Herdabrev för Livets söndag 2012

Kära troende!

Under detta Trons år får vi alla förundra oss över allt vad Gud har gett oss genom trons oskattbara gåva. "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er... Herren är nära" (Fil 4:4). Genom tron blir något av Guds eviga glädje ingjutet i vårt inre och ger oss ett verksamt motgift mot den tristess och det mörker, som annars så lätt tar människor i besittning. Livsleda är en folksjukdom, som bara evangeliets glädjebudskap kan bota. I Jesu ljus får vi se på hela livet som en gåva. Den levande Guden lär oss att visa vördnad för livet. Allt mänskligt liv får ett värde som ingenting kan rubba och en värdighet som ingen får kränka. Ögonblick för ögonblick kan vi ta emot tron, hoppet och kärleken, som ger oss en tolkningsnyckel till hela tillvaron och allt vad den rymmer. Livet får då ett helt annat djup. Vi får se på allt med Guds barmhärtiga blick, inte minst den människa som Gud sänt i vår väg.

"Vad skall vi då göra?": den frågan hör vi tre gånger i dagens evangelium (Luk 3:10‐18). Eftersom själva livet är en Guds nåd och gåva, måste vi bli mer och mer medvetna om vår uppgift att skydda och värna det. Som Guds medarbetare har vi alla ansvar för att livets värdighet blir respekterad. På ett eller annat sätt får vi alla kämpa för det mänskliga livet. Ända från den första späda början i moderlivet, ja, allra mest där, är människan i behov av skydd och stöd. Även om man kallar oss för dinosaurier eller mörkermän, måste vi stå upp för varje mänsklig varelses oförytterliga rätt att existera. "Livet måste därför skyddas med allra största omsorg alltifrån konceptionen: abort och barnamord är avskyvärda brott" (Gaudium et Spes, 51), fastslår det Andra Vatikankonciliet. På samma sätt tar Kyrkan bestämt avstånd från dödsstraffet. Vi är tacksamma att fler och fler länder avskaffar detta barbariska straff, samtidigt som vi oroar oss för att homosexuella i vissa länder hotas av dödsstraff.


"Vad skall vi då göra?" Gång på gång måste vi ställa oss denna fråga. Adventstiden är omvändelsens tid, då vi får visa i ord och gärning att vi leds av trons ljus. Att efterfölja Jesus innebär alltid att ila vår behövande nästa till hjälp, oavsett vem hon är. Hur ofta går vi inte förbi eller vänder bort blicken när vi ser en tiggare eller utsatt människa? Hur lite tid ägnar vi inte åt att besöka sjuka och gamla? I vår närhet finns det alltid någon som väntar just på vår kärlek och insats. De svaga och behövande finns också mitt ibland oss i Sverige. Därför genomför Caritas Sverige just nu en stor satsning för att göra oss alla medvetna om vad vi kan göra för vår nästa i nöd. Vi får inte lämna över allt till stat och samhälle och räkna med att andra tar över ansvaret. Vårt stift och våra församlingar behöver verkligen denna satsning, så att vi mer trovärdigt kan förkunna trons budskap. "Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt" (Luk 3: 11 ).

Detta karitativa uppdrag är en del av vår grundkallelse som kristna, ja, ett förpliktande bud om vi vill vara Jesu lärjungar. Det gäller alltså att hitta sitt sätt och sin möjlighet att leva i tjänande kärlek. Caritas vill hjälpa oss att se hur också vi kan bli den barmhärtiga kärlekens volontärer, som ger av vår tid, våra pengar och framför allt av vårt hjärta till den som behöver oss. Det är underbart när det går upp för oss att vi faktiskt kan göra så mycket för andra människor, även om det till synes bara är en aldrig så liten kärlekstjänst. Allt som görs av kärlek bär frukt. Allt vad vi gör i Jesu efterföljd gör honom mer älskad och ärad. Det är viktigt att våra församlingar får denna mer karitativa profil, så att de kan vittna om att Herren lever och verkar i sin Kyrka. Caritas är inte bara en förening eller organisation. Caritas är att leva av och i Guds kärlek. Caritas måste bli allas vårt ansvar och allas vår glädje. Att dela med sig till den som lider nöd är ett av livets största glädjeämnen. Och ofta kan det vara lättare för den fattige än den rike.


Advent är en tid då vi förbereder oss till Kristi födelse. Vi vill tömma oss på all själviskhet, så att vi kan ta emot Barnet i krubban med stor kärlek. Vi förenar oss med Jungfru Maria i väntan på Barnets födelse. Hon som får bära detta Barn i sitt jungfruliga sköte är själva urbilden för vördnaden för det mänskliga livet. Hon är en motbild mot den dödens kultur som tränger sig på mer och mer. Hon är en trogen avbild av Guds kärleksfulla omsorg om de behövande, när hon skyndsamt beger sig iväg över bergen för att hjälpa Elisabeth (jfr Luk 1:39‐40). Så ser vi i Maria en underbar ikon av vad Caritas är. Hon kan hjälpa oss att få denna djupa vördnad för det mänskliga livet, så att också vi vill vårda den människa som Gud sänder i vår väg. Caritas är inte bara ett vackert ord och begrepp. Caritas är vårt sätt att leva i Jesu och Marias efterföljd.


"Vad skall vi då göra?", frågar jag till sist för tredje gången i detta herdabrev. Att besvara denna fråga överlämnar jag med varm hand till var och en av er, kära troende systrar och bröder. Tron gör oss inte passiva utan får oss att sjuda av Andens liv. "Tro utan gärningar är utan verkan" (Jak 2:20). Om vi verkligen lever av tron, kommer den alltid att bära frukt i gärningar. I sin försyn har Gud förberett den gärning, som bara ligger och väntar på oss för att bli utförd. Gud själv möter oss ofta i förklädd gestalt i vår nödlidande nästa, som väntar just på oss. Det är en ofattbar glädje för oss när det går upp för oss, att Gud vill använda oss alla i sin tjänst för de behövande. Han har stort förtroende för oss, och han förväntar sig verkligen att vi alla gör aktiv insats i livets och de levandes tjänst. Vi får själva välja vad vi vill göra, men ingen av oss kan avhända sig sitt ansvar. Jesus har identifierat sig i så hög grad med de svaga och förtryckta, med de föraktade och bortglömda, att om vi inte känner igen honom i dem kan han inte heller känna igen oss som hans bröder och systrar.


Stockholm, S:t Andreas' fest 30.11.2012

+Anders Arborelius ocd

 

Webbdesign: Peter Tynkkynen