Ekumenik

Petrus & Paulus

Petrus & Paulus

Den 29 juni blir det en fest i Peterskyrkan och en fest i hela Rom. Katolska kyrkan firar nämligen apostlarna Petrus och Paulus.  

Det är en fest som också rör hela Fornkyrkan både i Öst- och Väst-kyrkan. Denna text är hämtad från påvens tal 2006. (Vatikanradion)

Vi finner Petrus och Paulus i den första kristna församlingen i Rom. Vem som blev den allra förste att föra hit det kristna budskapet vet man inte, men att församlingen verkligen fanns kan vi bl.a läsa om i aposteln Paulus brev till romarna medan denne fortfarande befann sig i Mindre Asien eller Grekland.

Petrus

Petrus själv kom hit från Jerusalem och Antiokia och vi räknar honom som den förste biskopen i Rom. Petrus är den lärjunge som nog oftast förekommer i evangelierna. Han blev ledare för de tolv männen som under sina vandringar skulle sprida deras mästares budskap.

Paulus

Paulus kom till Rom som fånge och under vägen hit råkade han ut för stormar och äventyr. Först hamnade han på Kreta och borde egentligen ha stannat där över vintern. Men sjökaptenen var modig och med hjälp av en hård nordostvind kom man till Malta . Där strandade dock båten och man tivngades övervintra innan man till sist nådde Rom.

De Två kolonnerna

Både Petrus och Paulus har lämnat många spår i Rom, de kan liknas vid kyrkans stora kolonner, och det är dessa kolonner som idag firas i Peterskyrkan.
"Du är Petrus och på denna klippa ska jag bygga min kyrka".

Vad ville Herren egentligen säga med de orden, frågar sig Påven inför alla som kommit för att fira Petrus och Paulus dag i Peterskyrkan. Vilket löfte ligger i orden och vilka uppgifter anförtror Herren Petrus? Vad vill han säga till oss och till Roms biskop, som i dag sitter på Petri stol? Och vad vill han säga till kyrkan idag?


För att förstå meningen med Kristi ord ska vi påminna om tre tillfällen i evangelierna då Herren ger Petrus den uppgift som ska bli just hans.

Kyrkans grundsten ... på den klippan skall jag bygga min kyrka

I Matteusevangeliets 16 kapitel, vers 18, sker detta genom olika bilder. Det sker med klippan som blir till en grundsten i kyrkan och med nycklarna som vi alltid ser som en symbol för Petrus.

Petrus löfte avläggs vid Jordans vatten vid gränsen till judarnas land och gränsen mot den okristna världen. Detta ögonblick är för Kristus en viktig vändpunkt på hans väg mot Jerusalem och här säger han öppet till Petrus och till sina lärjungar att denna vandring mot den heliga staden även skulle bli hans vandring mot korset.

Jag ska be för din tro.

Går vi sedan till Lukasevangeliet säger Kristus: Jag ska be för din tro. Denna Kristi bön är kyrkans skydd. Vi kan gömma oss under det, vi kan klamra oss fast vid det och känna oss lugna. Men orden är speciellt riktade mot Petrus själv, för hans tro och för att han ska tjäna andra. Petrus är ingen stark man, även om han verkar det.

Men Herren ser på Petrus och den blicken blir hans räddning. "Låt oss alltid be om denna Kristi blick, säger Påven och fortsätter: Hjälp oss upp när vi faller. Tag oss i dina goda händer."

Var herde för mina får

Det tredje tillfället som gäller Petrus finner vi i Johannesevangeliet , där Herren säger till Petrus; Var en herde för mina får.

Och Jesus talar åter om sin väg mot korset. "Och i denna basilika, säger nu Påven, byggd på Petri grav, ser vi hur Herren genom korset alltid vinner. Hans makt ligger i det goda, i sanningen och i kärleken som är starkare än döden.

Efter sin predikan vände Påven sig till metropoliterna som kommit från olika länder för att mottaga det s.k. palliet av Petri efterföljare.

Vägen mot enhet

Vidare gav Påven sin hälsning till delegationen för det ekumeniska patriarkatet för dialogen mellan katoliker och ortodoxa. Och Påven uttryckte sin tacksamhet till Patriarken Bartolomeus I och till den heliga synoden för detta tecken på broderskap som visar viljan att fortsätta på vägen mot enhet.

