Dog och uppstod i Faders händer- Påskafton 31 mars 2018 B

Publicerad fredag, 30 mars 2018 14:10
Skriven av Chikezie Onuoha MSP

Mina vänner, trots att Jesu historiska liv och uppståndelse skedde för tvåtusen år sedan här på jorden, gör våra liturgiska handlingar dem aktuella för oss. Genom dem blir vi samtida med Jesus och hans handlingar. De blir ständiga aktuella i liturgin. De förmedlar nåd som spränger tidens ramar. Påskdagen är både den tredje dagen i triduum och den första dagen i påsktiden. Påsken innebär att Kristus går in i härligheten. Och Kristi påsk är vår påsk. Med påsk börjar Gud sin nya skapelse. I denna heliga natt övergår Kristus från döden till livet. Den första påsken i Egypten skedde den 14 i månaden Nisan - den första månaden i hebréernas kalender. Hebréerna använder månkalender och den 14 var fullmåne efter vårdagjämningen. Därför varierar denna dag från år till år. Det är med anledning av detta vårt påskfirande också varierar.

Skriften beskriver hur Jesu dödsögonblick gick till. Det skildras att vid middagstid kommer ett mörker över jorden, ett mörker som också lägger sig över Jesus och Hans inre. Han bär all världens synd i sin egen kropp. Efter tre timmar i mörkret ropar Jesus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Vi ser att Jesus på korset var ensam, fruktansvärt ensam. Jesus bära hela världens synd. I detta rop (Mark 15:34, Matt 26:46) ger Jesus uttryck för den djupaste smärta, övergivenhet och ångest. Dessa ord är uppfyllelse av Ps 22:2, en psalm som beskriver korsfästelse ca. 1000 i förväg. Jesus förtvivlade utrop visar oss syndens avskyvärdhet. Det som evangelisterna beskriver visar att Jesus död var något ovanligt. Han ropade med hög röst och gav upp andan. Han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Därför vet vi att Jesus inte dog av fysisk utmattning. Han hade kvar kraft. Han gav sitt liv frivilligt. Ingen kunde ta livet ifrån honom. Soldaterna blev förvånade över att Jesus redan var död. En korsfäst man kunde leva i flera dagar när han hängde på korset. Jesus gav själv upp andan när uppdraget var fullbordat. Jesu sista ord visar att han dog som en segrare - gemenskapen med Fadern var återupprättad. Han dog i Faderns händer!

Gud dör själv.  Gud går själv till de döda. ”Eli, Eli, Lema Sabachtani” (Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit mig), var Jesu rop från korset.  Det var ett rop av någon som genomgår en fruktansvärd plåga. Han var övergiven av sina närmaste vänner och tycktes glömd av Gud. Han var föraktad och övergiven av alla människor. Många kom fram och vittnade falskt mot honom och deras vittnesmål stämde inte överens. Pilatus visste att Jesus var oskyldig men kunde ändå inte släppa honom av fruktan för att förlora folkets respekt och kejsarens förtroende. Inför alla fördes Jesus ut som en brottsling. Ingen vågade ta parti för Jesus. De var alla rädda för vad andra skulle säga om dem. Människor kan vara mycket grymma mot varandra. I tre timmar hänger han på korset. Till sist dör han. Långfredagen lämnar folket besvikna, skakade och utan hopp. Allt verkar slut. En dröm om befrielse har tagit slut för många. Med långfredagen verkar det som slutet på varje mänsklig förhoppning. Alla tror att det är slut. De tror att det onda har besegrat det goda. Nu konfronteras liv och död. Nu bar Kristus tydligt dödens märken. Finns det något hopp bortom detta. De flesta av oss kan identifiera oss med Kristi rop inför ett outhärdligt lidande. Vi skakas av det fruktansvärda lidandet i världen.

