Mitt i den kristna sorgen är hoppet. Påskdagen 1 april 2018 B

Mina vänner, det finns ingen tvekan om att apostlarna och lärjungarna hade trott att långfredagens händelser hade gjort slut på all deras messianska förväntan och hopp om befrielse.  Uppståndelsen var fullständigt oväntad för lärjungarna. De hade glömt Jesus tidigare hänvisning till att han skulle uppstå från de döda. För dem Kalvaris grav var slutet på deras hopp.  De hade gömt sig bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Två var redan på väg tillbaka till sin hemstad på påskdagen, besvikna över Jesu misslyckande. De andra väntade på möjligheten att sticka från staden. Men uppståndelsen ändrade allt. Det oväntade, oförutsägbara händer. Lärjungarna kunde knappast tro på det som de hör – att Jesus hade uppstått. De var skeptiska och tvivlande. De blev övertygade endast när Jesus uppenbarade sig för dem.

Apostlagärningarna (10 :34; 37–43) är en del av berättelsen om Cornelius, den romerske officerens omvändelse. Han var stationerad i Caesarea och trodde att judarnas Gud är den sanna guden, fast att han var en god man hade han inte blivit jude. I en syn var han uppmanad att skicka efter Petrus som då var i Joppe. Det måste noteras att Petrus under denna tid alltid tog avstånd från hedningarna och inte ville ha något att göra med dem och inte heller besöker han någon hedning. Men Petrus hade också samma dag fått en syn i vilken hans perspektiv hade tillrättavisats angående hedningarna. Här ger Petrus en sammanfattning av Jesu verksamhet och mission i Palestina.

Petrus gör Kristi uppståndelse från de döda till grunden och bevis på sanningshalten i den kristna religionen. Liksom Paulus skriver: Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro” (1Kor 15:14f). Med dessa ord visar Paulus vilken betydelse tron på Jesu Kristi uppståndelse har för det kristna budskapet. Petrus betonar uppståndelsens sanning genom att berätta om vittnena, till och med han själv hade sett och ätit med Kristus. Den är dess grundval. Detta innebär att den kristna tron står och faller med sanningen i vittnesbördet om att Kristus har uppstått från de döda. Vårt eget omdöme är inte den sista instansen. Kristus har genom sin uppståndelse blivit måttstocken som vi kan lita på. Gud har verkligen visat sig i honom.

Påsken firar det faktum att Jesus Kristus med sin död har nedtrampat döden och åt dem som är i gravarna har han gett ett evigt liv!  Kristi uppståndelse är historiens avgörande händelse. Genom sin död har han förvandlade döden till en övergång till ett oändligt rikare liv i gemenskap med Gud. Vi vet att döden en dag skall komma och hämta oss alla, och eftersom döden skiljer oss från våra familjer, nära och kära blir dödsdagen sorg och tårar för alla berörda. Viktigt ska det sägas att det inte är en sorg som om döden vore slutet. Mitt i den kristna sorgen är hoppet. Och tron att döden inte kan ha det sista ordet. Döden kommer att besegras då ska Uppenbarelsebokens profetia gå i uppfyllelse: ”Döden skall inte finnas mer.” Det är med detta hopp som vi kristna ser på döden och därför ber med aposteln Paulus: ”Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till…”

Tron på uppståndelsen är kristendomens särart. Människor som inte tror på en levande Gud som väcker de döda till livet ser vår tro på uppståndelse som vidskepelse. För dessa människor är döden slutet på livet och inget finns efter den biologiska döden. Frågan är om en sådan hållning i livet inte skapar tomhet hos en människa som är skapad av kärlek till gemenskap med skaparen. Lasaros och de andra döda som väcks till liv fick bara sin döda uppskjuten.  Men de döda som uppstår vid tidens slut uppstår för att leva i evighet. Jesus kommer till oss som Herre över liv och död.

Det var en sed hos judarna att smörja de döda innan de begravdes. Med Jesus hade detta gjorts på ett hastigt sätt på långfredagen på grund av sabbaten. Några kvinnor ledda av Maria Magdalena tänkte göra detta ordentligt på påskdagens morgon. De gick till graven och till deras chock och förundran var stenen för ingången till graven borta och graven tom. Detta visar att de inte hade räknat med uppståndelse. De gick därifrån i hast för att informera apostlarna.  Senare samma dag, uppenbarade sig Kristus för Maria Magdalena och för tio av apostlarna och för Petrus. För vittnena som mötte den uppståndne Kristus var det tydligen inte lätt. De konfronteras med en händelse som spränger deras erfarenhet och tanke och förståelseförmåga, någon helt ny realitet ändå kände de sig tvungna att vittna. Ofta söker vi Jesus där han inte finns. Evangeliet lär oss idag att även kvinnorna sökte Jesus där han inte fanns. Med detta förstår vi att det inte endast handlar om att söka Herren, men att söka honom på rätt plats. Många av oss söker Jesus, men ofta gör vi liksom kvinnorna.  Vi söker honom bland de döda. Varje gång vi glömmer vem Kristus är, varje gång vi sätter något annat över honom vare sig oss själva, familjen, barn, man, hustru, pengar, arbete, vänner, söker vi honom bland de döda. Det flesta av oss gör detta oftare än vi anar. Därför är det viktigt med Paulus uppmaning: Sträva då efter det som finns där uppe, …. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden” (Kol 3:1–4)