Vi delar Patriarken Atenagoras och Påven Paulus VI:s gemensamma önskan att dricka tillsammans ur samma kalk och tillsammans äta det bröd som är Herren själv.

 

Kyrkans enhet är pingstens mirakel

Publicerad i Dagen : 2008-05-12

Ett av de tydligaste tecknen på sekulariseringen av en kultur och privatiseringen av tron är de religiösa högtidernas sorti ur vårt medvetande och våra liv. Högtiderna fungerar som identitetsbevarande markörer. Detta skriver biskop Anders tillsammans med Sten Gunnar Hedin i Dagen.

Påven Johannes XXIII bad 1961 om en ny Pingst, en förnyelse av hela kyrkan.

Av de tre stora kristna högtiderna är det numera bara två - jul och påsk - som ger svenska folket extra röda dagar. Pingst infaller på en söndag, men dess annandag har försvunnit ur vår almanacka.
Ett av de tydligaste tecknen på sekulariseringen av en kultur och privatiseringen av tron är de religiösa högtidernas sorti ur vårt medvetande och våra liv. Högtiderna fungerar som identitetsbevarande markörer.

Den tro som firas håller minnet levande och är ett värn mot historielöshet. Den skapar gemenskap och fest omkring händelser som skänker samhörighet med dem som levt före oss och ger vägledning inför framtiden. I den kristna kyrkan gäller det i synnerhet pingsten. Den kallas ofta hänryckningens tid, men är förmodligen den av de kristna högtiderna vars bakgrund de flesta svenskar känner till minst om.

Pingsten är den helige Andes, spiritualitetens, fest i kyrkan. Den firas till minnet av att Anden, Livgivaren, gavs åt de första kristna. En dramatisk förändring inträdde i människor som tidigare varit instängda och avvaktande. Pingsten har från den dagen varit skillnaden mellan en församling som förtvinar till sekt och en kyrka som famnar världen. Närvaron av helig Ande känns igen på en större och synligare enhet i kyrkan.Pingsten är förutsättningen för en tro som gör en skillnad. Utan den helige Ande blir Jesus en gåtfull gestalt, Bibeln en obegriplig bok och den kristna kyrkan en ängslig institution som vaktar sina gränser och värnar sina intressen. Utan Anden blir religionen en splittrande faktor i stället för en försonande kraft i samhället.

Nya testamentet beskriver vad som sker på pingstdagen: "Alla fylldes av helig Ande och började tala nya tungomål, med de ord som Anden ingav dem." Pingstvänner har av hävd förknippats med tungotal. Men denna andliga gåva är numera vida spridd även bland katoliker och andra kristna genom den karismatiska förnyelse som sköljt över världens kyrkor under de senaste femtio åren.Tungotal och hänryckning. Mellan de två har ofta satts likhetstecken, och Anden är förvisso det nyktra ruset. Men det intressanta är att den pingstdagens tungotal inte gjorde dessa kristna obegripliga. Alla uppfattade, på sitt eget modermål, vad som sades.

Händelsen är ett tecken. En autentisk andlighet föder enhet. Det som händer i Jerusalem på pingstdagen har en historisk pendang i Mosebokens berättelse om Babels torn. Vad var drivkraften bakom mänsklighetens första tornbygge? Man sa: "Låt oss göra oss ett namn."Den narcissistiska kulturens credo. Mediakultens mantra. Den dekadenta religionens tungotal. "Låt oss göra oss ett namn!"Gud stiger ner, i sin barmhärtighet, och förbistrar språken, för att om möjligt rädda oss från vårt övermod: tron att vår grupp, vår kyrka, vårt parti, har äganderätt till sanningen.All söndring sätter sig i vårt språk. Vi förstår inte varandra, vill inte förstå varandra. Oförsonlighet och språkförbistring är två sidor av samma mynt. Det första tecknet på det helande som skett i Kristus visar sig i talet. När Anden utgjuts börjar människor förstå varandra på ett nytt sätt. De som misstänkliggjort varandra för nu dialog med en ny ton i rösten, i en anda av respekt och lyhördhet.

