Maria från Magdala - historia och legend

När man tänker på Jesu lärjungar, händer det ofta att man omedvetet förutsätter att kretsen kring Jesus blott bestod av tolv män, de mer eller i de flesta fall mindre kända apostlarna.

Detta kan knappast vara riktigt. En många gånger förbisedd text (Luk 8:1–3) berättar om ett antal kvinnor som också följde med Jesus på hans vandringar i Galileen och slutligen till den ödesdigra påsken i Jerusalem. Några av dem namnges, Maria från Magdala, Johanna, Susanna ”och många andra som alla hjälpte dem med sina tillgångar”.

Vi vet knappast något mera om Maria från Magdala än att hon botats av Jesus från en sjukdom, och att hon kom från staden Magdala, ett betydande fiskeläge vid Gennesarets sjö mindre än en mil från Kafarnaum. Men hon fick en betydelse hon inte kunde ana. Hon blev det första uppståndelsevittnet. Det var hon som sprang och berättade för apostlarna, som förskräckta höll sig i bakgrunden (Matt 28:1–10 med paralleller).
Detta är allt vi vet; allt annat är senare legender och i de flesta fall lösa spekulationer. Utgångspunkten för den vildvuxna flora av berättelser som sedan kom att spinnas runt hennes person var utan tvekan det faktum att det ju var just hon som hade fått hedersuppdraget att berätta för lärjungarna om sitt möte med den uppståndne Jesus. Och det var därför som Hippolytos omkring år 200 gav henne titeln apostola apostolorum, ”apostlarnas apostel”.

Men hon lyftes också fram av gnosticerande kristna, som tog avstånd från kyrkans framväxande hierarki med dess apostoliska succession. Ett tydligt belägg för detta möter i det så kallade Marias evangelium, antagligen från slutet av 100-talet. Vi finner där en dialog mellan Maria och flera av apostlarna. Andreas och än tydligare Petrus ifrågasätter där att Herren kan ha talat till Maria på ett sådant sätt att de har anledning att lyssna på henne. Levi ingriper på hennes sida och säger, att Jesus älskade henne mer än de andra. Ett annat exempel på denna kamp om auktoriteten i den tidiga kyrkan möter i det välkända Thomasevangeliet, också det från 100-talet. I dess sista utsaga (nr 114) är konflikten om auktoritet än skarpare, och utsagan att Maria skall gå bort ifrån dem ”ty kvinnor är inte värda livet” läggs här i Petrus mun.

Gregorius den store
(omkring år 600) identifierade henne med synderskan som smorde Jesu fötter enligt Luk 7:36–50. Detta saknar grund i bibeltexten men har under århundraden kommit att färga bilden av henne i den västerländska kristenheten. Antalet målningar som visar Maria från Magdala som botgörerska med utslaget hår och en flaska med smörjelseolja är oräkneligt.

Ett annat försök att komplettera bilden av Maria saknar också det historisk grund. Det var att identifiera henne med den Maria som med sin syster och bror bodde i Betania (Luk 10:38–42 och Joh 11:1–12:11). Även det förslaget har fått stor betydelse. Legender från högmedeltiden har nämligen gjort de tre till missionärer i södra Frankrike. Hon sägs efter aposteln Jakobs martyrdöd år 44 ha lämnat Palestina och mirakulöst kommit till Marseille i en båt utan roder tillsammans med systern Marta och brodern Lasaros. Hon skall ha omvänt hela befolkningen i Provence, och Lasaros sägs anakronistiskt ha blivit den förste biskopen där.

Enligt en variant av legenden begav hon sig senare norrut som outtröttlig missionär. Hon skall enligt den ha fått sin grav i Vézelay väster om Dijon i mellersta Frankrike. Platsen blev under 1000–1200-talen en viktig station på vallfartsvägen till det än viktigare Santiago de Compostela
i Spanien, dit vår egen Birgitta av Vadstena för övrigt vallfärdade på 1340-talet. Vad som sades vara Maria av Magdalas skelett brändes slutligen av hugenotterna år 1569. Enligt en annan variant av berättelsen, säkerligen under inflytande av sammanblandningen med evangelieberättelsen om kvinnan som smorde Jesus, levde hon på sin ålderdom som eremit nere i Provence. I båda fallen kunde pilgrimer attraheras av tron att hon varit en syndare, kanske till och med prostituerad, och därför velat be vid hennes grav; som syndare kunde hon förstå andra syndare och bära fram deras böner i himlen.

I den österländska kristenheten
har legenderna om Maria från Magdala sökt sig andra vägar. Som exempel kan nämnas, att Wilhelm von Rubruk år 1254 under sin resa i Mongoliet fick vara med när nestorianerna bakade det eukaristiska brödet. De använde sig då av mjöl som Jesus välsignat och olja från det kärl som Maria Magdalena hade med sig när hon smorde Jesu fötter.

”Det var därför som Hippolytos omkring år 200 gav henne titeln apostola apostolorum, ’apostlarnas apostel’.”

Legenderna om Maria från Magdala lever fortfarande sitt vildvuxna liv, långt utanför det historiskt möjliga. Vi påminns om det, när vi möter våra dagars fria fabulerande. Maria har där förvandlats till Jesu älskarinna, de har barn, åtminstone en dotter som påstås heta Sara och som tillsammans med sin mor landade i södra Frankrike och i tidernas fullbordan blev stammor till den merovingiska kungaätten. Sådana spekulationer, romanmässigt tacksamma som de kan vara, befinner síg helt i fantasins eller sensationslystnadens värld. Vad är det då som kan ha genererat alla sådana spekulationer, särskilt i vår egen tid? Uppgiften i det så kallade Marias evangelium att Jesus älskade henne mer än han älskade apostlarna kan ha varit en tacksam utgångspunkt för fantasin, den mer än vanligt vildvuxna medeltida legendfloran kan ha varit en annan, vår tids sensationshunger och längtan efter skandaler en tredje.

Men ändå förblir hon med rätta ett älskat och vördat helgon. Hennes kyrka i Paris, La Madeleine, från tidigt 1800-tal har sålunda ovanför altaret en staty som visar hur två änglar lyfter upp Maria från Magdala till himlen.

Tord Fornberg

(Publicerad med tillstånd från Katolsk Magasin och författaren Tord Fornberg)



Maria från Magdala, älskat och vördat helgon Kalkmålning från Enångers gamla kyrka i Hälsingland. Foto: Eva Sandgren

Webbdesign: Peter Tynkkynen