Jesus säger till Marta och Maria: ” Den som tror på mig skall leva om han än dör” Genom Jesus ska död och sorg ej finnas mer. I Betania ska det inte finnas mer sorg och död genom Jesus lidande, korsfästelse, död och uppståndelse. Evangeliet inger hopp och förvandlar världens tillvaro för alla som sätter sitt hopp på uppståndelsens Herre. I Jesus är döden besegrad och livet är starkare än döden.

Det är bara Kristi uppståndelse som har blivit verklighet. Hans uppståndelse har gjort hela skillnaden. Kristi uppståndelse ger mening och grunden för vår kristna tro. Detta är anledningen till att Paulus skrev: Om Kristus inte hade uppstått, skulle vår tro har varit förgäves (1 Kor 15,14.17). Påsken, alltså, är en hyllning till den unika händelsen i mänsklighetens historia. Som vi firar hans död och uppståndelse, låt oss komma ihåg att vi alla är inbjudna att dö med honom, så att vi kan uppstå med honom. Kristus sade själv: Om inte ett vetekorn faller till marken och dör, förblir det ett enda korn (Joh 12,24).

Om uppståndelsen inte hade ägt rum, då skulle inte någon hört om kristendomen, den skulle ha upphört med långfredagens tragedi. Petrus och de andra apostlarna och lärjungarna skulle ha återvänt till sina hemstäder och namnet på Jesus skulle ha upphört i Jerusalem efter allt som hade slutat i långfredagens korsfästelse. Jesus skulle ha varit liksom andra politiska upprorsmakare. Men Kristus var inte endast en människa. Han var Guds lidande tjänare, den förväntade Messias, folkets hopp om räddning. Gud har låtit honom uppstå och förhärligat honom. Detta var Guds plan från början. I Jesu uppståndelse visar Gud sin villkorslösa godhet och barmhärtighet för alla människor. Jesu liv karakteriseras genom att entydigt vara orienterat mot Guds tillsagda räddning. I vårt sökande efter räddning är uppståndelsen den avgörande. Allt som vi tror om Jesus har grunden i hans uppståndelse.

Under påsktiden upprepas Halleluja, ett hebreiskt ord som betyder ’lovad vore Herren’ (Baruch ha shem) många gånger. Det är vårt sätt att utrycka vår glädje över det som Kristus har gjort för oss. Vi är inte längre endast människor som lever på jorden för en kort tid utan medborgare av himmelriket, Guds barn genom Jesus Kristus. Jesus har besegrat döden. Därför är vi inte längre rädda för vår fysiska död, som nu har blivit i Kristus början till det riktiga livet. Det finns bara en död som vi behöver frukta, det är den andliga döden som berövar oss av vårt riktiga hem, himmelen.

I dopet deltar vi redan som kristna i Jesu uppståndelse (Kol 2:12, 3:1). Vi sätter vårt hopp till Herren, Han är vår hjälp och sköld. Vårt hopp sviker oss aldrig (Rom 5:3–5). Vi vet att även om vår jordiska boning rivs ner, har vi en andlig boning i himmelen (2Kor 5:1). Han var död och lever igen.  Kristus har nycklarna till döden och dödsriket (Upp 1:18). Därför ska också vi, som sätter vårt hopp till honom, leva även om vi dör. Vi segrar till sist. Påsken är en verklighet. Kristus har blivit levande på nytt efter sin död och för alltid. Vi är delaktiga i denna seger genom tron på honom. Uppståndelsen från de döda är ett bevis på att Jesus inte endast är en väg bland andra. Han är den enda vägen, sanningen och livet till Fadern. Endast i Jesus har Gud planerat en påsk för dig.

På korset sade Jesus: ’jag är törstig’. I Ps 69:22 står det: ”De gav mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst”. Jesus visste att profetiorna om honom måste uppfyllas och för att även detta skriftord skulle uppfyllas sade han: ”Jag är törstig”. Detta visar hur Jesus in i alla situationer vill forma sitt liv efter det som står skrivet i Guds ord. Jesus törstar för var räddning. Han vill att vi ska känna hans törst och ge honom något att dricka. Endast de som känner sin djupaste törst kan dricka ur herrens källor. Endast de som känner medmänniskors törst kan ge dem något att dricka. Har du törst för nästans frälsning? Jesus är den levande vatten för de törstar. Är du bereda att offra ditt liv för att andra ska få sin törst stillas? Gör vi detta, tar vi sten som hindrar andra hopp, tro och kärlek och minskar medmänniskor, då blir påsken en verklighet för oss och medmänniskor. Chikezie Onuoha MSP

Webbdesign: Peter Tynkkynen