Ni handlar av okunnighet 3:e Påsksöndagen 2018 B

Publicerad fredag, 13 april 2018 14:21
Skriven av Chikezie Onuoha MSP

Mina vänner, Petrus och Johannes är på väg till templet. Vid templets port som kallades den sköna porten satt en lam tiggare. Medan Petrus och Johannes passerade sträckte han ut handen för att få några slantar. Apostlarna sade: Vare sig guld eller silver har vi, men det som vi har, det ger vi dig. I Jesu Kristi namn: Stig upp och gå. Det skedde omedelbart så som de bad. Med denne man som sjöng och dansade av glädje gick de till templet. Av nyfikenhet samlades folket kring dem för att höra vad som skett. Det var varför Petrus började förkunna och vittna om Jesus och hans uppståndelse från de döda (Apg. 3:13-15, 17–19).

Både ledarna som ledde folket och folket som gjorde narr av Jesus handlade av okunnighet. Jesus bekräftade detta när han sade: ”Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Högmod och fördomar gjorde dem blinda. I Jesu namn blir allt återställt (Apg 3:6). Fastän motstånd mot Jesus blev många hans lärjungar. Ingen sann kristen kan ha något som helst tvivel på Jesu uppståndelse. Ledarna gjorde allt för att tysta budskapet. Det finns i alla tider människor som inte accepterar något bevis oavsett hur övertygande det än är. En gång, efter vår död, kommer vi att stå inför honom ansikte mot ansikte. Vi behöver fästa blicken på det som Skriften lovar, att vi ska bli så som han, Jesus vår uppståndelse. Detta kan vi känna i vårt inre. Kristi uppståndelse demonstrerar att varje historisk situation, hur tragisk den än verkar, kan vara en födelseprocess. Kärleken har makt att dra nytta av allt, att förvandla allt till kärlek. Ett sätt att visa vår glädje och tacksamhet för trons gåva är att sprida det.

Evangelisten Johannes skriver i sitt första brev så att vi inte ska synda (1 Joh 2:1-5a). Han hade gnostikerna i tankarna vilka inte höll Guds bud och som samtidigt hävdade att de inte syndade, trots att de bröt Guds lag. Har vi inte en liknande situation idag i vår gemenskap. Vi har människor som söndag efter söndag tar emot den heliga kommunionen medan de inte längre biktar sig, de lever i samboförhållanden, vissa tror inte på Jesu realpresens i altarets heligaste sakrament, andra lever i samkönade parrelationer, vissa hatar andra folkgrupper, nedvärderar andra och somliga tar också andras egendom, förskingrar våra gemensamma resurser ändå ser de inget fel i det de gör.

Jesus är den som för vår talan inför Fadern. Jesus försonar våra synder. Endast genom att hålla Guds bud kan vi säga att vi känner honom. Sanningen finns inte i dem som inte håller hans bud. Därför föder sanningen kärlek. Johannes påminner oss om att vi som människor har benägenhet till synd och ofta syndar. Detta är en brist i den mänskliga naturen. Trots att de hävdar speciell kunskap om kristendomen känner de inte till den. Sann kunskap föder kärlek och lydnad. Johannes menar att även de bästa av människor kan synda. Jesus sökte syndarna för att hela och återställa dem. Han hade tålamod med alla – han förlät syndarna. Petrus som förnekade honom, apostlarna som övergav honom, soldaterna som korsfäste honom. Vi har en Gud som förlåter och har lämnat oss försoningens sakrament, barmhärtighetens sakrament.

De två lärjungarna på väg till Emmaus tyder på en besviken grupp. För dessa var Jesu korsfästelse slutet på allt. De kunde inte tro på kvinnorna som kom och berättade att Jesu hade uppstått. De trodde det bara var prat. De trodde att han var borta. Därför gav de sig iväg till sin hemby. Det är påfallande att de inte känner igen honom. De får trons gåva inte för att de ska behålla den för sig själva utan för att vittna om den. De har förlorat hoppet. Visserligen var det tvivel, förtvivlan som rådde i Jerusalem bland apostlarna och lärjungarna som ledde till att dessa två gav sig iväg. I grund och botten hade de inte haft ett personligt möte med Kristus fast att han var med dem under nästan tre år, undervisade, gjorde märkliga tecken, åt, dansade och levde bland dem. Vad sökte de egentligen hos Jesus? Det händer att något stort sker kring oss och vi ser det inte för att vi är förblindade och kan inte känna igen. Vi kan ha de bästa av föräldrar, syskon, man, hustru eller vänner och ändå inte upptäcka det. Absalom kunde inte se hur stor hans pappa David var. Judas Iskariot kunde inte se att han åt och drack med Gud. Jesus försöker att lära dem att de inte skulle ha lämnat för att allt händer som det är planerat av Gud.

