Vilket slöseri med balsam, Palmsöndagen 2018 B

Publicerad fredag, 23 mars 2018 08:24
Skriven av Chikezie Onuoha MSP

Mina vänner, vår palmvigning och procession med palmerna är ett symboliskt deltagande i Jesu intåg i sin stad, Jerusalem. Att folket går ut för att möta Jesus och strö ut palmkvistar var en manifestation som visade att de betraktade Jesus som Messias. Därför jublade folket inför honom och erkände att han var den som kommer i Herrens namn. Det var en hyllningssång de sjöng. Ryktet om Jesus och om hur han uppväckt Lasaros hade spridit sig även bland grekerna. De flesta ville se Jesus. För ett tag sedan hade Jesus uppväckt Lasaros från de döda. Sedan dess betraktade folk Jesus som Messias, Davids son. Anledningen till detta var att endast Messias kunde besegra döden och endast Messias hade makt över liv och död.

Det som vi firar idag är inte en upprepning av det som Jesus gjorde utan en åminnelse av Herrens lidande, död och uppståndelse som aktualiseras. Den blir en verklighet inför och för oss. Dramat som vi får bevittna idag visar att kristendomen är en historisk religion. Den kristna religionen bottnar inte i enskilda människors erfarenheter utan i Guds handlade i historien, att Gud aktivt har gripit in i den historiska processen. Här är det inte en fråga om spekulativ filosofi eller systematisk teologi. Som kristna får vi inte glömma denna historia. Historien har ett syfte och är inte utlämnat åt sitt öde av de gudomliga makterna. Somliga betraktar de troende som de som slöser tid, energi och pengar. Vissa ser kyrkobesökare som icke moderna och oförnuftiga människor. De förstår inte varför vi tror eller går till kyrkan söndag efter söndag. Utan Guds nåd kan ingen förstå eller ge sitt liv till Gud. När kvinnan hällde ut balsam över Jesu huvud förstod folket inte utan det var slöseri för dem.  Allt är nåd och Gud har valt oss att gå med honom till Golgata och till uppståndelse. 

Dramat i passionshistorien beskriver en ytterst verklig värld, full av besvikelser och sorg, vi upprörs över de fattiga som förtrycks, och drömmer om en värld utan orättvisor. Samtidigt pekar historien också på hoppet om att ljuset har det sista ordet. Jesu liv fångar den mänskliga tragedin att leva i en trasig och fallen värld. Varje karaktär möter oundvikligen oss och säger något om människorna i världen. Jesus född av Fadern från tidens början lider ändå den fysiska döden. Gud undgår inte människors grymhet. Liksom ett korn som sås i jorden och dör, behövde Jesus dö för att han skulle leva igen. I passionsberättelsen går en röd tråd av hjärtskärande mänsklig tragedi. Finns det hopp? Finns det mening? Finns det en väg ut ur orättfärdighet och mörker? Finns det ljus i slutet av tunneln? Finns det hopp bortom graven? Är vi människor bara en produkt av opersonliga processer? Vore det sant, då skulle det inte finnas någon grund för en yttersta mening och därmed inget hopp ur mänsklig tragedi.  Människor har alltid varit rebeller mot Gud. Även före änglarna kunde komma in i himlen revolterade vissa av dem mot Gud ledd av Lucifer, änglarnas ledare. Strid bröt ut och ärkeängeln Mikael och de flesta av änglarna segrade över de olydiga änglarna. Striden pågår i människans hjärta. Passionshistorien berör alla för att den ger ett svar på längtan, striden efter hopp och mening. Ja, det finns en ljus framtid.

Dagens passionsberättelse ur Markus evangeliet har 119 verser. Liturgitexterna idag är den långa passionsberättelsen, därför kommer jag inte att ta upp detaljerna i den utan några väsentliga element som kan hjälpa oss att träda in i stilla veckans anda. En väsentlig del i detta är de personer som framträder i passionsberättelsen, särskilt Judas och Petrus. Det finns säkert mycket att förundra sig över rörande dagens högtid.  Till en början måste jag nämna att Jesu namn inte bara är ett namn. Det är en gudomlig person, den kommande Människosonen, som Daniel (Dan 7:13f) hade talat om.  Detta innebär att budskapet i Nya Testamentet inte bara är en idé. Den bibliska tron berättar inte om händelser som symboler för överhistoriska sanningar.

Evangelisten Markus börjar sin skildring av Jesu intåg i Jerusalem med förberedande uppdrag till sina lärjungar vid en fest hos Simon den spetälske. Jesus låg till bords hos honom. Han bodde i Betania, en by sydost om Jerusalem. Vi antar att Jesus hade botat honom och han hade ordnat en fest för att tacka. Det var medan festen pågick som en kvinna kom med balsam och hällde den över Jesu huvud. Detta var ur somligas perspektiv ett slöseri eftersom det skulle ha räckt till mer än trehundra dinarer att ge till de fattiga.

