Den helige Faders Fastetidens budskap 2009

PåvenKära bröder och systrar!

Vid början av fastetiden som innebär en väg till intensivare andligt engagemang ställer liturgin åter fram för oss tre botövningar som den bibliska och kristna traditionen sätter mycket stort värde på: bön, allmosor och fasta. Vi skall därigenom bättre kunna fira påsk och på detta sätt erfara Guds kraft. I påskvakan hör vi hur denna Guds kraft ”jagar ondskan på flykten, avtvår synderna, återskapar oskulden hos de fallna och glädjen hos de bedrövade. Den utplånar hatet, försonar de stridande och tvingar makterna till lydnad”(påskvakan, förkunnelse av påskbudskapet). I fastebudskapet för innevarande år vill jag särskilt koncentrera mig på fastandets värde och mening. Fastan påminner oss om vår Herres fyrtio dagars fasta i öknen, som han gick igenom innan han inledde sin offentliga verksamhet. Vi läser i evangeliet: ”Jesus fördes av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig” (Matt 4:1-2).

Liksom Mose som fastade innan han tog emot lagens tavlor (jfr 2 Mos 34:28) och Elia som fastade innan han mötte Herren på berget Horeb (jfr 1 Kung 19:8) förberedde sig också Jesus med bön och fasta för det uppdrag som låg framför honom. Hans sändning präglades från början av en hård kamp med frestaren.

 

Strängt taget kan vi fråga oss vilket värde och vilken mening det har för oss kristna att avstå från något som i och för sig är gott och till nytta för vår kropp. Den Heliga Skrift och hela den kristna traditionen lär att det är en stor hjälp för att undvika synden och allt som leder fram till den att fasta. Därför finns det många tillfällen i frälsningens historia då vi uppmanas att fasta. På Skriftens allra första sidor befaller Herren människan att avstå från att äta av den förbjudna frukten: ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dagen du äter av det trädet skall du dö” (1 Mos 2:16-17). Den helige Basilios framhåller i sin kommentar till denna Guds befallning att ”fastan föreskrevs i paradiset” och att ”det första budet när det gäller detta gavs till Adam.” Han avslutar sin utläggning på följande sätt: ” ’Du får inte äta’ är en föreskrift om fasta och abstinens (jfr Predikan om fastan, PG 31:163, 98). Eftersom vi alla bär på bördan av synden och dess följder är

fastan ett verktyg som sätts i våra händer för att återställa vänskapen med Gud. Detta var fallet med Esra, som uppmanar det församlade folket att fasta som förberedelse för färden från landsflykten tillbaka till det utlovade landet ”för att vi skall ödmjuka oss inför vår Gud” (8:21). Den Allsmäktige hörde deras bön och försäkrade dem om sin nåd och sitt beskydd. På samma sätt utlyste folket i Nineve en fasta som svar på Jonas maning till omvändelse: ”Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under (3:9)”. Också vid detta tillfälle såg Gud vad de gjorde och skonade dem.

I Nya testamentet drar Jesus fram det djupa motivet för att fasta i ljuset. Han fördömer fariseernas inställning vilka noga höll lagens bud men i sina hjärtan var långt från Gud. Sann fasta är, som den gudomlige Mästaren upprepar vid andra tillfällen, snarare att göra den himmelske Faderns vilja: han ”ser i det fördolda och skall ge dig lön” (Matt 6:18). Han gör sig själv till förebild när han svarar Satan vid slutet av de fyrtio dagarnas fasta i öknen: ”Människan skall inte leva endast av bröd utan av varje ord som utgår ur Guds mun” (Matt 4:4). Sann fasta inriktas därmed på att äta den ”verkliga maten” som är att göra Faderns vilja (jfr Joh 4:34). Om därför Adam inte lydde Herrens befallning ”att inte äta av trädet som ger kunskap om gott och ont” vill den troende genom att fasta ödmjukt underkasta sig Gud och förtrösta på hans godhet och barmhärtighet.

Att fasta är något som i hög grad förekommer i den första kristna gemenskapen (jfr Apg 13:3; 14:22; 27:21; 2 Kor 6:5). Även kyrkofäderna talar om fastans förmåga att tygla synden, särskilt den ”gamle Adams” lustar, och öppna en väg till Gud i den troende människans hjärta. Dessutom omtalas fastan som en sed man ofta möter och som rekommenderas av helgonen i varje tidsålder. Den helige Petrus Chrysologus skriver: ”Att fasta är bönens själ, barmhärtighet är det livgivande blodet i fastan. Om du ber, så fasta. Om du fastar, så visa barmhärtighet; om du vill att din bön skall bli hörd, så lyssna till vad andra begär. Om du inte stänger till ditt öra för andra så öppnar du Guds öra för dig själv” (Sermo, predikan, 43: PL 52: 320.322).