Jesus söker oss och möter oss på livets olika vägar, men han stannar inte hos oss utan att vi vill det. ”Stanna hos oss”, ber lärjungarna. Vi söker Gud men han har sökt oss först. Vi får intrycket att Jesus skulle tillbringa natten hos dem. Därför kan vi fråga oss varför han försvinner när de kände igen honom efter att de brutit brödet. Här kan vi upptäcka att varje människa som möter Jesus ställs inför ett val att be honom stanna eller låta honom gå vidare trots att han utlägger livets väg för denna människa. Det förvånar att lärjungarna lämnade Jerusalem just under de omständigheter som rådde kring Jesus.  Varför stannade de inte för att se hur hela händelsen och ryktet om Jesu uppståndelse skulle utspelas? Kanske Jesus refererar till detta när han säger till dem: ”förstår ni så lite”, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt?” Efter att ha känt igen Jesus, bröt de genast upp och återvände till Jerusalem. Hos dem ser vi att ett verkligt möte med Jesus inte lämnar någon obemärkt.

Jesu uppenbarelse till sina lärjungar visar hans unika väsen, han är sann Gud och sann människa. I honom är den ende Guden personligen närvarande. Jag och Fadern är ett, säger han. Den som har sett mig har sett Fadern (Joh 14:9). För att rätt förstå detta måste vi framför allt påminna oss om på vilket sätt Jesu kommer till dem och ger sig till känna. När vi läser hur de fyra evangelisterna skildrar Jesu uppståndelse slås varje läsare av skillnaderna mellan berättelserna. Hos Matteus finns endast hur den uppståndne visar sig för kvinnorna vid den tomma graven och för de elva i Galileen. Medan hos Lukas är det vara den Jerusalemitiska traditionen som berättas. Johannes berättar hur den uppståndne visar sig i både Jerusalem och Galileen. Det måste observeras att ingen av evangelisterna skildrar själva uppståndelsen. Det gudomliga mysteriet är något som inte kan beskrivas eller fattas av mänsklig erfarenhet.

Hur ska vi föreställa oss den uppståndnes framträdande; han som inte återvänder till det vanliga mänskliga livet utan har övergått till en ny form av mänsklig existens? Den uppståndne Herren framträder i evangelierna som en människa lik andra människor. Jesu uppenbarelse till lärjungarna liknar en teofani i Gamla Testamentets anda, som överväldigar människan när hon befinner sig i Guds omedelbara närvaro. Han vandrar med Emmauslärjungarna, han låter Tomas beröra sina sår, tar en bit fisk att äta för att visa att han verkligen lever. Samtidigt är han i dessa berättelser mer än en människa som har återkommit från döden.  Det är påfallande att lärjungarna inte känner igen honom- lärjungarna vid Gennesarets sjö (Joh 21:4). Det var först när Jesus hade sagt att de skulle lägga ut näten som Johannes kände igen honom. (Joh 21:7). Det var också en kunskap inifrån. Även efter fiskafänget fanns ändå ett främlingskap. Ingen av dem vågade fråga honom vem han var, de förstod att det var Herren” (Joh 21:12). De visste det i sitt inre inte genom yttre betraktande av Jesus.

Jesus kommer genom stängda dörrar och står plötsligt mitt ibland dem. På samma sätt försvinner han plötsligt. Han är helt och hållet kroppslig och ändå är han inte bunden av lagarna för tid och rum.  Å ena sidan visar sig Herren som en människa, å andra sidan står han utanför det materiella livets lagar. I sin andra bok om Jesus från Nasaret jämför påven Benedikt Jesu uppenbarelse i evangelierna med Gamla Testamentets teofanier. Teofanin inför Abraham vid Mamres Lund (1 Mos 18:1–33).  tre män besöker Abraham, ändå vet Abraham i sitt inre att det är Herren som vill vara gäst hos honom, och berättelsen i Josua där han, Josua plötsligt får syn på en man med draget svärd i handen (Jos 5:13ff); Gideon (Dom 6:11-24) och Simson (Dom 13) använder påven för att belysa likheterna i båda typer av mötena. Det nya är att Jesus verkligen är människa. I varje mässa har vi möjlighet att få våra ögon öppnade och känna igen Jesus. För oss som tror borde det vara lättare än för lärjungarna i Emmaus. I eukaristin är Kristus närvarande och väntar på oss. I eukaristin möter vi hans gudomliga och mänskliga värdighet. Det finns inget annat sätt att göra detta till en verklighet för oss själva än att tro. Jesus kommer plötsligt och försvinner plötsligt som i slutet av mötet i Emmaus. Han är helt kroppslig, och ändå är han inte bunden av lagarna för tid och rum.

Enligt påven Benedikts mening är mötet med den uppståndne Herren inte några inre tilldragelser eller mystiska erfarenheter- de är verkligen möten med den levande, Jesus är inte en ”ande” utan har kött och ben (Luk 24:36-43). Berättelsen om en andeskåderska i En-Dor som på Sauls vägnar besvärjer Samuels ande visar skillnaden mellan Jesu uppenbarelse och andeskådande (1 Sam 28:7ff). Jesus kommer inte från dödsriket utan från livets värld. I lärjungarnas åsyn äter Jesus ett stycke stekt fisk. Chikezie Onuoha MSP