Vem lyssnar? 22 söndagen under året 2010

Mina vänner, dagens liturgi handlar om något som är fundamentalt för livet: ödmjukhet. Jesus talar inte abstrakt utan utifrån vardagserfarenhet. Idag ger han en liknelse för att lära oss något viktigt om ett sant och fruktbart liv. Det är intressant att märka hur han formulerar sig i liknelsen. Gud talar och han gör det i evighet. Han är en Gud som talar, som meddelar sig själv. Han talar ett Ord och världen blev till. Han talade till Abraham, Isak, Jakob och många andra efter dem och de hörde och lyssnade. Man skulle tro att världen håller andan när Gud talar sitt Ord, att den lyssnar i vördnadsfull tystnad. I vår tid vill alla tala, men vem vill lyssna? Syraks bok är inte en spekulativ eller teoretisk bok utan den handlar om konkreta principer för vardagsliv. Den är avsett att vägleda ett bra och fruktbart liv.

Guds relation till sitt folk förändrades radikalt med Jesu ankomst. Under Mose tid fruktade man Gud och ville inte att han skulle tala direkt till dem. I stället föredrog man att Gud skulle kommunicera genom Mose. Med Jesus är det annorlunda. Människan får komma till Sions berg, den levande Gudens stad som förstfödda. Nu är det kristna livet en kommunion med änglar och de heliga. Rädsla är nu ersatt av glädje.

Av erfarenhet är man medveten om att människan lyssnar till det som man säger med vitt skilda avsikter. Vissa är endast ute efter att ertappa oss med ord som de kan anklaga oss för. Andra har en ärlig längtan att höra oss. Andra som redan har tagit emot evangeliet vill tränga djupare in i budskapet. Det var också Jesu erfarenhet. Jesus måste tala till alla dessa olika typer av människor samtidigt. Därför talar han i liknelser som tillåter olika tolkningar enligt åhörarnas fattningsförmåga. Några går inte bortom den materiella innebörden i ordet som sägs medan somliga anar att det åsyftar något mer. Dessutom finns alltid de som är ute efter att bara kritisera det som sägs i stället för att öppna sig för ordet och leva efter det. Guds ord är mångtydigt eftersom det uttrycker det oändliga.

Varje predikan erbjuder åhörarna möjlighet att växa och mogna i sin tro. Vi behöver varandra för att växa och mogna. Vi växer genom att älska. Kärleken innebär alltid självutgivelse. Gud har skapat oss som oumbärliga lemmar för varandra. Det finns en djup, osynlig solidaritet mellan alla medlemmar i den mänskliga familjen. Vår tro eller otro har konsekvenser för många andra. Även om vi aldrig kommer att ha något påtagligt inflytande över andra, har vi ändå ett ansvar för andra. Vi är sammanlänkande med andra, vi drar dem uppåt eller nedåt allteftersom vi tar emot eller avvisar Gud. Var och en av oss har ett oerhört ansvar för hur vi handlar i livet. En sak som konstituerar ett viktigt hinder för att man ska öppna sig för Gud och andra är högmod.

Högmodighet sitter ofta djupt rotad i var och en av oss. I högmod glömmer man att varken styrka eller makt tränger in i Guds rike. Högmodet kan framträda på olika sätt, ofta med avsikt att dölja dess sanna ansikte. Ibland händer det att vi försöker övertyga oss själva att vi gör det rätta samtidigt som vårt hat vill tillintetgöra den andre. Hat sprider sig och fördubblas som eld när det möter hat. När vi vänt oss från Gud genom att inte låta honom inspirera och fullborda våra handlingar, kan vi förgifta våra ömsesidiga relationer med varandra. Hur orättvisa och grymma kan vi inte bli, även om hatet sker på en raffinerat sätt för att dölja det. Jesus visar oss hur viktigt det är att vara ödmjuk genom att ödmjuka sig. För att han gjorde detta upphöjde Gud honom (Fil 2:8-9).

När vi börjar inse hur mycket högmod och hat som finns inom oss, är det omvändelsens väg vi har att gå. Kärleken vill ingen ont. För att vi undan för undan ska frigöra oss från denna andliga pest, är första steget att bli medvetna om att vi bär på det. Vi måste öppna ögonen för hur vi ofta ser på andra som tänker annorlunda som ett hot mot oss själva. Det är i svaghet och ödmjukhet som vi kan närma oss den högstes ansikte.

Vi kan vara mycket upptagna av Gud ändå har vi inte tid att lyssna till honom. Det finns olika sätt att se på våra insatser i Kyrkan eller det verk som vi utför i Guds namn. Vi kan nära vårt högmod med tankar på hur vi ska få beröm och ära, kanske av både Gud och människa. Självklart kan vi inte komma närmare Gud på det viset även om vi utfört storslagna verk för honom. Är det inte så att vi faller i högmod när allt inte sker precis enligt våra planer och önskningar. När det lilla egot står i centrum kan det som utförts för Gud inte bli fritt från egenkärlek.

Bland det svåraste här i livet är konsten att lyssna. Vi märker det nog alla i våra samtal. Tyvärr märker vi det lättare hos andra än hos oss själva. Ibland är vi tysta för att låta den andra tala till punkt bara för att vänta på att vi ska få ordet. Det händer att medan andra talar är vi upptagna med att formulera vad vi vill säga. Det sker ibland genom att vi sträcker upp handen och håller den så medan den andra talar. Till sist har alla talat utan att någon har lyssnat. Den som lär sig konsten att lyssna finner en djup glädjekälla. Att kunna lyssna är den vises glädje. Det är en viktig förutsättning för dem som vill finna glädje. Tyvärr saknas förmåga att lyssna hos många människor idag.

När vi talar gör vi det ofta för att kamouflera vår tomhet. Om Gud vill tala så måste någon vara villig att lyssna. När Jesus var hos Maria och Marta, var Marta helt upp i förberedelserna för måltiden medan Maria var idel öra för vad Jesus har att säga. Maria tänkte bara på att lyssna. Marta klagade för att Maria lämnat allt arbete åt henne. Hon förstod inte att det som Maria gör är ett mycket svårare arbete än det som hon utförde i köket. Maria valde det som var bäst (Luk 10:41-42). Vår tro är inte en privat angelägenhet. Den är inte en dröm och inbillning. Den är en livshållning som vi undan för undan växer in i, tvärs igenom kriser och prövningar. Tron mår ofta bättre i tider av kris. Ödmjukhet är motsatt till högmod. Den är öppenhet till Guds ära och en av de mest grundläggande attityderna till liv. Marias lovsång är en tacksägelse av alla ödmjuka så som de tackar Gud. Ju mer framgång vi har i livet desto ödmjukare måste vi vara. Utan ödmjukhet blir det svårt att lyssna till Gud.

Webbdesign: Peter Tynkkynen