Bibeln beskriver döden som den sista fienden som till slut ska besegras.  Kristus har genom sin seger på korset fått makt över döden. Han har tagit upp striden mot döden och besegrat den. Han gick i närkamp med döden och kom ut segrande. Javisst, döden tvingas nu tjäna Guds syfte. Kristi uppståndelse har öppnat porten till det eviga livet. Han har nu nycklarna till döden och dödsriket. I påskbudskapet (Exsultet) förkunnar vi denna realitet: Kristus steg upp ur dödsriket som segrare.  Det stora onda, mörkret har skingrats. Nu finns i världen som tidigare var märkt av död och sorg det eviga ljusets strålar. Ljuset lyser nu i mörkret och Kristus, vår Herre har betalat Adams skuld och med sitt blod köpt oss fria från synd och död. Därför jublar hela världen som nu får vandra i nådens rike. O, denna heliga natt, jord och himmel möts, Gud och människa förenas och skapelsen återställs av den nye Adam som steg ner i dödsriket för att befria dem som hållits fängslade från världens början. Vårt hopp är att alla som ligger i dödssyndens grav ska höra Herrens röst och uppväckas till livet.

Vi firar det stora avgörande ögonblick, övergången som har ägt rum i Jesu pascha. Jesus har övervunnit döden.  Vi deltar i denna seger som kristna när vi förblir i honom, lever i honom. ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:19–20). ”Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3:3). Den historiska Jesus är ingen som en intelligent människa kan ignorera. Jesus som blivit korsfäst har uppstått ifrån de döda. När vi förrättar någons begravningsgudstjänst har vi påskljuset bredvid kistan som ett tecken på hoppet om uppståndelsen och blommor som är en påminnelse om att vårt liv liknar blommor som blommar på morgonen och vissnar på kvällen. Allt levande i denna tillvaro måste förr eller senare dö. Vi är skapade för att leva och älska livet. Gud är livet och det är i honom vi finner verkligt liv.

Vi firar i påsken den mänskliga historiens drama. Det berör oss alla. På denna heliga natt får vi ana djupet i påskens hemlighet. Genom vårt deltagande i Jesu heliga mysterier, blir vi stärkta i vårt hopp att också vi får delta i hans seger över döden och leva vårt liv tillsammans med honom i Gud. Hoppet är också att Gud genom dagens liturgi ska tända i oss en helig längtan efter himmelsk påsk och att vi ska se en avglans av det eviga ljuset. Vi är här för att förkunna konungens seger, jubla över den som framträder i ära, för att fira påskens högtid, en natt som skingrar mörkret som syndarna vandrar i. Den är en natt som vi befrias från världens onda gärningar, ur syndens mörker, och som för oss in i nådens rike. Detta är en natt som Kristus steg upp ur dödsriket som segrare.

Inget vet tiden och stunden då Kristus uppstod från de döda. Endast Gud ser det som händer denna natt då Kristus uppstår från de döda. I och med detta möts frid och barmhärtighet, och Gud och människa förenas. Vi firar påskmysteriet, enligt traditionen leder det sitt ursprung tillbaka till själva dagen för Kristi uppståndelse, en åminnelsedag av skapelsens första dag. Allt återföds. I detta är historiens mål närvarande bland oss, i förväg efter sin fullbordan i Jesu påsk och utgjutandet av den helige Ande.

Kyrkan kallar påsken för ’festernas fest’ och ’högtidernas högtid’. När vi läser evangeliernas berättelser om Jesu uppståndelse skiljer de sig i detaljer men säger samma sak om det väsentliga, den tomma graven. Hos Matteus var det Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor som tidigt på morgon gick till Jesu grav. De såg först en ängel och sedan Jesus själv. Hos Markus får vi läsa att Salome var med dem. När de gick in i graven såg de en ung man i lång vit dräkt sitta där. Hos Markus möter de inte Jesus. Hos Lukas berättas det att de såg två män i skinande kläder framför dem. Medan hos Johannes var det bara Maria från Magdala som gick till graven. Här såg hon ingen utan den tomma graven och sprang då för att underrätta Jesu lärjungar. De trodde inte på kvinnorna utan tyckte att det bara var prat. Petrus och Johannes sprang själva dit och såg den tomma graven. Petrus gick därifrån full av undran medan Johannes trodde. Petrus och Johannes representerar kyrkan två  lungor nämnligen: ämbetet och karisma. Det är ämbetet i Petrus som är investerad med auktoritet att vägleda karisma. Oavsett hur begåvad i anden en kyrkomedlem må vara, autenticitet i det han eller hon gör visas i hur lyhörd denne människa är till kyrkans ämbetsbärare. Chikezie Onuoha MSP