Pingsten representerar i kristen tro en erfarenhet som får murar att rasa. Reviren rivs i Jerusalem när människor från olika kulturer förenas i samma längtan.Den moderna pingströrelsen, född på bakgatan Azusa Street i Los Angeles, utmärkte sig inte främst genom sin andliga hänförelse. Det var en andlig väckelse som bröt ner barriärerna mellan raser och klasser. I ett djupt segregerat samhälle tändes hoppet om en gemenskap som inte bygger på likhet. Den färgade predikanten William Seymour, som var väckelsens förgrundsgestalt, skrev i sin tidning: "Pingsten får oss att älska Jesus mer och våra syskon mer. Den gör oss alla till en enda familj."

När påven Johannes XXIII 1961 öppnade Andra Vatikankonciliet, gjorde han det med bönen: "Sänd oss en ny Pingst." Hans efterträdare, Johannes Paulus II, skrev i sin första rundskrivelse: "Kyrkan i dag tycks med än större glöd och med helig iver upprepa: Kom helige Ande!" Denna bön om Anden är svaret på vår tids allt djupare söndring och konflikter mellan människor och grupper i vårt samhälle. Den kan visa sig avgörande för kyrkans överlevnad i Europa.

Frågan om gränser är ömtålig. Hur stort mellanrum behöver en kyrka till sin samtids maktutövare för att inte bli medlöpare? När blir den kristna församlingen, i sin iver att hålla sig ren, en religiös enklav där ingen vill bli nedsmutsad?Även här speglar pingstdagen evangeliets radikalitet. Allt skapat omfattades av det som hänt. Evangeliet är den sanna universalismen. Förebådad av Jesus själv som oroade de religiöst korrekta genom sitt sätt att överskrida gränser. Han umgicks med prostituerade, inbjöd förrädare i sin inre krets, delade måltid med de föraktade. Allt var ett tecken: Gud tänjer sig till det yttersta, låter sig inte hejdas av våra etiketter: innanför eller utanför, radikal eller liberal, katolik eller pingstvän.Tider av andlig förnyelse har alltid varit perioder i kyrkans historia när människor som tidigare uteslutit varandra börjat omfamna varandra.

På pingstdagen framträder i världen en kyrka som är profetisk, inte moralisk. Orden går nu i uppfyllelse: "Era söner och döttrar skall profetera."När pingsten går förlorad riskerar kristen tro att reduceras till en fråga om rätt och fel. Vi får en kyrka som gör samhällets moraliska upprustning till huvuduppgift. Pingstdagen frigör det specifikt kristna. Det består inte i en ny etik, utan i en ny mystik, i en personlig erfarenhet av det mysterium Jesus talade om när han sa: "Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten."Ett andligt liv som inte får radikala följder - etiskt, politiskt, socialt - måste kraftigt ifrågasättas. Men de följderna är inte resultatet av att människan skapat sig ett nytt etiskt utkast. De har sin upprinnelse i en djupt personlig erfarenhet av pingstens Ande.

När den helige Andes ljus strömmar in i en människa börjar hon se på världen med nya ögon, så som Gud ser den, med oändlig ömhet. En kyrka efter pingstdagen är djupt rotad i kärleken till Gud. Hon är inte likgiltig för rätt och sanning, men finner en annan väg än att vara ensidigt engagerad för eller emot en viss sak.Hon konfronterar det onda, utan att stuka dem som drabbats av ondskan. Hennes liv är en avglans av den kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Hon är således inte moralisk, hennes budskap till världen är inte ett motbudskap. Likväl får hennes liv, genom vad hon är och gör, moraliska konsekvenser. De följderna står att avläsa i läkningen av de djupa sår i samhällskroppen som utsöndrat förakt och fördömelse.För kyrkan kan inte finnas något viktigare än att, rotad i sin tro och orädd i sin öppenhet "i glädje dricka av Andens nyktra rus", för att citera kyrkofadern Ambrosius. En enhet som gäckar tidens politiska och religiösa konstellationer vore ett mirakel värdigt den helige Ande.

Anders Arborelius, Sten-Gunnar Hedin 
Webbdesign: Peter Tynkkynen