I den sista måltidens sammanhang förutsägs Judas förräderi och Petrus förnekelse. Med den sista måltiden har Jesu stund kommit, det är stunden för att lämna världen, det är stunden för kärleken intill slutet. Jesu stund är stunden för den stora övergången, förvandlingen och detta sker genom utblottelse, agape. Det är att utge sig själv helt. Av kärlek för det förlorade fåret utger Jesus sig själv. Jesus fullgör mot sina lärjungar en slavtjänst, han antog en tjänares gestalt (Fil 2:7). Stunden är inne och människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Det är just vad som händer oss i denna värld, där vi överlämnas i syndarnas händer. Viktigt att notera är att det inte var politikerna som grep Jesus utan de religiösa ledarna. Det var de som satte det hela i rörelse.

Så kom de till ett ställe som heter Getsemane. Markus talar om att bävan och ångest kom över Jesus och han sade till de tre lärjungarna han hade tagit med sig: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka”.  Det här är när Jesus möter dödens makt och berörs av mörkrets makt. Hans uppdrag är att kämpa mot det och besegra det. Två personer som också träder tydligt fram är Judas och Petrus. En fråga som jag har funderat på var om soldaterna som kom för att gripa honom kände honom. Varför behövde Judas annars visa dem vem som var Jesus med en kyss. Det finns små saker i passionsberättelsen som säger mycket om den mänskliga naturen. Det berättas om en ung man som ville följa Jesus, men när de grep honom flydde han. Han sprang i väg naken. Petrus som skulle dö med Jesus följde efter på avstånd. Det var kallt i Jerusalem. Vi vet detta för att det står att Petrus värmde sig där han satt bland översteprästens tjänare.

Rådet försökt få fram vittnesmål mot Jesus. De lyckades inte. Många vittnade falskt om honom. Och bland de som vittnade överensstämde inte vittnesmålen. När översteprästen frågade Jesus: ”Är du Messias, den välsignades son”? Han svarade ”Det är jag och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln”. Varken Pilatus eller Herodes kunde finna något ont hos Jesus. För att bevara folkets förtroende utlämnade Pilatus honom ändå för att korsfästas. Pilatus sände Jesus till Herodes. Översteprästerna och de skriftlärda stod och anklagade Jesus häftigt. De stod på sig trots att Pilatus ville släppa honom. Folket ropade och skrek och detta påverkade Pilatus som gav med sig för vad de krävde. Människor kan ibland få oss att göra något mot vår vilja trots att vi vet att det kan skada någon. Folket föredrar Barabbas, en mördare, framför Jesus. De väljer mörkret framför ljuset. Samma drama sker varje ögonblick i vår värld, i våra familjer, i våra församlingar och på våra arbetsplatser.

Jesus piskades och soldaterna gjorde narr av honom och då uppfylldes bokstavligen det som står i första läsningen. Inför Pilatus spottade de på honom (Matt 26:67–68). Inget lidande kommer att försvaga hans vilja (Hos 3:8). Jesus satte sitt hopp helt till Gud, sin fader och litade på att han aldrig skulle komma på skam även med korsfästelsen. Dagligen behöver vi påminnas om Jesu exempel. Vägen till härlighet går alltid genom korset. Som kristna har vi ingen tvekan om vem Jesus var, Gud som antog vår natur, så att vi kan dela hans gudomlighet. Det är uppenbart för mig att hela Kristi mysterium, liv och död är ett sakramentum där han kommer till oss, in i oss genom sin ande och omvandlar oss. Endast om vi ständigt på nytt låter oss tvättas av Herren själv, låter oss göras rena kan vi lära oss att tillsammans med honom göra vad han har gjort. Paulus påminner om hur detta sker när han skriver: ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det Kristus som lever i mig” (Gal 2:20). Vi måste låta oss bli nersänkta i Herrens barmhärtighet. Thomas av Aquino säger att den nya lagen är den heliga Andens nåd (S. theol. I-IIq. 106 a.1).

Kyrkan och de kristna har en viktig roll att spela i samhället. Varje kristen människa har till uppgift att stå upp för sina egna övertygelser och värderingar, försvara dem när de hotas, främja dem och samverka med andra så att dessa värderingar upprätthålles.  Endast med en stark personlig grund är vi starka nog att stå upp och att inte blåsas bort av världens lockelser och utmaningar. Passion och mod är tyvärr bristvaror bland många kristna. Värdena är värdelösa om vi inte försvarar och främjar dem. Evangeliet är till ingen nytta om det inte efterföljs av de som bekänner det. Vi kan inte förvänta oss att världen är rättvis, men vi kan främja rättvisa genom att börja med våra egna rättigheter och skyldigheter. Dessutom ska vi stå upp för andras rättigheter. Det handlar inte endast om att främja våra egna värderingar, men också försvara andras rättigheter och värderingar även om vi ser dem som opponenter eller oliktänkande. Detta är den gyllene regeln om ömsesidighet. Det som vi vill inte ska göras mot oss ska vi inte göra mot andra. Jag ger Albert Einstein rätt när han säger: ”Världen är en farlig plats, inte på grund av de som gör det onda, men på grund av de som ser på och ingenting gör”. Om ateister kan stå upp för det de tror på och även aggressivt propagerar för det idag, varför inte de kristna? Chikezie Onuoha MSP.