I vår egen tid tycks fastan ha förlorat något av sin andliga innebörd och har i en kultur som präglas av att söka efter materiellt välbefinnande fått ett terapeutiskt värde för kroppen. Att fasta bidrar förvisso till fysisk hälsa men för troende människor är fastan framför allt fråga om en ”terapi” för att hela allt som hindrar dem att rätta sig efter Guds vilja. I den apostoliska konstitutionen Paenitemini (Gör bot) fann Guds tjänare Paulus VI anledning att framställa fastan som något som ingår i varje kristen människas kallelse ”att inte längre leva för sig själv, utan för honom som älskar henne och har utgivit sig själv för henne... och därmed också leva för sina bröder och systrar” (jfr första kapitlet i denna konstitution). Fastetiden skulle kunna erbjuda en möjlighet att åter lägga fram reglerna i denna apostoliska konstitution så att bruket att fasta som så länge har praktiserats återfinner sin autentiska och förblivande innebörd och på detta sätt hjälper oss att bekämpa vår själviskhet och öppna vårt hjärta för kärleken till Gud och vår nästa, det första och främsta budet i den nya lagen och sammanfattningen av hela evangeliet (jfr Matt 22:34-40).

Om man troget håller fast vid bruket att fasta bidrar detta till att uppnå större enhet i den mänskliga personen, mellan själ och kropp, att undvika synd och växa till i intim gemenskap med Herren. Den helige Augustinus som allt för väl kände till sina negativa drifter och beskrev dem som ”ett tilltrasslat nät, fullt av knutar” (Bekännelser, II:10.18) skriver: ”Visst vill jag ålägga avhållsamhet. Men därmed vill jag uppnå att Gud förlåter mig, för att jag skall kunna behaga honom och glädja mig åt hans ljuvlighet” (Sermo, predikan, 400, 3, 3: PL 40:708). Att avstå från mat som ger näring åt vår kropp ger också näring åt vår inre benägenhet att lyssna till Kristus och att få föda av hans frälsande ord. Genom att fasta och be låter vi honom komma och stilla den djupaste hunger som vi känner i djupet av vårt väsen: hungern och törsten efter Gud. ·Samtidigt är bruket att fasta en hjälp till att öppna våra ögon för den situation som så många av våra bröder och systrar lever i. I sitt första brev manar den helige Johannes: ”Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (3:17). Frivillig fasta sätter oss i stånd till att växa till i den barmhärtige samarierns anda, som böjer sig djupt ner och kommer sin lidande broder till hjälp (jfr encyklikan Deus caritas est, 15). Det är för att hålla denna välkomnande och uppmärksamma
anda vid liv som jag uppmuntrar församlingarna och alla andra former för gemenskap att under fastetiden intensifiera bruket att fasta enskilt och i gemenskap, och samtidigt att läsa Guds ord, be och ge allmosor. Från början har detta varit något som präglat den kristna gemenskapen, där man anordnade särskilda insamlingar (jfr 2 Kor 8-9; Rom 15:25-27). De troende uppmanades att ge det som hade sparats

genom deras fasta till de fattiga (Didascalia Ap., De tolv apostlarnas lära, V, 20:18). Detta bruk borde väckas till nytt liv och igen uppmuntras i våra dagar, särskilt under den liturgiska fastetiden.

Av det jag hittills sagt framgår det mycket klart att fastan är en viktig asketisk övning, ett andligt vapen att använda i kampen mot varje form för oordnad bundenhet vid sig själv. Att frivilligt välja att avstå från att njuta av mat och annat materiellt hjälper Kristi lärjunge att få sådana begär under sin kontroll vilka härrör ur den natur som försvagats av arvsynden, vars negativa verkningar berör hela människans person. Mycket lämpligt manar oss den gamla hymnen ur fastetidens liturgi på följande sätt: ”utamur ergo parcius,/ verbis cibis et potibus, / somno iocis et arctius /perstemus in custodia - Låt oss mera sparsamt använda oss av ord, mat och dryck, sömn och nöjen, och mer uppmärksamt vaka över bruket av våra sinnen.”

Kära bröder och systrar, det är bra om vi inser att det yttersta målet för fastan är att hjälpa var och en av oss att helt och hållet ge sig själv som gåva åt Gud, som Guds tjänare Johannes Paulus II har påpekat (jfr encyklikan Veritatis splendor, 21). Må därför varje familj och varje kristen gemenskap använda denna fastetid väl för att avlägsna det som leder vår ande bort från det väsentliga och växa till i allt som ger själen näring och driver den till att älska Gud och sin nästa. Jag tänker här särskilt på en större hängivenhet i bönen, när det gäller den andliga läsningen (lectio divina), användningen av försoningens sakrament och det aktiva deltagandet i eukaristin, särskilt i söndagsmässan. Låt oss gå in i fastetidens anda av botgöring med denna inställning. Må den saliga jungfrun Maria, Causa nostrae laetitiae, orsaken till vår glädje, ledsaga och stödja oss när vi bemödar oss om att frigöra vårt hjärta från slaveriet under synden och alltmer göra det till ett ”levande Guds tabernakel.” Med

dessa önskningar försäkrar jag varje troende och varje kyrklig gemenskap om min bön om en fruktbar vandring genom fastetiden och ger er alla min apostoliska välsignelse.

Vatikanen den 11 december 2008


BENEDICTUS PP XVI

Webbdesign: Peter Tynkkynen