Gud skänkt mig välsignad tröst. Jesus har visat mig att jag tillhör honom. Knappast kan jag finna ord att uttrycka min glädje i att veta om att Gud älskar mig.

Johannesevangeliet kapitel 3, berättar om Nikodemus, (Joh 3:14-21) en av de ledande judarna och en rik man som kom till Jesus under nattetid. Han hade samtal med Jesus och lyssnade halvhjärtat till Jesu ord. Han var troligen rädd att bli upptäckt tillsammans med Jesus och vad folket då skulle säga om honom. Han försvarade Jesus när hans kollegor skulle arrestera Jesus och hjälpte till att ge honom en värdig begravning. Johannes berättar att Nikodemus kom med en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. Men det var hur långt han kunde sträcka sig. Han stannade vid ljuva känslor som Kristi sympatisör. Varför gav han inte sitt liv helt och hållet till Jesus? Vad hindrade honom? Vad skulle världen säga om han associerades med Jesus? Hur mycket mer skulle det kosta att bli hans lärjunge? Nikodemus riskerade sitt eviga liv på grund av den respekt han hade för sitt jordiska liv. Domen är att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda.

Vår värld har blivit en plats som för att accepteras måste man bli politiskt korrekt. Framgång i världens bemärkelse beror på hur mycket man anpassar sig till denna värld och dess värderingar. Detta har troligen blivit en av det viktigaste instrument som denna världens härskare använder för att leda människor från Gud. En profets uppdrag har blivit en plågsam kallelse i vår tid. Att sätta politiskt korrekt tyckande och tänkande över Guds ord är avguderi. Detta måste bekämpas såväl hos individer som hos vår kyrka och vårt samhälle. Aposteln Paulus förstod mycket väl att vår värld kan innebära en fara som avlägsnar oss från ett gudomligt liv. Därför varnar han: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av era tankar. Omvändelse betyder att ändra tankesätt, hur vi resonerar och ser saker. Utan att detta sker i vårt liv kan vi inte avgöra vad som är Guds vilja, det som är gott, behagar honom och är fullkomligt (Rom 12:1–2). För att detta ska ske i oss behöver vårt inre öga få Guds ljus, så att vi ser vilket hopp han har kallat oss till (Ef 1:17–18). Så länge vi tänker och handlar på världens sätt kommer vi att vara långt borta från Gud.

Det finns många av oss som skulle vilja ge oss helt och hållet till Jesus, men vi är rädda att förlora andras respekt och kontakt. Bland dessa är kanske den som inte försvarar sin tro, när den attackeras eller nedtrampas på jobbet eller på allmän plats. Vi står bara och ger tyst stöd till de som hånar Jesus. Dessa och andra är kanske som Nikodemus som av rädsla för att förlora andras vänskap och acceptans är beredda att kasta bort sin eviga resa. Nikodemus tyckte kanske att han genom att hjälpa till att begrava Jesus kompenserade sig för sin halvhjärtade tillit till Jesus. Det finns många före detta kristna som numera är humanister genom att hjälpa sina medmänniskor, skänka pengar till hjälporganisationer eller kanske åka på humanitär mission utomlands, medan de förnekar Jesus, som är det väsentliga i religionen och därmed kärnan i barmhärtighetsgärningar. Detta är en falsk imitation av religion. Gud är en väsentlig del av religion. Det är meningslöst att hjälpa medmänniskan om vi tar bort Guds bild i henne.

I det tysta kämpar många kristna med tvivel och förtvivlan. Gud och hans existens har aldrig någonsin ifrågasatts i samma utsträckning som idag. När vi möter stora prövningar, motgångar eller nedgångar så som svåra sjukdomar eller stora förluster av nära och kära eller förlust av försörjning väcker det tvivel särskilt om vi bett om saken. C.S. Lewis ger oss exempel på detta i sitt liv vilket han skildrar i sin bok: ”Anteckningar under dagar av sorg”. När hans hustru, Joy dog i cancer blev förlusten ännu tydligare än när hans mor hade gått bort i samma sjukdom många år tidigare. Han började ifrågasatta meningen med livet och skrev rakt från hjärtat. Han har frågor, tvivel, klagan och brottningskamp som också föder nya perspektiv. I boken ”Av glädje överfallen” skriver C. S. Lewis om sin vandring från barndomens kristna tro till ateism och senare vid mogen ålder tillbaka till kristendomen. Det finns ingen motsägelse mellan evangeliets glädje och korset. Att nåden når sitt fulla djup först när det förvandlas är korsets mysterium.

När vår värld går mot sitt slut kommer vi att se det mångfärgat och i etapper, det som människans historia har vävt, då ska vi tydligt upptäcka Guds färger i alla händelser. Även folk som tror sig styra denna värld utan Guds ingripande ska upptäcka vem som inspirerat dem att handla som de gjorde. Kristendomens historia är inte annorlunda. Guds utvalda folk har ofta varit otrogna mot honom. Gud tillåter deras fiender att handla, Nero, Caligula och Diocletian skickade fler martyrhelgon till himlen än aposteln Paulus, dessa som kanske inte skulle ha kommit in i himlen annars. Det som är sant för nationer är också sant för individer. Gud verkar i våra liv på många olika sätt som vi inte förstår. Gud verkar till det bästa för den som litar på honom. Gud har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är vi frälsta genom tron, inte av oss själva, Guds gåva är det. ”Den som närmar sig Gud måste tro att han är till och att han belönar den som uppriktigt söker honom” (Heb 11:6). Vi är Guds byggnad (1 Kor 3:9).  Vid slutet ska vi se att även motgångar som möter oss i livet var till välsignelse i motsatt form. Mitt i världens historia som tycks vara kaos ska vi vid slutet upptäcka Guds händer som leder allt till dess fullbordan.

Nu är det upp till var och en att välja att stanna hemma eller ge sig av iväg till ett främmande land. Ett sådant land tycks ge glädje men i verkligheten är det bara sken av glädje. Därför är det en illusion när någon lämnar Moder Kyrkan för att söka lycka, frid, makt, kraft, ära och framgång någonstans .

Webbdesign: Peter Tynkkynen